Blogg

I Uppsala Universitet finns det många porträtt på personer som varit betydelsefulla under dess flerhundraåriga tillvaro. Detta är ett problem enligt ett inslag i God morgon Världen SR P1. Det är nämligen män på dessa porträtt. I enlighet med den historiska verkligheten.

Frågan som ställs är hur alla dessa mansporträtt påverkar dem som vistas i lokalerna. Jo, de visar att det är så här man ska vara, dvs man. De som inte är så här kan inte bli inkluderade på samma sätt. På så sätt reproduceras könsmaktsordningen.

En intervjuad som inte vill ta bort tavlorna tycker att det ändå är positivt att man börjat diskutera problemet.

Men om man nu lyfter blicken, så har vi en grundskola som är dominerad av kvinnor. Ju lägre klasser desto mer. Även i gymnasiet är det majoritet kvinnliga lärare. Om nu vuxna kvinnliga akademiker blir så påverkade av en del tavlor på universitetens väggar att de inte kommer till sin rätt, vad ska vi då tro om pojkar, barn eller ungdomar, som har hela sin skoldag ledd av kvinnor och går på en skola ledd av kvinnor.

Här vore det väl på sin plats att säga att det vore positivt om man började diskutera problemet.

I den kommunalpolitiska trädgården, bland alla dem som arbetar hårt för invånarnas bästa, finns det också vildskott. De som drivs av utspelssjukan. Det gäller att visa aktivitet, att synas och höras. Utmärkt när man har något att komma med och när något behöver sägas men en belastning när det sker bara för dess egen skull. Ibland för att visa att man finns till, hallå här är jag, ibland för att föra fram en åsikt som inte har med kommunen att göra men där kommunen blir den som tillhandahåller talarscenen. Så kan man bli nöjd av att ha fått tala i fullmäktige och kanske fått sitt namn i något referat eller fått ut sin åsikt om något. Men kommunens väl och ve påverkas inte.

Vänsterpartiet genom Ingrid Matthiasson Saarinen motionerar om att Helsingborgs Kommun ska ge stöd för FN´s konvention om kärnvapenförbud. Nu måste ju även Vänsterpartiet inse att Helsingborgs Kommun inte har några kärnvapen och även att FN-politik inte bedrivs i fullmäktige. Fast det är kanske mer intressant med FN-politik än kommunpolitik. Kanske det, men driv då FN-politik där den hör hemma och överlåt fullmäktige till dem som vill ägna sig åt kommunens angelägenheter.

Så fortsätter Vänsterpartiet och Matthiasson Saarinen FN spåret med att föreslå att Helsingborg ska ansluta sig till FN-initiativet The Shift som syftar till att bostaden ska ses som en mänsklig rättighet. Det låter ju bra med mänsklig rättighet men dock dolt i dunkel hur detta FN-initiativ skulle förbättra bostadssituationen i Helsingborg.

Sverigedemokraterna har motionerat om beräkning av invandringskostnaderna för Helsingborgs Kommun. Alltså inte bara det som syns i budgeten utan även följdkostnader. Visst, det är väl alltid bra att få kunskap men att göra en sådan utvärdering är mycket komplicerat nerbrutet för en enskild kommun. Det är närmast ett forskningsuppdrag. Dessutom kommer förbundet Sveriges Kommuner och Regioner att ta fram uppgifter på nationell nivå. Allt detta vet Sverigedemokraterna eftersom partiet driver frågan så ofta de kan och var de kan. Så det enda motionen åstadkommer är en möjlighet för Sverigedemokraterna att från fullmäktiges talarstol tala om invandring. Vilket var motionens syfte.

Utspelssjukan är inget nytt. I Helsingborg är vi sedan en del år drabbade av att vår kommun inte heter kommun utan stad. Har det löst några problem och gjort något bättre? Nej endast strulat till det och skapat förvirring. Ett hitte-på som gett åsyftad uppmärksamhet. En kul grej. Som ett irrbloss i mörkret.

 Nej – jag deltar inte i Pride under Liberalernaflagg!

För mig som liberal är det självklart att verka för allas rätt att vara sig själva. Varhelst någon diskrimeras bör liberaler vara där och stå upp för individens rätt. Därför är Pride en positiv kraft. Men ska vi delta där som liberaler måste vi ha trovärdighet som just liberaler. Just nu är det hyckleri att delta. Vi kan inte tala om Pride som en del av en liberal frihetspolitik eftersom vi inte har någon sådan politik. Nej vi har ingen frihetspolitik eftersom politiken inte hänger ihop och då finns den inte. 

