Blogg

4. feb, 2021

Första delen av utfrågningen handlade om hotet att avsluta JA, alternativt konstatera att det inte finns mer. Jag har förståelse för L`s linje. Man har haft partiöverläggningar om invandring med förslag som S står bakom och i allt väsentligt även L. Mp säger nej till i princip allt. Då gör S i efterhand upp med Mp om en väsentlig förändring av förslaget. Det kan inte accepteras och ansvaret för det som händer måste läggas på de andra partierna, S, Mp och C. Sedan måste detta förklaras så att det inte framstår som att L letar efter en ursäkt för att lämna JA.

Del två om vårt förhållande till SD. Sabuni säger:

  1. Vi ska inte sitta i regering med SD
  2. Vi ska inte förhandla fram en gemensam budget med SD.
  3. Där vi tycker lika ska vi göra gemensam sak. Vi ska inte försöka isolera SD.

Jag håller med om allt detta. Men vad handlar då allt om? Samtidigt kunde hon inte svara på om hon kunde acceptera Ulf K som statsminister om M tog stöd av SD. Med det som var sagt enligt 1 och 2 ovan borde ju det vara omöjligt.

Man kan teoretiskt tänka sig med nuvarande mandatförhållande att släppa fram ett högerblock, M+KD+SD där L agerar självständigt och ej lägger gemensam budget enligt Januariavtalet. Det blir ju en variant av det förhatliga DÖ där en minoritetsregering fick möjlighet att regera vilket gällde 2014-18.

Om högerblocket blev större än Januaripartierna skulle L kunna släppa fram en högerregering och denna får ju sedan igenom sin budget.

Men kan verkligen L medverka till en regering/ett regeringsunderlag där SD ingår som man samtidigt kallar ”ett populistiskt parti med rasistiska rötter”? Och vill KD o M detta? De har inte hittills svarat på den frågan utan bara bluddrat om att vi måste kunna tala med varandra och att SD mognat. Så länge de inte svarat klart har vi inget att förhålla oss till och det är märkligt att dessa partier inte blivit krävda på svar.

Den tredje delen handlade om att partiet är splittrat om JA. Hade det någon betydelse att partiet beslöt en sak och sedan valde en partiledare som ville något annat? Naturligtvis förnekade hon att det hade någon betydelse men la sedan till att ”Det vi gick till val på 2018 höll inte för att vi efter valet gjorde något helt annat”. Alltså precis det som är argument mot JA. Klart att det blir förvirring om vi har en partiledare som underkänner det beslut partiet tog och viktigast av allt som fortfarande styr vårt agerande.

 

 

21. jan, 2021

Så här kan vi inte fortsätta. Det är nästan så att jag känner att det kvittar vad man gör, bara något görs.

Jag tycker själv att det inte är svårt att motivera Januariöverenskommelsen. Tvärtom, det är det alternativ det måste bli utifrån valresultatet. Alliansen förlorade valet. Så enkelt är det.

Det är klart att det krävs lite extra för att förklara ett samarbete med socialdemokraterna. Så har det alltid varit och det krävs tydlighet om varför man gör det. Sedan har man gjort det extra svårt, och varför skulle man inte göra det när det nu finns den möjligheten, genom att framställa avtalet som om det handlar om att utestänga partier istället för att åstadkomma något positivt.

Men gör det då. Förklara och försvara avtalet! Det är rätt enkelt men det måste göras. Och det måste göras av partiledningen. Sedan kan vi i fotfolket hjälpa till men om inte ledningen just leder går det inte.

Det andra alternativet är att överge avtalet. Ska man då ingå i en Alliansregering måste man veta att man får igenom statsbudgeten. Den tas i ett enda beslut så den måste man vara överens om. Om M säger att de vill förhandla fram en gemensam statsbudget med SD så finns det ett regeringsalternativ. Om det sedan är ett bra alternativ är en annan sak, men ett alternativ är det. Men Moderaterna vill inte alls samregera med SD. Det är vad de tydligt säger. De har öppnat för att förhandla och komma överens i enskilda sakfrågor och det är en sak. En helt annan sak är att förhandla fram en gemensam budget som är grunddokumentet i regeringsarbetet. Man pratar om att köra in i kaklet men man säger inte det som det verkligen handlar om nämligen att SD måste bli ett regeringsunderlag genom att statsbudgeten görs upp med dem. Det finns alltså inget eget alliansalternativ eftersom Alliansen förlorade valet med 143 mot 144.

Väljer man detta alternativ måste man klara ut hur man tänkt sig att den regering L stöttar/ingår i ska fungera. Och sen; säg då att det är detta Ni vill. Kom inte med några genomskinliga ursäkter för att lämna avtalet som får hela debatten att handla om vilken brist på fantasi partiet har när det gäller att hitta dessa ursäkter och att man därför inte vet riktigt om partiet menar allvar med sitt nya ställningstagande.

