Jag har motionerat till Liberalernas Landsmöte som hålls nu i november om att pappamånaderna skall avskaffas. Inte första gången. Nej till varje Landsmöte sedan den kulna dystra oktobersöndag 1993 när Landsmötet med knapp majoritet beslöt att verka för pappamånader. Flera debattartiklar och debattinlägg har det också blivit.

Varför har jag drivit denna fråga så intensivt? Jo därför att det handlar om grundbulten i vårt parti – frihetspolitiken. Den enskildes rätt att inte vara en bricka i överhetens läggspel. Pappamånaderna är en stor och viktig fråga. Berör många människor, men viktigast är att de slår sönder vår frihetspolitik. Politik är i konsekvent-branschen. Är Du inte konsekvent så finns Du inte. Det hjälper inte om Du har 20 förslag åt ett håll om Du har ett förslag i motsatt riktning. 20 minus 1 är inte 19 utan 0.

Sedan pappamånader blivit partiets politik har det också öppnat för ännu mer åt det hållet. Vi fick kvotering av rätten till tjänstledighet för småbarnsföräldrar vid förra Landsmötet. Som tur är har det inte blivit uppmärksammat. Av och till kommer det upp en diskussion om kvotering till bolagsstyrelser och det förs alltmer i partiet en debatt om jämställdhet där detta likställs med lika antal kvinnor och män på alla poster. (Med undantag av de fall då det är flest kvinnor. Då är det att betrakta som ännu mer jämställt)

Vi har en situation där våra politiska motståndare driver en långtgående politik. Socialdemokraterna vill tvångskvotera hela föräldraförsäkringen, könskvotera privata bolags styrelser, tvinga universiteten att öka andelen kvinnliga professorer. Då borde Liberalerna rulla fram artilleriet och bara dundra på. Det finns ju ingen folklig förankring för sådan politik så vi har öppet mål.

Det kan vi inte. Vi har ingen trovärdighet. Vi kan säga att vissa förslag borde modifieras och inte gå så långt men kan inte driva en hård ideologiska debatt. Så i frihetsfrågan måste vi lämna walk-over.

Naturligtvis får ett liberalt parti problem om det inte kan driva frihetsfrågor. Om det gjort sig av med sin grundbult. Därför menar jag att Liberalerna aldrig kan bli ett väsentligt parti förrän man rensat ut antifrihetspolitiken och därför fortsätter jag att driva dessa frågor.

Här följer min motion

Motion J 104

Liberalisera föräldraförsäkringen

Frihet måste försvaras. Så är vår paroll. Och hur skall det åstadkommas. Jo, säger samma Riksmöte, genom en tydlighet i politiken.

Samtidigt driver partiet frågan om föräldraledighet i riktningen att minska friheten för föräldrarna. De beslut som borde tas av föräldrarna tas istället av politiker som anser sig veta bättre.

Ibland verkar partiet för att folk skall få ta egna val, men sedan när det finns risk för att folk väljer fel då gäller inte valfriheten. Detta göra att partiet får en helt otydlig frihetspolitik eller snarare ingen frihetspolitik alls.

Föräldraförsäkringen är helt jämställd eftersom den är lika för kvinnor och män. Det partiet går in och reglerar med pappamånader är utfallet. I andra sammanhang säger vi att vi skall verka för lika möjligheter och sedan kan utfallet bli olika. Denna grundläggande princip frångås här.  

Tvångskvoteringen har minimalt stöd av svenska folket och ännu mindre hos våra väljare och presumtiva väljare. Liberalt tänkande människor i vårt land tar avstånd från tvångskvoteringen. Till de få undantagen hör de som leder vårt parti.

Här driver Liberalerna alltså en politik som går helt på tvärs med vår ideologi och som dessutom har minimalt stöd bland liberalt sinnade. Det är obegripligt att det blivit så men nu måste vi rätta till detta.  

Yrkande

Att Liberalerna verkar för att de s.k. pappamånaderna avskaffas.

Inför Liberalernas Landsmöte i november finns det ett förslag från partistyrelsen om en Nationell strategi mot våld mot barn.

Gott så! Det behövs verkligen. Men är fokus rätt?

Det finns ett förslag om att slopa preskriptionstid för sexualbrott. Det motiveras med att förövare aldrig skall känna sig trygga mot åtal. Avskyn mot sådana brott är ju stor så därför vill väl ingen opponera sig mot förslaget men är det verkligen vettigt att sätta en 70-åring i fängelse för något han gjort som 15-åring? Det är ju just detta förslaget handlar om. Det bryter också mot hela det rättsliga tänkandet som ligger till grund för att man har preskriptionstid. Att det finns ett samband mellan brottets svårighetsgrad och därmed straffets längd och preskriptionstidens längd.