Vi talar om att alla ska kunna förverkliga sina livsprojekt och kunna leva på sitt eget sätt och att familjer kan se olika ut. Men vi kan inte acceptera en familj där en part tar ansvar för familjens försörjning och arbetar fullt ut och den andre parten tar ansvar för barnen och tar den ledighet som behövs och som kan fås för detta. Vi har även ingått i en regering som haft ett politiskt mål som gäller hur hemarbetet ska fördelas.

Konservativa utgår ifrån tradition. Det som strider mot detta är förbjudet. Konservativa kan dock komma fram till att Pride överensstämmer med tradition och därmed är tillåtet men det är fortfarande traditionens bud som är avgörande, inte individens rätt. 

Socialister utgår ifrån staten. Valfrihet och individens rätt tillåts bara inom ramarna för statens intressen. Socialister kan då finna att Pride kan rymmas inom dessa ramar.

För oss liberaler är frihet och medborgarrätt själva utgångspunkten i politiken och inte något som i nåder kan tänkas medges. Då måste vi ha en politik att Pride är en självklarhet som följer av vår ideologi och då måste vi ha en politik på alla områden som genomsyras av just frihet och medborgarrätt. Annars blir Pride ett undantag precis som för socialister och konservativa. Och vilken trovärdighet finns det om politiken är ett undantag.

Jag är inte kyrklig och inte nykterist. Jag talar inte Kanaans tungomål. Varför söker jag då en större roll för frisinnet i Liberalerna?

Det enkla svaret är att jag vill att partiet ska vara ett brett torg och ha en bred kontaktyta. Det mer förklarande är att partiets båda sidor behöver varandra och att skillnaderna är ytliga. Och när den ena falangen avviker från den smala stigen då kan den andra vara där och baxa upp de vilsegångna ur diket.

Frisinnade har förvisso sin bakgrund i frikyrkan och nykterhetsrörelsen men det jag tar fäste på är inte dessa organisationers budskap utan att vi här har människor formade i en ideell verksamhet där ansvar tas för en själv, sina närmaste, vårt samhälle men ofta också för människor på andra kontinenter. Till stor del var det samma människor som också bar upp hembygdsföreningen och naturskyddsföreningen.

Det är ju där man har själva essensen i liberalismen. Frihet sammanknutet med ansvar och frivillig gemenskap. Den som bärs av dessa ideal går inte in i politiken för att tillse att min, just min, skatt blir minimal eller för att staten ska ta över våra liv.  

Frikyrkan och nykterhetsrörelsen gjorde en fantastisk insats på 1800-talet och långt in på 1900-talet för att bekämpa farsoten massuperiet. Ofta tillsammans med fackföreningsrörelsen men så var det ju mycket samma folk som bar upp dessa folkrörelser. Det var alltså enskilda människor som tog ansvar. Det var inte Socialstyrelsen som räddade Sverige.

Så kommer då nästa skede. När en rörelse blir stark vill den bli allomfattande. Min övertygelse ska bli din lag. Det strider mot liberalismens och frisinnets innersta kärna. Dess grundbult. Eller som Waldemar Svensson uttryckte det. ”Och jag har aldrig trott att denna personliga klarhet (om vad som var min väg) skulle vara normgivande eller förpliktande för andra.”

Men frisinnade övergav sitt frihetbudskap och tron på den enskildes förmåga och var drivande för att gå statens väg. Vi fick allt från folkomröstning om rusdrycksförbud till motbok och allsköns regleringar. Med statens inträde tynade det folkliga engagemanget för nykterhet bort. Det var ju statens sak att ordna. Istället fick vi folksporten att runda restriktionerna.

Den statlig överhetens fostransnit var tydligt i statskyrkosystemet och i den konfessionsstyrda skolan. Jag hejade på FPU under min uppväxt när de gick till storms mot att kyrkans tro och moral hade hegemoni i skolan och hyllar fortfarande FPU för detta. De som förespråkade kyrklig överhöghet gick till KDS. Frisinnade och liberaler förenades mot statskyrkosystemet.

Nu är frisinnet svagt i partiet. Liberalerna är i kris. Finns det något samband?

Partier är bräckliga. Medlemstalen sjunker och därmed stabiliteten. Partierna följer en medialogik som går ut på att snabbt ta ställning, höras och synas och hänga på trender och fånga upp opinioner som väller in. 

Den frisinnade folkrörelsen däremot utmärks av folklig förankring och ett historiskt perspektiv som utgörs av trohet till idéer och ställningstagande som tas utan att snegla på hur det påverkar det personliga varumärkesbyggandet.

Det är klart att partier måste söka sin publik och politik kan inte bara vara idéer utan också det möjligas konst, men nog borde vi se hur vi kan knyta ihop vår idéutveckling med de som har sin grund i folklig anknytning och ideologisk kontinuitet.

