Blogg

Om inte orden förklarar utan döljer hur ska vi då förstå?

September 2014, valkväll, slutpunkt inte bara för Alliansregeringen utan för en logiskt hållbar syn på regeringsbildning. Statsminister Reinfeldt meddelade att eftersom vänstersida blivit större än Alliansen så skulle vänstersidan bilda regering. Meddelandet var konsekvent med vad som tidigare sagts och accepterades allmänt.

Så kom budgetförslaget från den nya regeringen. Då formade sig allianspartierna som ett regeringsalternativ med en gemensam budget men utan vilja att bilda regering. Med en outsagd vädjan till SD, snälla rösta inte på vår budget, vilket de förstås gjorde.

Som svar kom då Decemberöverenskommelsen. Den är egentligen bara en bekräftelse på det som sas på valkvällen; det största blocket, Alliansen eller vänstersidan ska bilda regering. Enda skillnaden är att även Socialdemokraterna förband sig till denna princip.

Det blev en kritikstorm på sociala medier och många i M och KD var kritiska. Så bröts avtalet i oktober 2015 av KD och så såg M möjligheten att slippa den interna debatten och så följde L och C efter. Därefter var det som att alla insåg hur fel DÖ var.

Det sades om DÖ att det var att trixa, att inte respektera valresultatet, odemokratiskt och att man utestängde. Men var det verkligen det man menade eller var man bara besviken på resultatet? Partier bildar regering själv eller med andra partier som man står närmast. Övriga blir opposition och den har inget direkt inflytande. Och eftersom inget av de tre blocken fick egen majoritet så måste det bli någon form av samarbete över en blockgräns. Då måste man gissa sig till vad som var grund för kritiken. Ett rimligt antagande är att kritiker bara inte ville ha med S att göra men sedan inte hade tänkt så mycket längre om regeringsbildning. Den andra möjligheten är att man istället ville ha ett samarbete med SD.

Tänk så mycket enklare det hade varit om man sagt vad man menade. En del som bara tyckte illa om DÖ och betraktade det som just trixande kan ursäktas med att allianspartier talade om att man skulle utestänga SD från inflytande istället för att helt enkelt säga att man ville skapa möjlighet för bästa möjliga regeringsalternativ utifrån valresultatet. Som man ropar får man svar. Men av partier borde man kunna begära klartext när de säger upp ett avtal. På KD och M stämmor jublades det men utan att något besked gavs om vad som skulle komma istället. Och mer av detta skulle komma. Oklarheten förföljde allianspartierna hela mandatperioden och det var väl därför som det uppsagda avtalet i verkligheten kom att gälla hela perioden.

KD var mest konsekvent i att ge bestämda icke-svar. Det bestämda framträdandet i tonfallet stod i omvänd proportion till innehållet. Allianspartierna skulle lägga en gemensam budget. Vad som skulle hända sedan berördes inte.

I den omtalade presskonferensen i januari 2017 meddelande Moderaterna att de ville att alliansen lägger en gemensam budget. Jo M var beredd att ta ansvar men hur det ansvaret skulle utövas gavs inget besked.

Mandatperioden ut följdes sedan av en tirad av ordridåer av typ, man måste ju kunna prata med SD, man måste inse att SD finns i riksdagen, man måste förhålla sig till partiet. Men om regeringsbildning borde man inte prata. Det var politiskt spel av typ vem tar vem.

Dessa ordkaskader hade till syfte att undvika att avslöja att allianspartierna inte hade något regeringsalternativ. Kinberg Batra klarade dåligt av att ge icke-svar. Därför byttes hon ut mot Ulf Kristersson som kunde den konsten.

Inför valet 2018 sa Moderaterna: ”Mina värderingar är inte SD:s. Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”. Och KD sa sammalunda. Då borde saken vara klar. När valresultatet blev i princip samma som 2014 att vänstersidan blev större än Alliansen då borde man kunnat bilda en socialdemokratiskt ledd regering. Beklagligt men de hade ju vunnit valet. Istället fick vi en 134 lång regeringsbildningsperiod därför att M skulle först köra in i kaklet. Vad kunde då finnas där på andra sidan kaklet? Enda möjligheten var ju en regering med stöd av SD. Hade man ändrat sig och nu var det så man ville? Vet ej för det sas aldrig. Återigen bristen på klarspråk. Istället för att tala om hur man skulle få ihop en arbetsduglig regering så överöstes vi med tal om att om man bara ansträngde sig så skulle det gå.