Så kära partiledning gör något. Tag klar ställning. Fram till dess är det helt meningslöst att komma med ställningstaganden i en mängd olika andra frågor. Ingen bryr sig. Ingen hoppar på bussen om man inte vet vart den går.

 

13. jan, 2021

Och hur ska Liberalerna förhålla sig till partiet

SD kräver lägre invandring, det är vad folk vill ha, och så är folk upprörda över att SD mobbas.

Är det så enkelt? Är det därför de får stöd? Är det en rättvis bild av SD? Nej, det är det inte men det ligger något i denna syn på SD och myter som har en del sanning i sig är de mest effektiva att odla.

Sverigedemokraterna är elefanten i rummet och elefanter kan inte viftas bort. Alltför länge har alltför många bara försökt avfärda partiet. Trott att det räckte med några slagordsargument. Av typ de tror inte på alla människors lika värde. De har enkla svar på komplicerade frågor. De är eller åtminstone har varit rasister, fascister, bruna. Sedan har man inte klarat av eller ens brytt sig om att utveckla detta. Ett så nonchalant sätt att debattera ger ett von oben intryck som i sig självt förstärker SD som utmanare av etablissemanget. Och när SD inte får svar på sina frågor så dör inte debatten. Den får nytt bränsle.

 

I stället ska partiet granskas och analyseras. Är det ett enfrågeparti eller är invandring bara en bit av synen på kultur och nation? Och så måste vi ha svar på de frågor som SD tar upp. Så länge SD kan tala om massinvandring som skapar kriminalitet och stök, problem i skola, sjukvård och ekonomi och vi inte har klara svar så kvittar det vad vi har att säga om partiets människosyn.

 

Partiets historia åberopas ofta. Det finns all anledning att göra så men det räcker inte med att komma med någon gammal nazist som var med på 80-talet. Vi måste ha mer att säga när SD kontrar med att är vi inte färdiga med den diskussionen snart. För det finns mer. Mycket mer.

De nu ledande i partiet gick med när partiet ville förbjuda utomeuropeiska adoptioner, vilket var fram till 2002, och partiledaren fram till 1995 kom från nazistiska Nordiska rikspartiet. Var det inget som störde?

Länge var SD ett Rysslandsvänligt parti. Det har de nu släppt men står istället gärna upp för Polen och Ungern.

Under årens lopp har många medlemmar i SD uteslutits. 300 sedan de kommit in i riksdagen. Inte nog med det. De har kopplat bort hela sitt ungdomsförbund och startat ett nytt. Då kan man ju säga att nu har de rensat så nu är där inga problem längre. Visst har SD förändrats och det måste vi tillstå. Sedan kan man konstatera att de utrensade tydligen har trivts helt utmärkt i SD ända fram tills de råkade säga något som blev offentligt. Och det fortsätter. Nya avslöjanden görs och vi får höra att det är enstaka personer. Hur många enstaka personer finns det och när tar det slut?

 

Mycket av det som kallas mobbning handlar helt enkelt om att man tog avstånd från det parti som SD var. Inte så konstigt. Men det som inte kan accepteras är att partier tummar på demokratins regler och tricksar för att utestänga SD från det som deras valresultat berättigat dem till. Så sent som efter valet 2018 fick SD inte de poster de borde ha i riksdagen. 

Till Nobelfesten inbjuds alla partiledarna utom Jimmie Åkesson. Fackföreningar utestänger medlemmar i SD ibland som medlemmar, ibland som förtroendevalda. Aftonbladet vägrade partiet att annonsera 2009. Dessa organisationer bestämmer själva över sin verksamhet men medverkar på detta sätt till att skapa bilden av SD som mobbat av samhällets elit.

 

Den bärande idén med SD är ju att bromsa invandringen, speciellt från avlägsna länder. Istället menar de att vi bör hjälpa på plats. Grundtanken är ju helt riktig. Flyktingar ska tas omhand så tidigt som möjligt och om det sedan är så att de ska komma till ett västland så ska de få en flygbiljett dit. Billigt och enkelt. Istället har vi varit så fixerade vid asyltänkandet, alltså att flyktingarna ska passera gränsen till oss för att få hjälp. Med följd att vi kräver att flyktingarna ska risker sina liv och ge sina pengar till smugglare för att räknas som riktiga flyktingar. EU´s nyligen lagda förslag om migration förändrar inte detta. Visst ger vi hjälp på plats men helt otillräckligt. Ibland är förhållandena så eländiga i flyktinglägren att människorna där ser smugglingsvägen till Europa som enda möjligheten. När SD påtalar detta så viftar vi bara bort frågan. Och när en fråga inte får något svar så försvinner den inte. Den växer. Och många tycker att hjälp på plats låter som det bästa. För flyktingarna och för oss. Vi borde dels ändra vår politik till hjälp på plats där det är det rätta och dels förklara oss där detta inte är möjligt.