En av kriminalpolitikens största svagheter, kanske det största, är att så lite görs åt de som är under 15 år. 13 och 14-åringar kommer in i kriminella gäng. Det är destruktivt inte bara för brottsoffren utan också för att dessa ungdomar därmed in i kriminalitet. Partistyrelsen vill inte göra något åt detta problem utan föreslår att 15-årsgränsen ligger kvar. Sedan vill man att brott som begås av någon underårig skall utredas av polis trots att personen ej kan straffas. Ett litet myrsteg. Det finns säkert en och annan som blir skrämd av polisen och viker in på den smala laglydiga vägen, men de som hunnit bli mer hårdföra flinar ju bara. De vet att inget händer.

Sedan står det i förslaget att socialtjänsten skall få ökade befogenheter att sätta in obligatoriska åtgärder. Jag vill först se vad det är och vad man gör med de som inte vill medverka om det skall gå att tro på att detta har någon substans.

Fantomen var hård mot de hårda. Liberalerna är hårda mot pensionärer som levt hederligt i 50 år men mesigt undfallande mot unga kriminella.

 DN Ifrågasätt 20190910

 En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-12 16:43

 Kultur

Västerpartiet har fått kritik för att inte ha tagit problemen med hederskultur på allvar. Speciellt nu efter att ha uteslutet ur partiet riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh. Hur kunde det bli så? Men är det så märkligt?

Problemet är feminismen som Vänsterpartiet försvurit sig till. Dess Höga Visa uttrycks i Talibantalet "Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige."

Alltså motståndaren är män vilka de än är och var de än befinner sig. Talar man då om hederskultur så är det inte samma norm, struktur och mönster i alla kulturer, alla delar av världen och i alla sammanhang. Det är inte ens så att det bara är män som står för det onda. Det är hela släkten, alltså både män och kvinnor.

Hederskultur stämmer inte in i feminismens världsbild och måste därför tänkas bort. Att hederskulturen har många offer, det är smällar man får ta.

Facebook #Team liberalerna 20190719 

Jag är född 1948 och blev tidigt politiskt intresserad. Jag minns inte bara när Berlinmuren föll utan även när den byggdes. Men det som formade mig skedde ännu tidigare. Eller så var jag liberalt sinnad från början och därför reagerade jag mot kollektivism, statens översitteri och kulturell enkelspårighet långt innan jag kunde stava till dessa begrepp. 

Skolan jag gick i var konfessionell. Det var bön och psalmsång och kristendomsundervisning. Skolavslutningen skedde givetvis med en gudstjänst i kyrkan. Att konfirmeras var en självklarhet.  Denna kyrkliga hegemoni avtog efterhand som man kom i högre klasser men fanns länge kvar och morgonsamlingen som var på läroverket avskaffades inte förrän det år jag började på gymnasiet. Det här var också flera årtionden innan statskyrkosystemet avskaffades.

Den kyrkliga hegemonin styrde också kulturlivet och avgjorde vad som fick finnas i offentligheten.  

Jag kände motvilja mot allt detta och tyckte att det var utmärkt när den rådande moralen konfronterades av en växande opinion och av kulturlivet. Man kan säga att det jag önskade var ett mångkulturellt samhälle.

Detta var en tid av kallt krig och hotet från kommunistvärlden. Jag kunde aldrig förstå att någon kunde hylla kommunismen och för mig var det självklart att fria nationer skulle förenas i sitt militära försvar mot detta hot och gå med i NATO.

60-talet var den tid då kravet på bistånd till u-länder blev en viktig del av samhällsdebatten. Jag var mycket engagerad i denna fråga och när jag kom till Lunds Universitet var det naturligt att gå med i den då mycket aktiva U-gruppen.  

Även miljödebatten tog fart under denna tid och den var viktig för mig. Främst de stora naturresurs och därmed globala frågorna. Med detta blev det självklart att bli anhängare av EEC/EU. Dessa stora problem kan bara lösa om länder samverkar.  

Som 15-åring gick jag med i HUF- Högerns Ungdomsförbund. Varför? Jo det var nog för att Högern var det som var längst från kommunismen och sedan så trivialt som att det fanns en HUF-avdelning på orten där jag bodde.  

De första åren kände jag mig väl till pass där och var tämligen aktiv. Utrymmet för egna åsikter är ju också stort i en ungdomsförening.  

