Blogg

Ahlmark o Ullsten var mest kända som statsråd och partiledare. Men de var också FPU-ordförande under förbundets storhetsperiod.

60-talet var mycket en omvälvningarnas tid. Det internationella samhället gjorde sitt intåg, frihetskraven blev allt starkare och sedan mot slutet av årtiondet kom den socialistiska vågen som svepte allt med sig.  

Vid ingången av 60-talet var skolan präglad av kyrkans tro och moral. Censur gällde inom kulturen. FPU tog upp kampen för frihet mot skolans och överhetens styrning av hur individer levde sina liv.  

FPU var också drivande för internationell solidaritet. Det var vid den tiden kolonierna blev självständiga och det var då vetskapen om hur människor i andra länder levde och vi fick en biståndsdebatt och krav på 1% mål.  

FPU drev jämställdhetspolitik. Av liberalt snitt. Grundlagt av företrädaren Göran C-O Claesson som gjorde jämställdhet till profilfråga. Lika rättigheter och skyldigheter. Inte att alla måste göra lika.  

FPU´s politik engagerade många ungdomar och förbundet blev en viktig kraft i politiken och var även dominerande i elevrörelsen.  

Ahlmark var ordförande 1960-62 och därefter Ullsten till 64. De var alltså förbundsordförande under den tiden då FPU´s styrka byggdes upp och många i den nu äldre generationen gjorde där sina läroår. FPU fick därmed en stor betydelse för Folkpartiet. Genom alla dessa från FPU som i likhet med Ahlmark och Ullsten gick vidare till partiet och genom att förbundets idéer om frihet och om internationell solidaritet inplanterades i partiet.  

Jag var inte med i FPU under denna tid, men förbundets politik var en viktig orsak till att jag närmade mig FPU och Folkpartiet och gick med 1969. Det var på ett vis för sent. Jag missade förbundets storhetstid och hamnade i ett FPU som låtit sig svepas med i den förhärskande vänstervågen och ägnade sig åt en tävling om vem som var mest vänster.  

Vad är LUF idag? Att det är ett litet svagt förbund som i likhet med andra ungdomsförbund har svårt att attrahera ungdomar vet vi. Men måste det vara så? Driver de liberala frågor som kan engagera ungdomar?

Visst är ungdomar nu som tidigare engagerade för frihetspolitik. Nu behövs den lika mycket som tidigare och nog behövs en jämställdhetspolitik av liberalt slag. Vi ser nu hur vänsterfeminister dominerar politiken och därmed får vi kvotering och statsstyrning inom alltfler områden. Även om hur familjen ordnar sina angelägenheter. Här har LUF lagt sig för vänstern precis som FPU hade 1969.  

Vi behöver en politik för internationell solidaritet. En politik för utveckling där bistånd kan vara en del. Här borde LUF vara en kraft men där man hör förbundet mest är i deras fixering vid att människor skall komma hit och bosättas sig här.  

1971 räddade Lars Leijoborg FPU genom att ta över som förbundsordförande och baxa in förbundet på rätt spår. Vem kan nu rädda LUF? Ett LUF som tar tag i de grundläggande liberala frågorna frihet och internationalism borde kunna engagera ungdomar och bli den kraft som därefter kan förnya Liberalerna.

Ola Ullsten betydde mycket för Folkpartiet och för Sverige.

Hans socialliberala inriktning och engagemang för internationell solidaritet har satt avtryck.  

Men hans stora insats var att Folkpartiet och han som partiledare var drivande för att åstadkomma den skattereform 1981 som går under namnet underbara natten. Denna reform var vändpunkten för Sverige och inledningen på en utveckling där man började ta i de problem som hopats efter många års politik åt fel håll.  

Reformen utlöste stort motstånd. Många som var vinnare på den gamla politiken kämpade för sina privilegier. För partiet gick det dåligt i valet. Vi klarade inte debatten. Inte så konstigt. Det fanns åtskilliga även i vårt parti som inte förstod nödvändigheten av en förändring och de hukade när det blåste. Numera inser alla att reformerna på 80-talet var rätt. Låt oss då hylla dem som gick före och tog striden. De som hade insikten när det var ekonomiskt högt på tiden men politiskt inte moget. Ullsten var inte ensam men en av dem.

I Helsingborgs Dagblad står det att han spred mycket glädje kring sig. Det är ju bra det, men att han var med och baxade in Sveriges ekonomi på rätt spår borde ses som ännu viktigare.

Det är klart att feminister utnyttjar allt i sin kamp mot män, men hur kan Centerpartiets ledare stämma in i kören.  