SD kan acceptera ett mindre antal flyktingar men de ska stanna endast så länge som orsaken till att de måste fly består. Kan man utvisa en familj som rotat sig i Sverige, och har barn som inget vet om ursprungslandet, efter 10 år, efter 20 år, efter 30 år?

Därutöver bör vi ifrågasätta om SD verkligen driver politik för hjälp på plats. Det främsta exemplet på denna flyktinghjälp är EU´s avtal med Turkiet där 4 miljoner flyktingar får hjälp på EU´s bekostnad. Detta avtal är SD emot. EU har också avtal med flera nordafrikanska länder för att bromsa flyktingvågen och strävar efter att åstadkomma fler avtal av Turkiet-typ. Visst är FN genom UNHCR en viktig aktör och bör ha ökat stöd men det är EU som har kraft att åstadkomma de stora resultaten och EU vill SD upplösa.  

SD vill också dra ner på vårt u-landsbistånd och på EU`s-bistånd. Det som kan medverka till en värld där människor inte behöver fly.

Det finns därför anledning att ifrågasätta hållbarheten i SD tal om hjälp på plats. Och så bör vi lansera en egen hållbar flyktingpolitik. Detta istället för att bara vifta bort frågan och åse strömmen av väljare som dras till SD.

 

Den andra stora profilfrågan för SD är den om brott och straff. Att alltid kräva hårdare tag och strängare straff. Det är helt klart att här behöver göras åtskilligt. Vi kan då vara överens om vissa delar av deras politik och andra inte, men det finns inslag i SD´s politik som är oacceptabla.

SD säger att utvisning ska kunna ske även om det finns verkställighetshinder. Sverige är en rättsstat och dessutom bryter detta mot Europarådets konvention om mänskliga rättigheter. Vi har varken dödsstraff eller tortyr. Att vilja utvisa någon efter avklarat straff till detta, oavsett vad personen gjort sig skyldig till, säger mycket om partiet. Och SD anser att utvisningsbeslut alltid ska förenas med frihetsberövande. Om man inte kan utvisa, hur länge ska någon vara frihetsberövad efter avtjänat straff? Iran har nu varit styrt av ayatollorna i 42 år.

 

Demokrati är basen i politiken. Men demokrati är inte bara att man respekterar folkets röst i allmänna val. Det handlar också om respekt för varandra och om att en majoritet inte ska beröva en minoritet dess rättigheter. Ett exempel. Partisekreteraren Jomshof sammankopplar religionen islam med islamism och att islam är jämförbart med nazism och kommunism. Med en sådan inställning följer naturligt ett avståndstagande till en folkgrupp. I flera fall har SD sagt nej till moskébyggen. Partiet ställer alltså inte upp på religionsfrihet. När Turkiet skjutsade flyktingar till gränsen mot Grekland och manade dem till att ta sig över gränsen reste partiledaren till Turkiet men inte för att förmå regeringen där att upphöra med att använda flyktingar som redskap mot väst, utan resan gick till flyktingarna vid gränser och för att där dela ut flygblad till dem. Alltså att angripa dessa människor och framställa dem istället för den turkiska regeringen som en fara för Europa. I valrörelsen 2010 visade SD en film där muslimer med burka och barnvagnar väller fram som spöken ur mörkret som hotar gamla pensionärer.

Det är denna människosyn, att demonisera flyktingarna, som inte går ihop med demokratin.

SD har motverkat att EU vidtar åtgärder mot brist på demokrati och rättsstatliga principer när dessa hotas i Centraleuropeiska stater.

 

Sverigedemokraterna har tidigare velat framställa sig som ett mittenparti vad gäller ekonomisk politik. De röstade med vänstern för avskaffande av Lex Laval och talar gärna om folkhemmet och Per Albin. Så sent som i valrörelsen 2014 drev de kampanj mot valfrihet i välfärden. På senare tid har partiet markerat sig som ett parti på borgliga sidan. Det man kan undra över är hur grundlig den förändringen är.

 

SD har engagerat sig alltmer i kulturpolitiken. Partiet har en helt annan inställning till kultur än den liberala. Liberaler ser kultur som ett egenvärde och något som kan ifrågasätta och förnya vårt tänkande. För att citera SD´s budgetmotion 2018: ”För oss spelar kulturen en central roll för sammanhållning och hållbar utveckling för nationen”. Alltså kultur ses som ett verktyg i för politiken. De sätter det homogena folkhemmet som motsats till dagens ”själlösa och splittrade” samhälle. Här har SD samma principiella inställning som den radikala vänstern. Det är samma kollektivistiska syn på människor. Klass och identitetspolitik för vänstern och nation för SD och samma uppfostrande attityd.    

