Blogg

25. nov, 2018

(men inte omöjligt att sumpa chansen)

Det är ju väldigt enkelt. Finns det två alternativ kan man inte säga nej till båda och ändå tro att det skall ordna sig. Det är just det samtliga Allianspartier har gjort.

Hela mandatperioden har vi vetat att det mest sannolika utfallet av årets val var att varken Alliansen eller de Rödgröna fick egen majoritet. Då måste man laga efter läge. Det var det som skedde när Reinfeldt valnatten 2014 konstaterade att de Rödgröna var större än Alliansen och lämnade in regerings avskedsansökan. Sedan följde krisen efter den fallna budgeten och så tillkom Decemberöverenskommelsen som kan sägas vara en formalisering av de principer som gjorde regeringsskiftet 2014 naturligt.  

Någon opinion som ifrågasatte regeringsskiftet fanns knappast, men Decemberöverenskommelsen väckte en storm av vrede. Framförallt bland moderater och kristdemokrater. Den sågs som ett trixande och som att Alliansen skänkte bort regeringsmakten. Någon klar linje om vad som annars borde hända och hur man skulle bilda regeringen kom knappast fram och varken stiftarna till överenskommelsen eller någon annan gjorde några större ansträngningar för att förklara och försvara överenskommelsen.  

Skänkte Alliansen bort regeringsmakten? Ja om man är beredd att göra en överenskommelse med SD så att de ingår i regeringsunderlaget och röstar för dess budget. Men det var få röster som uttryckte det.  

En variant på detta med att skänka bort makten var argumentet att man inte röstade på sitt eget förslag. Jovisst, men så är det med alla uppgörelser. Har man kompromissat fram ett förslag kan man inte sedan rösta på sitt ursprungsförslag. Det gäller även när uppgörelsen innebär att man släpper fram en minoritetsregering och den skall kunna få igenom sin budget.  

Var det ett trixande med valresultatet? Var det ett odemokratiskt knep för att beröva SD dess rättmätiga inflytande? Var det att försöka låtsas som om SD inte fanns? Nej, valresultatet ger rätt till riksdagsmandat och inget mer. Vi har inte samlingsregering.  

Så sa KD upp Decemberöverenskommelsen hösten 2015. Omgående hakade moderaterna på då de såg att de därmed slapp en intern strid. Liberalerna och Centern tog också avstånd ifrån överenskommelsen.  

Trots att DÖ var uppsagd fortsatte den i praktiken att gälla. Det man hade hävt var överenskommelsens uppsida, alltså att S skulle acceptera en alliansregering nästa period bara den blev större än de rödgröna. Alliansen försökte inte avsätta regeringen med att lägga en gemensam budget eller genom misstroendevotum och fick svårt att förklara varför de inte tog chansen nu när de kunde.  

Därmed stod man svarslös i regeringsfrågan. Socialdemokraterna ville man inte samarbeta med och samtliga allianspartier, alltså även M och KD, sa definitivt nej till samverkan och förhandlingar med SD och därmed fanns inte det alternativet.  

Så följde tre år fram till valet utan att man hade svar på väljarnas första fråga; vilken regering ger en röst på ert parti och sedan efter valet är det inte möjligt att få regeringsbildning utan löftessvek från något håll. Så snart frågan kom upp fick man bara undanglidningar och bludder till svar. Man skall diskutera sakpolitik och inte så mycket vem tar vem. Eller så kallade man regeringsfrågan för det politiska spelet, något som man skulle undvika. Och så att om SD ville rösta på Alliansen var det upp till dem. Som om man inte visste att SD åtskilliga gånger deklarerat att de ger inte stöd till någon regering utan att få något utbyte.  

De obesvarade frågorna blev alltmer en pinsamhet. Den ende vuxne i rummet var Liberalerna och Jan Björklund som sa det som borde vara självklart att det gäller inte bara att bilda en regering utan regeringen måste kunna regera också och då måste den få igenom sin budget.  

Moderatledaren bara körde på och använde ett passande uttryck ”ända in i kaklet”. Det där med budget det fick man väl ta när den tiden kom. Allt efter devisen, GSG, går det så går det. Och den rödgröna regeringen borde aldrig ha tillträtt. Detta sägs utan svar på följdfrågan om vilken regering vi istället borde fått.  