Under en period kring 1970 deltog FPU i ett envig med 68-vänstern om vem som kunde vara mest radikal. En vänsterströmning som fyllde media och demonstrationståg men inte berörde den stora menigheten. Vpk fick i valet 1968 3,0%.

Vänstervågen berörde Fp men i mindre omfattning, men sedan hände något. Berlinmuren föll och den radikala vänstern fick hitta något nytt Shangri-La. De omskolade sig till vänsterfeminister. Det var ett framgångsrecept. Folkpartiet bugade och tog till sig. Partiet trodde att det handlade om jämställdhet när det som bjöds i själva verket var kollektivism, överhetsstyrning och en förvandling av den enskilde till ett verktyg för uppnåendet av ett rätlinjigt samhälleligt ideal där jämställdhet är att alla gör lika och väljer lika och utfallet blir lika.

Det som öppnade den stora dammluckan var pappamånaden 1993. Därefter har vi haft ständiga propåer om mer lagstyrning och uppfostran på olika områden och senast ville en arbetsgrupp införa kvotering av rätten till tjänstledighet för småbarnsföräldrar. Och motiv som att lagstiftningen skapar bättre normer hos folk. Alltså att staten ska skapa den nya människan.

Det finns ingen som helst acceptans hos våra presumtiva väljare för en sådan politik. Inte heller bland partiets gräsrötter. Ändå drivs den i full enighet av partiets ledande.

Denna politik är ju vad Waldemar Svensson kallade allstatligheten. Det han såg som bojor som hindrar människor från att utvecklas och därmed hela samhället att utvecklas. Grundat på en förvissning om att människor har en förmåga att förbättra världen för sig själv och andra. Det gäller bara att lyfta bort hindren.

Många förknippar kyrklighet med tvång och förbud. Förståeligt. Men i det frisinne som varit en så viktig del av vårt parti finns en tro på frihet och personlig utveckling. Har vi mist en viktig kraft och kanske även en styråra när frisinnet blivit svagare?

Och den andra sidan av frisinnet, den aldrig sviktande internationella solidariteten, behövs nu mer någonsin. Det internationella biståndet ifrågasätts. Flyktingpolitiken behöver diskuteras och kan förändras men utgångspunkten i dagsdebatten är på vår egen situation och de flyende människorna tänks bort. Här kan frisinnet ge eldunderstöd åt ett liberalt parti.

Liksom en gång de frisinnade gick vilse med överhetsattityd och regleringsiver och drev förbudslinje och regleringar och den liberala falangen vägrade inrätta sig i ledet så skulle nu ur frisinnet kunna komma den kraft som skapar en förnyelse som i själva verket är en trohet till de ursprungliga liberala tankarna. Det behövs en sådan oppositionsrörelse även i ett parti där debatt och kritik är själva livsluften.

Jag önskar att Liberalerna tar lärdom av frisinnet med sin folkliga förankring och ideologiska tänkande. Vi behöver ett parti som driver liberalism utan att dras med i vänstervåg eller feminismvåg eller nästa våg vilken den nu blir. Ett parti som är i takt med tidens frågeställningar men i grunden driver sin ideologi. Jag ser framför mig bilden som gav talesättet: ”Hundarna skäller men karavanen drar vidare.”

Jag tillhör inte den stora skara som ropar om strängare straff som lösningen på alla problem med kriminella men det finns ett område där straffen måste bli betydligt strängare. Det gäller de yngsta. Det är helt enkelt så att ungdomar blir mogna, eller ska man kanske säga omogna, betydligt tidigare än förr. 

Detta illustreras av polismordet i Biskopsgården. Den misstänkte är 17 år och om han döms får han maxstraffet som är fyra års sluten ungdomsvård. Men det var ju inte här det började. Som 15-åring hade han gjort ett mordförsök med kniv och även hotat annan elev med kniv. För detta fick han ett års sluten ungdomsvård. 

Tydligen hjälpte inte det där året när han var 15 år och frågan är om någon verkligen trott detta. Och kommer fyra år, om han nu döms, att göra att han blir en anständig och hederlig medborgare? 

Här måste ske en förändring. Det handlar inte bara om straffvärde och om att samhälle ska slippa dem en längre tid utan också om att de ska ha genomgått behandling och förhoppningsvis förvandling den dag de släpps ut. Då kan strafftiderna inte vara korta. 

Ungdomsrabatten för de över 18 år ska tas bort. Det har riksdagen beställt. Gott så, men vi måste se över ungdomsrabatten under 18 år och straffmyndighetsåldern 15 år. Som det är nu skolas barn under 15 år in i kriminalitet genom vetskapen om straffrihet. 

Sabuni nuddade vid ämnet i Almedalstalet med att insatser behöver sättas in tidigare men var inte mer konkret än så. 

Åtgärder inom detta område är de viktigaste inom kriminalpolitiken.