Så slöt C och L Januariöverenskommelsen med S och Mp. Då kom kanonaden om att C och L övergett Alliansen och valt S istället för Alliansen. Valt Löfven istället för Kristersson. Detta är ju ett sätt att förvirra begreppen eftersom det inte fanns något regeringsunderlag för en Alliansregering. Budskapet om svek gick hem och har satt sig.

C fann sig väl tillrätta i samarbetet med S och Mp och fann ingen större anledning att försvara sin position. Inom L var motståndet mot överenskommelsen stort. De som var emot använde samma argument som M och de som var för låg lågt. Därmed var det inget som hejdade kritiken. Så säger Nyamko Sabuni i TV att partiet svikit sina väljare genom Januariöverenskommelsen. Och inget parti kan driva en politik som den egna partiledaren betraktar och uttrycker som ett svek. Något måste hända.

Det som hände var att Liberalerna beslöt om sitt Vägval. Där meddelades att L vill ha en borglig regering. Men det hade man ju önskat hela tiden! Sedan var det mycket tal om att söka samsyn med alla, prata med alla, förhålla sig till alla men total oklarhet om det helt avgörande nämligen hur denna önskade borgliga regering får igenom sin budget.

Är det med SD som med vargen? Vargen ansågs som ett så farligt väsen att det inte omnämndes med sitt rätta namn. SD´s namn nämns ständigt men deras politik analyseras mindre och ännu mindre vill man klargöra vår relation till SD. Är man negativ så blir det att SD har fel värdegrund eller har enkla svar på komplicerade frågor och vill man istället samarbeta så blir det prata med eller förhålla sig till. Eller är det mycket enklare och inte alls mytologiskt. Man har helt enkelt inte ogjort sig besväret att sätta sig in i SD´s politik så att man kan angripa partiet där så ska ske och kunna instämma där man är ense.

Varför domineras debatten av frågor om SD? Varför har de senaste åren blivit den stora oredans tid i svensk politik? Jo därför att partier inte ger svar. För att man använder ord som döljer vad man menar eller döljer att man inte har något svar. Hur får vi en politisk debatt där man talar i klartext och där man skiljer mellan ”att prata med” och ”att bilda regering med”?

Idag är det en högtidsdag för oss liberaler. Det är 40 år sedan Den Underbara Natten inträffade!

I dessa dagar då vi mest räknar våra förluster borde vi fira att vårt parti var drivande för den stora skattereform som fick detta namn. En reform som sedan följdes upp 1990 med Århundrandets skattereform där även då vårt parti var drivande.

Underbara Natten slöts med Socialdemokraterna och Centerpartiet. Dessa partier hade tidigare varit helt ointresserade av någon reform men hade kommit till insikt om att det nu var nödvändigt. Moderaterna ställdes sig utanför och till och med spräckte den borgliga Fälldinregeringen. Vid sedan uppgörelsen århundrandets Skattereform hade Moderaterna lyckats skrämma bort Centerpartiet så de deltog inte då.

Dessa reformer innebar en vändpunkt för svensk ekonomi som under ett antal år varit i en utförslöpa. Numera är det en allmän uppfattning att reformerna var rätt och att de var nödvändiga och det talas om dessa i ett nostalgiskt skimmer. Alltfler inser att vi nu borde göra något liknande för att lösa nya problem som uppkommit. En skattereform ingår också i Januariöverenskommelsen.

Jag har inte och kommer aldrig att kunna förlåta Moderaterna för att de gick emot dessa reformer som borde vara vad de önskade sig. De innehöll ju sänkta marginalskatter och sänkta bidrag till främst villaägare. Genom att spräcka den borgliga regeringen sänkte de därmed de borgliga partiernas trovärdighet som regeringsdugliga.

Opinionsmässigt var det katastrof för FP och valet 1982 gick uselt. Det var ju då, precis som nu, så att när Moderaterna kritiserar oss så skälver vårt folk och ber om ursäkt för att de finns till, oavsett hur rätt vi har, istället för att frimodigt ta striden. Därför har vi inte tillräckligt fört fram vårt partis stora insats för att få ekonomin på rätt köl. .