Det är klart att denna svarslöshet tärde på allianspartiernas förtroende. Varför skall man rösta på partier som inte vet hur man skall få ihop en regering. Och denna svarslöshet gav stort utrymme åt SD som kom med sitt att ni kan väl prata med oss och kom nu upp ur sandlådan. Det är ju en vilseledande men effektiv retorik att säga ”prata med” när det i själva verket handlar om att regeringsförhandla. Men nu hade allianspartierna inget svar att hänvisa till om regeringsbildning så därför gick SD´s tal hem. Många anammade budskapet att om bara allianspartierna hade uppfört sig som folk och upphävt sitt förbud att tala med SD så hade allt ordnat sig. Allianspartierna var alltså halstarriga och mobbade SD och det betraktades som det stora problem.  

Åter till det enkla. Finns det bara två alternativ kan man inte säga nej till båda. Vilket står man då närmast. SD´ närliggande historia och de fortfarande vanlig utfallen mot folk som inte är godkänt helsvenskar är fullgott skäl till att inte samarbeta med dem. Men även när det gäller politikens dagsfrågor är de vår motsats. Det är numera knappast löntagarfonder och banksocialisering som står på den politiska dagsordningen. Politikens viktigaste grund är vårt internationella sammanhang, vår säkerhetspolitik och överordnat är klimatpolitiken. SD är riksdagens främste EU-motståndare. Partiet går här längre än Vänsterpartiet. SD är NATO-motståndare. EU och NATO handlar inte bara om ja eller nej till medlemskap utan om hela skalan av olika beslut. SD är det enda parti som säger nej till Parisavtalet om klimatet.  

Samtliga allianspartier säger att de inte vill samverka och förhandla med SD. Något sådant sägs inte om Socialdemokraterna. Alltså står de närmre S än SD. Då kommer vi till nästa fråga. Hur skall samarbetet ske. En stor koalition har många nackdelar och bör undvikas om så är möjligt. En enbart budgetöverenskommelse har också en stor koalitions nackdelar och skapar oklarhet om vad som är regeringspolitik och vad som är opposition. Den bästa lösningen är enligt Decemberöverenskommelsen att den största regeringskonstellationen får ta båda makten och ansvaret för den mandatperioden.  

Därmed har man ett klart svar på regeringsfrågan. Då är svaret att man står närmre S och det kan man logiskt förklara och då får talet om mobbning av SD svårare att få gehör. 

Med det valresultat vi fick nu skulle den rödgröna regeringen kunna fortsätta. Jag är dock övertygad om att hade vi kunnat ge svar om regeringsfrågan skulle vårt förtroende varit högre hos svenska folket och SD´s mobbningsfaktor lägre så att vi den 10 september fått en alliansregering. 

 

6. okt, 2018

 

Liberalernas dåliga valresultat beror inte på brister i årets valrörelse utan i en undermålig valrörelse 2014 och i en bristande vilja att se de verkliga orsakerna till det och genomföra nödvändiga förändringar. 

Valrörelsen 2014 var märklig. Feminismen gjordes till den stora politiska frågan. Ett 0,4% parti tilläts dominera spelplanen. Liberalerna/Folkpartiet som skulle vara motpol till feminismens kollektivistiska synsätt spelade istället med. Partiet drev valrörelse på ökad kvotering i föräldraförsäkringen och med feminismen som ideologi. Budskapet vid de stora talen var feminism. Både i paroller på talarstolar och i innehållet i talen. När Björklund höll det stora sommartalet i början av augusti, som är det som anger inriktningen på valrörelsen, var budskapet som media tog fasta på ökad jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen. 

Så skulle vi förnya oss. Björklund sa att man inte kan gå till val en gång till på en politik som fått underkänt av väljarna. En eftervalsanalys gjordes. Den var omfattande och den var ambitiös, men den såg inte elefanten i rummet. 

Eftervalsanalysen tar upp många aspekter som är värda att beakta. Att vi måste vara relevanta i politikens förstarangsfrågor och finnas där väljarna finns. Men jag undrar om man verkligen talar om valrörelsen 2014. Ingenstans tar man ens en diskussion om det verkligen var rätt att så låta feminismen sätta dagordningen för det egna agerandet. Tvärtom tar man mycket upp om jämställdhet, inte minst den partiinterna och där har man helt anammat det feministiska synsättet på jämställdhet. Alltså att jämställdhet handlar om statistik och inte om individens rättigheter. Man vill ha jämn könsfördelning på vallistor, uppdrag och internt i partiet. Ett redskap för att åstadkomma detta är prioritering vad gäller utbildning i partiet. Vi har nu fått en Ledarskapsakademi i partiet som genomförs i år för tredje gången där män får inte delta. Detta är motsatsen till liberal jämställdhet. 

Eftervalsanalysen anger att partiet fått ett högt förtroende hos väljarna vad gäller jämställdhet. Detta stämmer med SOM-institutets siffror. Frågan är bara vilka som har det förtroendet. Är det våra presumtiva väljare eller är det Vänsterpartiets och Miljöpartiets trogna väljare? 