 

SD är ett populistiskt parti. Populism det är att det finns ett folk och en elit. Folket står för det goda och det förtrycks av en elit som är ondsint. Ständigt hör vi från SD detta med eliten eller dom i media eller etablissemanget. Detta är ett sätt att skapa motsättningar av ett parti som säger sig vilja verka för sammanhållning. Från förakt för eliten är steget till kunskapsförakt litet.

 

SD är motståndare till EU. Visserligen har de bytt taktik på så sätt att de inte driver utträdeskravet. Det förändrar inte den principiella ståndpunkten. Partiet anser att det är ett brott mot vår grundlag och vår demokrati att beslut tas i internationella organ som binder oss. Det är ett brott mot grundprincipen för vår demokrati att all offentlig makten utgår ifrån folket. SD´s linje här är oerhört långtgående. Den innebär inte bara att vi måste lämna EU utan allt internationellt samarbete där gemensamma beslut tas. Vi måste lämna FN. Säkerhetsrådets beslut är ju bindande. Och vi måste lämna Världshandelsorganisationen WTO och åtskilliga andra organ.   

 

Medlemskap i NATO är naturligtvis uteslutet med partiets syn på internationellt samarbete. SD röstade även nej till Värdlandsavtalet med NATO. Detta avtal är mycket viktigt för möjligheten att skydda de baltiska staternas fred och säkerhet. SD har nu tagit ett steg närmre NATO genom att ställa sig bakom NATO-option men betonar likafullt att man är emot medlemskap och att optionen handlar om att likställa oss med Finland.  

 

SD röstade nej till Parisavtalet om klimatet. Partiet förnekar inte klimatförändringen och dess orsaker men med att rösta nej till Parisavtalet har de ställt sig utanför arbetet med klimatet. SD tonar ner klimatfrågan och drar ner på anslagen till åtgärder. Att åtgärda klimatförändringen är det viktigaste åtagande världen har just nu.   

Frågan om hur vi ska förhålla oss till SD har hängt över partierna i tio år. Det har varit allt ifrån totalt avståndstagande till tal om regeringssamverkan. Vi har inte haft något klart svar på hur vi betraktar SD. Detta har SD utnyttjat genom sitt tal om att vi har beröringsångest och att vi inte kan tala med SD. Kom upp ur sandlådan manar SD. De har lyckats väl genom att hos många skapa bilden att problemet i politiken och med regeringsbildningen är att vi inte kan tala med SD. Gör vi bara det så ordnar allt sig. Detta synsätt har förstärkts genom Moderaternas och Kristdemokraternas märkliga agerande i regeringsfrågan efter valet 2018. De har gjort klart att de inte vill regeringsförhandla med SD och SD har gjort lika klart att i så fall blir det inget. Trots detta har M och KD agerat som om det fanns en möjlighet till en Alliansregering och då med SD som dörrmatta. Man skulle köra in kaklet och man skulle pröva möjligheten för något man visste inte fanns. Och för de som trodde på att det skulle finnas något på andra sidan kaklet så blev Liberalerna och Centerpartiet betraktade som svikare.   

 

Jag anser att vi inte bara ska prata med SD, vilket vi alltid gjort, utan även förhandla i enskilda sakfrågor. Oavsett hur långt vi står ifrån varandra ideologiskt så om vi har i grunden samma uppfattning i en fråga finns det ingen anledning att inte prata ihop oss för att få ett gemensamt förslag som kan gå igenom. Bland väljarna är förståelsen minimal för att vi inte driver våra frågor så långt vi kan bara för att vi inte vill det en del kallar prata med men är att förhandla med något visst parti. Vi kan likaså bilda minoritetsregering när Alliansen är större än vänstersidan precis som 2010-14.

Däremot kan jag inte tänka mig att ha SD som regeringsunderlag. EU, NATO, Klimatavtalet och en positiv inställning till globalisering och internationell solidaritet utgör grunden för vårt internationella sammanhang och frihet och ett individuellt perspektiv och därmed respekt för människor oavsett ursprung och en öppenhet för kulturella och intellektuella impulser vår moraliska bas. Detta är viktigare än någon procentsats i A-kassan eller något bidrag i bostadspolitiken.

4. jan, 2021

En som var tonåring reflekterar

Frisinnad Tidskrift 2020:6

Vietnamkriget var det stora som hände i min ungdomsgeneration. Det bredde väg för det man kallar 68-generationen. En generation som genom sin storlek och sitt politiska engagemang kom att sätta avtryck i politiken ända in i våra dagar.

Debatten började så smått 1965. Det var några små demonstrationer och så ett tal av Olof Palme. Det år jag började gymnasiet i en politiskt diskuterande klass.

Själv ställde jag helt upp på USA´s sida. Var väl självklart. Kommunismen stod för förtryck. Nyss hade Berlinmuren byggts. USA hade stoppat Nordkoreas anfall på Sydkorea och ingen tyckte annat än att det var bra. Jag uppfattade vietnamkriget som att en kommunistisk förtryckarstat försökte erövra ett grannland. Väldigt enkelt.