De personer i vårt parti som vi borde hylla är Bengt Westerberg som var statssekreterare 1981 och sedan som partiledare 1990 var avgörande för den reformen. Ola Ullsten som var partiledare 1981 och finansminister Rolf Wirtén som sydde ihop uppgörelsen.

Wirtén fyller 90 år den 4 maj. Vi borde då samfällt hylla denna hedersman. 

Liberalerna meddelar att de önskar en borglig regering! Stort tumult utbryter. Vad har hänt? Partiet har ju alltid velat ha en borglig regering. Oftast har det inte blivit så därför att man förlorat valet. Som 2018 och 2014 liksom 1932-76, 82-91, 94-2006. Beklagligt men inget konstigt med det. Det enda som skiljer valet 2018 från andra förlorade val var att moderaterna numera inte kan räkna och inse att 144 är mer än 143 och följaktligen att Alliansen hade förlorat valet. Precis som att fem myror är fler än fyra elefanter är 144 vänstermandat fler än 143 alliansmandat. Därefter lyckades de med konststycket att fästa bilden av att det var C och L som släppt fram S-MP regeringen. Alltså att väljarna inte varit involverade här. Annars brukar ju väljare hänga samman med val men inte här.

Denna regering som Liberalerna vill ha ska säkra liberala grundvärden. Självklart vill man detta.

Vidare ska regeringen söka samsyn med riksdagens alla partier. Precis som brukligt. Liberalerna har ju för längesedan markerat att när regeringen inbjuder till partiöverläggningar ska alla partier inbjudas. Utmärkt att detta görs tydligt.

Så här långt är saken enkel. Ingen förändring av partiets riktning. Men det helt avgörande för en regerings existens är att den får igenom sin budget. Beslutet sker med ett beslut för hela budgeten. Alltså måste man ha förankrat ett stöd för budgeten innan man går till riksdagen och man bildar inte en regering utan att veta att man har en majoritet som förbundit sig att förhandla fram ett gemensamt budgetförslag.

Det är om denna centrala punkt som ett besked är helt avgörande för regeringsfrågan. Vi har en ständigt pågående debatt om att man ska prata med alla och i Liberalernas förslag sägs att man ska förhålla sig till alla och söka samsyn med alla. Detta fördunklar mer än det förklarar. Man måste förklara den avgörande frågan. Vilka partier vill man förhandla fram en budget med och som därmed blir regeringsunderlag. Om detta ges inget klart besked.

Vid valet 2018 hade moderaterna klargjort att de inte skulle samverka med SD. Nu får vi räkna med att M vill ha SD som regeringsunderlag och L måste därför vara helt tydligt.

Partistyrelsens uttalande ”att samtala och söka samsyn i sakfrågor med riksdagens alla partier” är något helt annat än att vara beredd att bilda regeringsunderlag med SD. Partisekreteraren är mer klar i sitt svar om vi ska budgetförhandla med SD: ”Nej”. Fast sedan luddar hon till det med att ”vi inte ser framför oss att vi har ett budgetsamarbete i den form som vi har med Socialdemokraterna idag”. I TV4 Malou med Sabuni är det mycket tal om att lyssna och prata med alla och inte isolera och förhålla sig till alla men också att L har inget gemensamt med SD. Samtidigt ger Sabuni beskedet ”jag ser inte att vi gör en budget ihop med SD”. Men hela medierapporteringen handlar om att nu släpper L fram SD och reservationen i partistyrelsen handlar om att de inte vill att L ingår i en regering som bygger på stöd av SD. Har media och reservanterna helt fel så säg det då klart och tydligt och förklara samtidigt hur det kan bli möjligt att regera om Alliansen är mindre än vänstersidan utan att SD utgör regeringsunderlag.

Hur ska jag kunna ta ställning till förslaget om jag inte vet vad det går ut på?

Första delen av utfrågningen handlade om hotet att avsluta JA, alternativt konstatera att det inte finns mer. Jag har förståelse för L`s linje. Man har haft partiöverläggningar om invandring med förslag som S står bakom och i allt väsentligt även L. Mp säger nej till i princip allt. Då gör S i efterhand upp med Mp om en väsentlig förändring av förslaget. Det kan inte accepteras och ansvaret för det som händer måste läggas på de andra partierna, S, Mp och C. Sedan måste detta förklaras så att det inte framstår som att L letar efter en ursäkt för att lämna JA.