Efter valet har partiet traskat vidare på den inslagna vägen som också är den eftervalsanalysen pekat ut. Vid Landsmöte 2015 fanns ingen eftertanke. Partisekreteraren talade om hur härligt det var med en feministisk valrörelse och debatten handlade enbart om hur man skulle ytterligare styra människors liv. 

Vid Landsmötet 2017 fanns det en hel rad av rapporter att ta ställning till. Något eftervalsanalysen hade pekat på borde ske. Rapporterna handlar om företagande, rättsstat, biståndspolitik och mycket mer. Dessa rapporter är mycket värdefulla men vänder inte utvecklingen. En av rapporterna handlar om föräldraförsäkringen. Rapportgruppen insåg att man nu nått vägs ende med att inskränka friheten vad gäller föräldraförsäkringen men har hittat ett annat sätt att kringskära människors rättigheter. Det gäller rätten som småbarnsföräldrar har till tjänstledighet om 25% av arbetstiden. Denna vill man kvotera. Vardera föräldern skall alltså få ta ut högst 12,5%. Syftet är att som man skriver stimulera till mer jämställt föräldraskap. Detta förslag och hela rapporten gick igenom i full enighet och under lovprisande på Landsmötet. 

Valrörelsen 2018 kom att fokusera på verkliga problem. Feminismen var tämligen frånvarande men däremot kom för första gången en ny aspekt. Jämställdhet och frihet för familjer att styra sina liv och kritik mot genusflum. Det var Kristdemokraterna som drev dessa frågor, som inte var nya för partiet, men nu drevs med kraft. Detta bidrog till att detta 3% parti fick stor plats i valrörelsen. 

Vallokalundersökningen, Valu, som gjordes på valdagen med de som röstat gav ett oväntat resultat. Jämställdhetsfrågor hamnade som tredje viktigast bland frågor som avgjorde val av parti. Siffran är väsentligt högre än Valu 2014. Detta visar att jämställdhet blivit viktigare detta val och detta trots att 2014 så starkt dominerades av feminism. Den feministiska kampanjen 2014 gick väljarna förbi medan ett jordnära och frihetsinriktat budskap attraherade 2018. 

SOM-institutets stora undersökning om viktiga samhällsfrågor, gjord i slutet av 2017, har inte ens med jämställdhet bland de viktiga frågorna. Detta tyder på att det var i valrörelsen jämställdhetsfrågan blev aktuell och där var det ju KD som drev den. 

Det är svårt att bedöma hur mycket KD vann på att ta upp jämställdhet och frihet. Enligt Valu är jämställdhet deras 11:e viktigaste fråga så det tyder ju inte på något samband. På frågan om vilket parti som har bäst politik inom olika områden får KD fler rösten på jämställdhetsområdet än deras resultat i valet. Det kan också vara så att en del KD-väljare förknippar jämställdhet med feminism och det var ju inte det de ville rösta på. 

Min bedömning är att KD´s agerande fick upp frågan på valets dagordning och skapade utrymme för KD att höras och att frihetspolitiken var en viktig orsak till KD´s goda resultat. Liberalerna däremot kom bort i frihets- och jämställdhetspolitiken och det beror på att partiet inte har någon konsekvent politik utan driver inskränkningar i friheten samtidigt som man alltmer talar om frihet. 

Liberalerna kommer inte att bli något väsentligt parti förrän man skaffat sig en konsekvent frihetspolitik.

 

3. sep, 2018

Centerpartiet vill lägga 6,4 miljarder på något man inte vet. När mäns och kvinnors löner jämförs och man tagit hänsyn till skillnader i yrke, sektor, utbildning och ålder återstår en oförklarad löneskillnad på 4,3%.

Oförklarad var ordet. Det innebär alltså att man inte vet och om det man inte vet bör man lämpligen inte uttala sig tvärsäkert. I varje fall bör man inte satsa miljardbelopp. 

Centerpartiet vill satsa 6,4 miljarder av svenska folkets pengar på att höja kvinnors löner i den statliga sektorn och tillse att övriga samhället gör motsvarande. Partiet är mycket upprört över den diskriminering som denna löneskillnad innebär. 

Hur kan man först konstatera att en viss löneskillnad är oförklarad och därefter påstå att den beror på diskriminering?

 

10. aug, 2018

Sveriges moderna historia är inte bara lyckliga fornstora dar utan har också många dystra inslag. Sverigedemokraterna har nu gjort en film om rasism, flyktingfientlighet och förakt för avvikande människor under denna tid.