Kriget blev en katastrof. Det var som om USA inte förstod världen utanför de egna gränserna. De förstod inte att detta var ett djungelkrig som inte vinns med flyg och teknologi och inte vinns tillsammans med en sydvietnamesisk regering som gjorde sig hatad bland den buddistiska befolkningen. En inkompetens som ledde till att det blev ett krig mot det folk som de kommit för att skydda. Och bombningen av Nordvietnam gjorde inte regimen där villig till eftergifter. Den brydde sig inte om folkets lidande, bara om seger i sitt krigsprojekt.

Opinionen i västvärlden svängde under några år. Inte så konstigt när man i TV såg förödelsen men det fanns också en passande beskrivning om det lilla fattiga landet som satte sig upp mot den rika världsmakten. Folkets lidande i både norr och söder förklarades i ett romantiserat skimmer som motståndsvilja och frihetskamp, men ingen hade frågat dem om vad de själva önskade.

Själv insåg jag så småningom att kriget var galenskap. Inget ändamål kunde försvara förödelsen. Jag har själv tänkt mycket på hur jag kunde vara så fastlåst i tänkandet att jag alltför länge försvarade det som så uppenbart var galenskap. En korrupt regering, ett urskillningslöst bombande och giftbesprutning som förstörde mark och människor.

Fast grundtanken. Att försvara ett land som angrips även om man ogillar regimen där. Är den fel? Sydkoreas regering på 50-talet var inte vacker. Nu kan vi vara tacksamma att Sydkorea inte är som Nordkorea. USA har skyddat Taiwan från Kina. Taiwan var också en diktatur från början men är nu ett demokratiskt föredöme. Världen ställde upp för att befria Kuwait från Irak trots den regering landet hade. Varför annars bry sig så mycket om Krim. Det kvittar väl om Krim tillhör Ryssland eller Ukraina och dessutom vill sannolikt många där hellre tillhöra Ryssland.

Så föll Saigon 1975. Nordvietnam hade segrat eller det vietnamesiska folket hade segrat som många beskrev det. Sveriges utrikesminister gratulerade Nordvietnams ambassadör och kallade det som hänt ”en stor seger för de progressiva krafterna”. Vietnam var befriat hette det på många håll. De kritiska rösterna hördes inte. 

Sedan blev det tyst. Kommunismen skapade ekonomiska bakslag och den nya regimen rensade ut sina motståndare och de som de trodde var motståndare. Många avrättades. Efter några år fick vi båtflyktingar. Människor i massor flydde. 2 miljoner. Många gav sig ut på havet i sin desperation i hopp om att kanske bli upplockade av något passerande fartyg

En del av dem kom till Sverige. Det fanns ett motstånd mot att ta emot båtflyktingar. De passade inte in i det politiska sammanhanget men det kom trots det en del. Rapporterna från Vietnam borde fått igång en debatt och åtminstone borde det ha skett när vi i våra samhällen träffade dessa båtflyktingar. Någon borde ha undrat varför de riskerade livet för att lämna paradiset. I USA var det många som inte ville nämna kriget. Det var ett alltför stort trauma, men vi som hade följt det på avstånd och var alla eniga, verkade det som, varför fick inte vi en uppgörelse eller åtminstone en nyanserad debatt?

Var det så att de som stött FNL, och till och med samlat ihop pengar till dem, inte ville beröra att befrielsen hade blivit ett nytt förtryck och de som argumenterat för andra sidan var så tilltufsade att de inte tordes ta till orda?

Olof Palme, Sveriges blivande statsminister, hade 1968 demonstrerat tillsammans med en representant för Nordvietnam, den stat som startat allt. De demonstrerade för fred vilket var en omskrivning för att Nordvietnam skulle få ostört fortsätta sitt krig. Palme blev fredsapostel och när fredsavtalet slöts 1973 hade Dagens Nyheter en löpsedel ”Hela världen hyllar Palme”. Än i våra dagar framställs Palme som den som gjorde Sverige till en moralisk stormakt.

Min generation, själv född 1948, den dittills mest välutbildade och välinformerade generationen. Uppvuxen i fred. Hyllade vår världs mest groteska ledare och politiska system. Hur kunde det hända? Alla var inte kommunister och diktaturkramare. Tvärtom var de en minoritet men de var de högljudda, de som satte avtryck, det coola-folket, de som kallades medvetna, de som gick mitt i korridoren medan vi andra stod vid sidorna.

Det finns ju en medialogik. Att hålla på den svage mot den starke. Den vietnamesiske bonden mot B52 bombplan. Att leta fel i vårt samhälle och överse med brister i något fjärran fattigt land som lätt leder till att hylla en tillvaro som man själv inte skulle vilja dela. Att säga att demokrati och frihet är för oss, men vi måste förstå att respektera samhällssystem i andra länder. Det är ju deras sätt att leva.