Del två om vårt förhållande till SD. Sabuni säger:

1. Vi ska inte sitta i regering med SD
2. Vi ska inte förhandla fram en gemensam budget med SD.
3. Där vi tycker lika ska vi göra gemensam sak. Vi ska inte försöka isolera SD.

Jag håller med om allt detta. Men vad handlar då allt om? Samtidigt kunde hon inte svara på om hon kunde acceptera Ulf K som statsminister om M tog stöd av SD. Med det som var sagt enligt 1 och 2 ovan borde ju det vara omöjligt.

Man kan teoretiskt tänka sig med nuvarande mandatförhållande att släppa fram ett högerblock, M+KD+SD där L agerar självständigt och ej lägger gemensam budget enligt Januariavtalet. Det blir ju en variant av det förhatliga DÖ där en minoritetsregering fick möjlighet att regera vilket gällde 2014-18.

Om högerblocket blev större än Januaripartierna skulle L kunna släppa fram en högerregering och denna får ju sedan igenom sin budget.

Men kan verkligen L medverka till en regering/ett regeringsunderlag där SD ingår som man samtidigt kallar ”ett populistiskt parti med rasistiska rötter”? Och vill KD o M detta? De har inte hittills svarat på den frågan utan bara bluddrat om att vi måste kunna tala med varandra och att SD mognat. Så länge de inte svarat klart har vi inget att förhålla oss till och det är märkligt att dessa partier inte blivit krävda på svar.

Den tredje delen handlade om att partiet är splittrat om JA. Hade det någon betydelse att partiet beslöt en sak och sedan valde en partiledare som ville något annat? Naturligtvis förnekade hon att det hade någon betydelse men la sedan till att ”Det vi gick till val på 2018 höll inte för att vi efter valet gjorde något helt annat”. Alltså precis det som är argument mot JA. Klart att det blir förvirring om vi har en partiledare som underkänner det beslut partiet tog och viktigast av allt som fortfarande styr vårt agerande.

Så här kan vi inte fortsätta. Det är nästan så att jag känner att det kvittar vad man gör, bara något görs.

Jag tycker själv att det inte är svårt att motivera Januariöverenskommelsen. Tvärtom, det är det alternativ det måste bli utifrån valresultatet. Alliansen förlorade valet. Så enkelt är det.

Det är klart att det krävs lite extra för att förklara ett samarbete med socialdemokraterna. Så har det alltid varit och det krävs tydlighet om varför man gör det. Sedan har man gjort det extra svårt, och varför skulle man inte göra det när det nu finns den möjligheten, genom att framställa avtalet som om det handlar om att utestänga partier istället för att åstadkomma något positivt.

Men gör det då. Förklara och försvara avtalet! Det är rätt enkelt men det måste göras. Och det måste göras av partiledningen. Sedan kan vi i fotfolket hjälpa till men om inte ledningen just leder går det inte.

Det andra alternativet är att överge avtalet. Ska man då ingå i en Alliansregering måste man veta att man får igenom statsbudgeten. Den tas i ett enda beslut så den måste man vara överens om. Om M säger att de vill förhandla fram en gemensam statsbudget med SD så finns det ett regeringsalternativ. Om det sedan är ett bra alternativ är en annan sak, men ett alternativ är det. Men Moderaterna vill inte alls samregera med SD. Det är vad de tydligt säger. De har öppnat för att förhandla och komma överens i enskilda sakfrågor och det är en sak. En helt annan sak är att förhandla fram en gemensam budget som är grunddokumentet i regeringsarbetet. Man pratar om att köra in i kaklet men man säger inte det som det verkligen handlar om nämligen att SD måste bli ett regeringsunderlag genom att statsbudgeten görs upp med dem. Det finns alltså inget eget alliansalternativ eftersom Alliansen förlorade valet med 143 mot 144.

Väljer man detta alternativ måste man klara ut hur man tänkt sig att den regering L stöttar/ingår i ska fungera. Och sen; säg då att det är detta Ni vill. Kom inte med några genomskinliga ursäkter för att lämna avtalet som får hela debatten att handla om vilken brist på fantasi partiet har när det gäller att hitta dessa ursäkter och att man därför inte vet riktigt om partiet menar allvar med sitt nya ställningstagande.

Så kära partiledning gör något. Tag klar ställning. Fram till dess är det helt meningslöst att komma med ställningstaganden i en mängd olika andra frågor. Ingen bryr sig. Ingen hoppar på bussen om man inte vet vart den går.