Filmen har ett märkligt budskap. Att Socialdemokraterna är skuld till allt det dystra och skamliga som skett. I Sverige men inte bara här. Därför är filmen inte en film om Sveriges historia utan om Socialdemokratins. Och för att få ihop det utnämns Aftonbladet, då en högertidning, till språkrör för Socialdemokraterna.

Som liberal vore det behagligt att glädjas över kritik mot Socialdemokraterna men det vore att svika de demokratiska idealen. Ingen ska vara passiv mot förljugen propaganda.

Filmens titel ”Ett folk, ett parti” anspela på nazismens slagord ”Ein Volk, ein Reich ein Führer”. Det är naturligtvis avsiktligt. Utan att behöva säga det direkt skall det leda tankarna in på socialdemokratin som en parallell till nazismen. 

Filmen börjar med att ta upp de inslag av revolutionärt och våldsinriktat tänkande som fanns i partiets begynnelse, utan att alls nämna att det sedan skedde en partisplittring där dessa grupper lämnade partiet och gick sin egen väg i ett parti som numera är Vänsterpartiet.

Därefter beskrives det rashygieniska tänkandet som var mycket starkt under 1900-talet första del. Det ledde till inrättandet av det Rasbiologiska institutet och även till tvångssterilisering. Men även om den politiken drevs kraftfullt och hade kontakter med Tyskland är det hisnande att dra slutsatsen att den tidens socialdemokrater är medansvariga för förintelsen.

Visst kan man ifrågasätta eftergifterna till Tyskland under kriget med upplåtelse av vårt järnvägsnät för deras transporter. Man kan diskutera om eftergifterna behövde vara så stora och pågå så länge. Man kan ifrågasätta censuren. Var man inte alltför villig att gå Tyskland till mötes? Vi hyllar numera gärna de som trotsade censuren. Men i filmen sätts eftergifterna inte in i ett sammanhang där Sverige var hotat och det ena landet efter det andra föll för Tysklands krigsmakt. I stället framställs det som att socialdemokraterna sjungande Internationalen ställer upp för att hjälpa Tyskland. Och ingenstans nämns att Sverige vid denna tid hade samlingsregering.

Judiska flyktingar. Visst var det skamligt att Sverige under 30-talet och ända tills krigslyckan vände för Tyskland vägrade judiska flyktingar att komma till Sverige. Hoppas bara att Sverige hade agerat annorlunda om det hänt nu.

Filmen är en nyttig påminnelse. Just en påminnelse är det eftersom historien är känd. Att detta skulle vara okänt och ha dolts för svenska folket som här påstås är ytterligare en förvanskning. Allt väsentligt har funnits tillgängligt. Fast påståendet om mörkläggning är nog så viktigt. SD lever högt på myten om en konspiration där etablissemanget döljer sanningen.  

Filmen är också en varning. Om ett sådant tänkande fanns i stora delar av vårt folk för så kort tid sedan, kan då detta komma tillbaka. Om inte precis i samma förpackning men lika destruktivt. När SD, riksdagens tredje största parti, skiljer på svenska medborgare och de tillhöriga den svenska nationen och partiet sänder en delegation till Syrien med partiets utrikespolitiske talesman och uppsöker regeringsföreträdare och sätter sig under president al-Assads porträtt, då fyller filmen en funktion – som en varning till vår generation.

Sd utropar sig gärna som det enda oppositionspartiet och talar föraktfullt om övriga partier som sjuklövern. Ja SD är unikt. Oavsett vilken kritik jag har mot övriga partier så är där ingen som skulle sänka sig till att så förvrida historien.

19. jul, 2018

 

Sedan några år tillbaka har jag förmånen att vara vän med Göran C-O Claesson. Göran var FPU-ordförande 1959-60 och en av dem som la grunden till att FPU blev en viktig organisation under 60-talet fram tills vänstervågen kom.

Göran fokuserade på jämställdhet. En fråga som är lika aktuell idag även om utgångspunkten är en annan. Nu när jämställdhet har blivit vänsterfeminism med dess kollektivism hade vi behövt någon som drev en liberal jämställdhetspolitik där både män och kvinnor beaktas. Jag skulle därför vilja att Göran en gång till blev ordförande i LUF/FPU. Att Göran råkar ha passerat 90-strecket har väl inte med saken att göra.

Göran har skrivit minnesord över sina två efterträdare som nyligen avlidit; Per Ahlmark och Ola Ullsten. Jag lägger upp det under fliken ”Inlägg från andra”.

Göran har en hemsida GC-OC.blogspot.se