I det som synes som globalt tänkande finns det en västcentrering i att inte se mönstret i vårt olika betraktelsesätt på väst contra andra länder. Har någonsin någon gång någon i väst som kritiserat USA samtidigt kritiserat Nordvietnam för dess pansaroffensiv 1972, som bara den kostade 100.000 nordvietnameser livet och skapade en miljon sydvietnamesiska flyktingar?

Visst skall vi förvänta oss mer av demokratier men när mindre förväntningar på andra länder blir till ett okritiskt accepterande har vi förvänt perspektivet.

Nu på tryggt tidsavstånd skulle vi kunna ta den välgörande diskussionen. Visst var det en annan tid men frågeställningarna är allmängiltiga. Hur kunde så många inte bara kritisera USA utan också hylla det som var en förtryckarregim. Hur kunde så många låta sig ledas av det som visas i media utan att reflektera över om det fanns andra bilder men som inte kom fram. Varför är det så svårt att inse att också den sida man ställt sig på kan ifrågasättas. Och varför traskade alla patrull. Det som man kan kalla för åsiktskorridoren. Vilka fler åsiktskorridorer har vi haft och vilka har vi idag?

Ragnar Arvidsson

Helsingborg

 

10. dec, 2020

WESTERBERGEFFEKTEN: SOCIALLIBERALA REFLEKTIONER
av Bengt Westerberg Fri Tanke, 2020

 

RECENSION Ragnar Arvidsson, Helsingborg, har läst tidigare FP-ledaren Bengt Westerbergs bok ”Westerbergeffekten” (Fri Tanke, 2020).

Tidskriften NU Det liberala nyhetsmagasinet 2020: 50

När Bengt Westerberg skriver sina memoarer får begreppet ”Westerbergeffekten” bli titel. Men vilken var denna Westerbergeffekt. Var det 14,2 procent i valet 1985, som det oftast förknippas med, eller var det utvecklingen därefter?

Bengt Westerberg har haft stor betydelse för Folkpartiet och för Sverige. Inte bara i valet 1985. De områden där han gjort störst avtryck, och som också skildras i boken, är skattereformerna på 80-talet, flyktingpolitiken, LSS med assistansreformen och pappamånaden.

SKATTEREFORMERNA PÅ 80-TALET var det som vände Sveriges ekonomiska utförslöpa. Westerberg var involverad i ”Den underbara natten” 1981 som statssekreterare och som partiledare i den senare ”århundradet skattereform”. Trots att reformerna var helt rätt så kostade de Folkpartiet mycket i stöd. Westerberg kritiserar socialdemokraterna för att de i efterhand korrigerade och därmed tog tillbaka en del av de eftergifter de hade fått göra. Men kritiken mot Moderaterna är mycket lågmäld. Det var ju de som 1981 hade spräckt regeringen och de som gått till attack trots att reformerna borde vara i linje med vad också de önskade. Så var det då när det hände också. Partiet stod inte upp i stormen och tog debatten, men man kan ju tycka att åtminstone nu när det är allmänt accepterat, även bland moderater, att reformerna var rätt då borde man klarlägga moderaternas roll. Westerberg låter tillfället att rikta kritiken åt det hållet gå förbi.

Westerberg var då som nu engagerad för flyktingar. Hans uppbrott från soffan när Ny Demokratis Ian Wachtmeister satte sig där är ikoniskt. Flyktingfrågan i politiken då är ganska lik situationen nu fast nu är antalet flyktingar mycket större och problemen och debatten likaså. Westerberg såg behovet av bättre integration och nödvändigheten av svenskstudier. Visst kunde det uppstå kriminalitet med arbetslöshet och rotlöshet men det löser man med ett förstärkt samarbete mellan polisen och de sociala myndigheterna.

WESTERBERG SER DET mysiga med invandrarnas butiker och restauranger och noterar alla invandrare som arbetar i välfärden och konstaterar att det är uppenbart att för en fungerande välfärdsstat är invandringen av avgörande betydelse.

Westerberg har lättare att se de positiva effekterna med flyktinginvandring än de problem det för med sig. Eller utmaningarna som Westerberg uttrycker det. Westerberg undrar varför så lite har hänt på alla år för att förbättra integrationen. Men när det gäller den övergripande frågan om flyktingpolitik har tiden också gått utan att vi skapat någon hållbar och samtidigt solidarisk flyktingpolitik. Där såg han inte nödvändigheten av någon förändring och inte heller nu när han skriver sina memoarer ser han någon anledning till att vi måste förändra denna politik.

”DET GLÖMDA SVERIGE”. Det är sedan gammalt Folkpartiets signum för sitt sociala program. Alltså inte de med stora röststarka organisationer. I vår tid handlar det om LSS med assistansreformen. Den bär Westerbergs märke. Westerberg beskriver hur han sedan FPU-åren drivits av en önskan om att förbättra livet för de handikappade. Han valde också avsiktligt socialministerposten.