Tre män lämnade Akademin på grund av att en kvinna tillåtits sitta kvar trots att hon brutit mot rimliga regler. Det blir diskussion för och emot om de gjorde rätt. Inget uppror. Inget om att matriakatet tvingat bort starka män som ville uträtta något medan kärringarna är kvar.  

Så avgår två kvinnor. En av dem är den vars brister utlöst allt. Då blir det uppror. Starka kvinnor tvingas bort av patriarkatet. Gubbvälde. Hån mot jämställdhet. S.k kulturpersonligheter talar om manliga dinosaurier. 

Detta är ju bara vi hade att vänta oss. Att sedan regeringsledamöter och särskilt kulturministern däremot uttalar sig borde vara otänkbart men det otänkbara kan tydligen ske.   

Fast lite mer kunde man förvänta sig av borgliga politiker. Annie Lööf blev fruktansvärt upprörd över att Danius lämnade. Genast tolkade hon det feministiskt, att detta var ett angrepp på kvinnor och på jämställdhet.  

”Vad vi ser är starka kvinnor som gör skillnad, som vill göra rätt, som får lämna – och gubbarna är kvar”.

 Varför säger hon inget om de tre män som lämnade då Akademin inte vill ta i problemet och att problemet är en kvinnlig ledamot. Och vad vet Lööf och andra som ställt upp för Danius om vad som verkligen hänt. Några menar att Danius ledarskap brister. Inte vet jag, men vet Lööf mer?  

Eller kvittar det vad som hänt eller inte hänt och kvittar det vad som är lämpligt för politiker att lägga sig i, det enda viktiga är att ställa sig på den rätta, goda sidan när drevet går.  

Även Anna Kinberg Batra har klätt sig i knytblus och från mitt parti har Birgitta Ohlsson naturligtvis hållit sig framme och talat om att det behövs knytblus istället för mansgrisar. Pinsamt för mig som liberal men Birgitta Ohlsson varken är, har varit eller kommer att bli partiledare.

Arbetsgivaren är fiende och arbetsgivaren är skyldig. Det är en klar utgångspunkt om man skall skildra något, vad som helst. Det var det som var utgångspunkten när Uppdrag Granskning den 17 januari skildrade konflikten i Göteborgs Hamn.  

Konflikten gäller att LO-Transportarbetarförbundet tecknar kollektivavtal för stuveriarbetarna. Ett annat fack Hamnarbetarförbundet har majoriteten av de anställda. Eftersom Hamnarbetarförbundet inte har kollektivavtal har de fri strejkrätt. Hur man kan acceptera att något fack har fri strejkrätt är obegripligt.

Uppdrag Granskning bäddade för sitt ställningstagande med ett talande bildspråk Arbetsgivaren var storföretag, multinationell, mäktig, utövade sin makt, träffade regeringsföreträdare och då var det höll hemliga möten och bedrev smutsigt spel. Hamnarbetarna var sympatiska killar i vardagskläder som inte ens hade stolar att sitta på när de har möten. Kan ju inte vara någon tvekan om vem det är meningen att man skall hålla på.

Så intervjuade man en arbetsrättsexpert. För honom var det enkelt. Arbetsgivaren skulle naturligtvis teckna kollektivavtal med Hamnarbetarförbundet och därmed få arbetsfred. Gjorde man inte det fick man skylla sig själv.

Ingen ställde frågan om vad som skulle hända sedan. Om Transportarbetarförbundet blir utan kollektivavtal kan ju de strejka och då har de hela LO i ryggen. LO kan förinta Hamnen genom en blockad. Här har vi alltså en konflikt där arbetsgivarparten inte kan göra någonting för att få en lösning.

Så här kan man inte hålla på. Vi måste få en lagstiftning som reglerar vem som skall ha kollektivavtalet för ett visst område och sedan skall den här typen av strejker vara otillåtna. Mitt förslag är att Arbetsdomstolen med en sådan lagstiftning som grund får lösa dessa tvister.

Varken LO eller socialdemokraterna har tidigare inte visat något intresse för den typen av lösning. Det kan ju då hända att någon annan än LO får avtalsrätten och det skulle ju rubba LO´s monopolanspråk som företrädare för arbetargruppen.

Nu har regeringen tillsatt en utredning om hur problemet skall lösas. Det finns tydligen gränser även för socialdemokrater. Redan nu har motståndet vaknat. För vissa är det tabu att ens diskutera formerna för den heliga strejkrätten. ”Land skall med strejk byggas” tycks vara mottot.