Denna reform har gjort livet lättare för många men är nu mycket kostsam. Den beräknades när den planerades 1991 kosta 2,5 miljarder vilket uppräknat med löneutvecklingen skulle innebära 4,5 miljarder 2015. Istället har kostnaden under perioden 2005 till 2015 utvecklats från 14 till 30 miljarder.

Westerberg finner kostnaden rimlig. I samhället i övrigt pågår det en diskussion om kostnaden, och då om all ifrån nivån på omsorgen till bättre kontroll. Men också om misstänkt fusk och brukarimport genom arbetskraftsinvandringen. Inget av detta ser Westerberg som något problem.

Kostnadsutvecklingen är ett hot mot reformen. Vill man försvara LSS måste den diskussionen tas.

WESTERBERG HADE STOR betydelse för beslutet att Folkpartiet skulle förorda pappamånad. Westerbergs omsvängning är märklig. Han som var en så genomtänkt frihetsideolog. Han som i beskrivningen i dessa memoarer om hur han blev liberal poängterar hur viktigt frihets- och individperspektivet var. För honom var frihet inte en dekoration, något trevligt att plocka fram, utan grunden för ett liberalt samhälle. Frihet och därmed ansvar lyfter individen och samhället. Han höll lysande tal på detta tema och mottog stående ovationer från partimedlemmarna. Så kom omsvängningen. Hans skildring av bakgrunden är talande. Det fanns utredningar och det fanns statistik och tidsstudier och prognoser. Dessa visade att folk inte betedde sig som de borde. Då måste åtgärder till. Det är en helt ingenjörsmässig syn på saken. Här finns avvikelser från idealet. Då får vi se till att skruva det rätt. Social ingenjörskonst om man så vill. Ingenstans får man en förklaring till hur partiets grundbult – frihetsidén – så lätt kunde överges. Inget om någon idéernas dragkamp mellan den statliga överheten och individen. Inget om någon tvekan när man skiftar fokus från principen om lika möjlighet till lika utfall. Nej bara att här är ett problem. Då fixar vi till det.

Här är Westerbergs stora gåta. På sitt sätt får man förklaringen i boken. Den liberala ideologin nämns inte. Den är bortkopplad.

I DET BUDSKAP till nutiden som Westerberg ger oss dominerar hans avståndstagande mot Sverigedemokraterna. Han anser att de är värre än Ny Demokrati på sin tid. Han framför goda skäl för detta. Han vill ha ett självständigt Liberalerna som tar striden mot alla partier men som också kan samarbeta under rätt förutsättningar. Och han vill ha en sammanslagning med Centerpartiet.

Hur agerar man mot ett 20 procentsparti som funnits tio år i riksdagen, hur självständiga kan man vara när väljarna vill veta vilken regering vi kan få, och hur ska vi betrakta Centerpartiet med dess näraliggande historia av neutralitetsvurm och kärnkraftsmotstånd och en lättsinnig invandringspolitik som gav oss gymnasielagen? Det är avgörande frågor. Westerberg kastar upp bollen. För oss att fånga.

Ragnar Arvidsson

 

 

 

 Replik: Bengt Westerberg:

Tidskriften NU Det liberala nyhetsmagasinet 2020: 51

Arvidsson förenklar kritiken

RAGNAR ARVIDSSON (RA) har i NU nr 50 recenserat min bok ”Westerbergeffekten. Socialliberala reflektioner”. Hans värdeomdömen ska jag naturligtvis avstå från att ha synpunkter på, men några av de påståenden i sak som han gör tarvar en kommentar.

RA skriver: ”Trots att (skatte) reformerna var helt rätt så kostade de Folkpartiet mycket stöd.”

Det stämmer knappast. Efter den underbara natten 1981 låg partiets stöd i Sifo kvar på oförändrad nivå i långt över ett år, efter uppgörelsen om århundradets skattereform 1990 ökade stödet och låg fram till slutet av året på omkring 13 procent. Nedgången började i samband med samarbetet med Moderaterna kring ”Ny start för Sverige” (för vilket jag i hög grad var ansvarig). (Jag skriver om detta i min bok på s 398-400.)

RA skriver: ”Partiet stod inte upp i stormen (om skatterna) och tog debatten.” I samband med skattereformen 1990 tog jag i hög grad debatten. Jag har kvar mängder av tidningsartiklar från den tiden som visar det. (Hur det var 1981 har jag ingen tydlig minnesbild av.)

RA SKRIVER: ”WESTERBERG låter tillfället att rikta kritik (mot Moderaterna för att de inte ställde upp på skattereformerna) gå förbi.” Moderaterna ville i motsats till Folkpartiet framförallt sänka det totala skatteuttaget och skära ner på välfärden. Jag går ingalunda ”förbi” denna åsiktsskillnad. Tvärtom försvarar jag utförligt välfärdspolitiken och de relativt höga skatter som är dess förutsättning (t ex s 118-121, 199-202, 212).

RA skriver: ”(När det gäller flyktingpolitiken) såg han inte nödvändigheten av någon förändring och inte heller nu … ser han någon anledning till att vi måste förändra denna politik.”

När man läser detta ska man ha klart för sig att RA tillhör dem som vill avskaffa asylrätten som är inskriven i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det vill inte jag. Men jag skriver: ”… det finns många fler människor i världen som enligt svensk lag, och även enligt Genèvekonventionen, har rätt till skydd än vad vi mäktar att ta emot och ge ett rimligt liv i Sverige. Vi kan alltså känna oss tvingade att säga nej även till konventionsflyktingar. Frågan är dock om man inte får acceptera att det då och då inträffar extrema händelser som kräver särskilda beslut (som 1993 och 2015), hellre än att tro att vi kan utforma en politik som är anpassad till alla upptänkliga situationer.”

RA SKRIVER: ”WESTERBERG finner kostnaden (för personlig assistans) rimlig. … Kostnadsutvecklingen är ett hot mot reformen. Vill man försvara LSS måste den diskussionen tas.”

Jag håller helt med om att diskussionen måste tas, men RA:s konstaterande kan ge intrycket att jag skulle vara av någon annan uppfattning. I själva verket för jag i boken ett omfattande resonemang om kostnaderna för assistansen (s 178-185).

Jag har också i en särskild rapport redovisat en mer detaljerad analys av kostnadsutvecklingen och alternativkostnaderna (”Personlig assistans – en kritisk granskning av regeringens direktiv till LSS-utredningen”). Slutsatsen är den som jag redovisar i boken (s 184):

Att kostnaderna skulle ligga på en orimligt hög nivå eller att utvecklingen skulle vara ohållbar kan man bara hävda om man anser att det är fel att insatserna för personer med omfattande funktionsnedsättningar hänger med i standardutvecklingen.

RA SKRIVER: ”INGET av detta (misstänkt fusk med assistansen och brukarimport genom arbetskraftsinvandringen) ser Westerberg som något problem.”

Men tvärtom framhåller jag att fusk och kriminalitet i samband med assistansen har fått betydande uppmärksamhet och att det självfallet måste bekämpas. Men jag konstaterar samtidigt att det inte är av sådan omfattning att det utgör någon grund för att ifrågasätta hela reformen.

Från regeringshåll har det ibland hävdats att fusket skulle motsvara så mycket som tio procent av kostnaderna för assistansersättningen. Jag uppskattar att det snarare handlar om en halv procent, men även det är mycket pengar och motiverar förstärkta kontrollåtgärder (underlag för min uppskattning om omfattningen finns i den ovannämnda rapporten) (s 186).

RA SKRIVER APROPÅ den första pappamånaden: ”Det fanns utredningar och det fanns statistik och tidsstudier och prognoser. Dessa visade att folk inte betedda sig som de borde. Då måste åtgärder till … Ingenstans får man en förklaring till hur partiets grundbult – frihetsidén – så lätt kunde överges … Inget om någon tvekan när man skiftar fokus från principen om lika möjligheter till lika utfall. … Här är Westerbergs stora gåta.”

Det är riktigt att det fanns utredningar och statistik som underlag för förslaget om pappamånad. Jag har svårt att se att det är särskilt gåtfullt att man som politiker tar intryck av fakta som redovisas (ibland i form av statistik).

Sålunda kunde Ingemar Mundebo i en utredning om löneskillnader mellan kvinnor och män visa att det förekom lönediskriminering av kvinnor – en orättvisa i utfall – som han menade berodde bland annat på att män och kvinnor inte hade samma ansvar för hem och barn – alltså en orättvisa i möjligheter. Hans slutsats var att större rättvisa i utfall krävde en större rättvisa i möjligheter, dvs en mer rättvis arbetsfördelning i hemmen.

Mot den bakgrunden föreslog han två pappa- (och två mamma-) månader. Det blev en, till att börja med. Det handlade i detta fall inte att ”skifta fokus från lika möjligheter till lika utfall” utan om att skapa ett (mer) lika utfall just genom att skapa (mer) lika möjligheter (en utförlig diskussion om hela frågan finns på s 225-226 och 242-252).

RA PÅSTÅR VIDARE att den liberala ideologin inte nämns i försvaret för pappamånaden, men jag citerar bl a Eva Moberg som var tidigt ute med kravet att män och kvinnor skulle dela ansvaret för hem och barn. Vilken är den ideologiska grunden för det, frågar hon sig och svarar (s 239):

Det är mycket möjligt att det finns flera, men själv har jag inte kunnat finna mer än en: det liberala kravet på den enskilda individens friast möjliga utveckling.

Jag instämmer.

BENGT WESTERBERG

Tidigare partiledare Folkpartiet 1983-1995