Efter en tid var det alltmer som skavde. Högerpartiet hade lämnat det tråkiga med skattepolitiken, att få balans i statens finanser och ägnade sig nu helt åt den trevligare delen, att kräva sänkta skatter. Deras engagemang för miljö- och naturresurspolitik var skralt. För den fattiga delen av världen likaså där ju Folkpartiet och FPU drev på. När vi hade länsförbundsmöte skulle alla resa sig och så sände förbundsmötet en hälsning till kungen. Jag tyckte att det var urfånigt. 

FPU drev just den frihetspolitik jag ville åstadkomma. Med en sekulär skola och en sekulär stat, bort med censuren, ett öppnare samhälle och ett internationellt perspektiv. Ordföranden i HUF- Kristianstads län, Bo Lundgren, tyckte att jag var mest till besvär i förbundet och att jag bara drev FPU-åsikter. Jo det är nog så att Bo Lundgren hade rätt. 

1969 gick jag med i FPU och i Folkpartiet. Då var valet självklart. Tyvärr var det lite sent vad gäller FPU. Förbundet hade ju åren innan haft sin storhetstid när det drev frihetspolitik. Då var förbundet en viktig kraft bland ungdomar och i samhällsdebatten och dominerade i elevrörelsen Seco. Nu hade vänstervågen slagit igenom och FPU lagt sig platt och mycket i förbundet handlade om en tävlan om vem som kunde vara mest vänster. Jag var med på arrangemang ibland men kände mig aldrig hemma där.  

Jag kan nog konstatera att jag har i stora drag samma värderingar som jag haft sedan tonåren. Är man fullt upptagen som kommunpolitiker så kanske ideologin inte syns lika tydligt men den finns där som en grund.  

Jag vill även nu ha ett mångkulturellt samhälle. Här har vi nu ett helt annat samhälle. Det sekulära är nu så dominerande att skolavslutningar i kyrkan bara ses som något som kan skapa högtid och stämning. Under min uppväxt var hbt ett okänt begrepp. Här har stora framsteg skett. Muslimer var något exotiskt i fjärran länder. Nu måste alla dessa integreras och detta ska ske i ett samhälle som är fortfarande mångkulturellt. Då måste lagen som alla skall följa vara klar och tydlig men värderingarna är varje människas. Man hör ofta att alla måste ha samma värderingar. Så sägs det även i vårt parti. Det gäller inte bara gentemot invandrare utan också allmänt om vårt sätt att leva. Det är beklagligt att Liberalerna driver politik tvärs emot sina värderingar för att styra familjers sätt att vara. Beslutet om pappamånader var ett avgörande misstag. En vattendelare. Den oklarheten om var vi står, om vi verkligen är det frihetsparti vi säger oss vara, menar jag är en viktig orsak till vårt låga stöd i valen. När politiker säger att de skall införa en lag för att den är normbildande är det dags att osäkra pistolen. Staten stiftar lagar, men normer och värderingar skapar vi medborgare själva.  

Nato och EU är viktigare nu än någonsin. Miljö och naturresurspolitik likaså. Nato och EU tillsammans med Parisavtalet om klimatet är vårt internationella sammanhang. Vi skall inte ingå i en regering med stöd av ett parti som anser att övernationellt fattade beslut strider mot Sveriges demokrati och som säger nej till Parisavtalet.  

Det är inte så många som idag hyllar Mao och Lenin men demokratin är för den skull inte vunnen. Vi måste även nu vara på vakt mot antidemokratiska tendenser. I detta är Liberalerna det parti som är mest drivande.  

Biståndspolitik hör man inte så mycket om numera. Här önskar jag samma engagemang som på 60-talet. Men inget parti gör mer än Liberalerna. Flyktingfrågan har blivit den som helt dominerar och tyvärr tar allt för mycket av pengarna också. Jag önskar en genomtänkt politik som innebär solidaritet med de som behöver fly utan att detta är liktydigt med att de måste bli svenskar och så en politik för solidaritet med människor i fattiga länder.  

Och moderaterna är åter i en skattepolitik där skattesänkningar skrivs med stora bokstäver och sedan ordnar det sig nog med finansieringen.  

Vad är jag mest stolt över. För mitt parti. Det är mycket men jag vill gärna lyfta fram något mycket viktigt där partiets insats är närmast bortglömd. En insats som gav oss ett stort tapp i väljarkåren men som var helt rätt. Det var Folkpartiet som drev igenom de skattereformer på 80-talet som vände utförslöpan för Sverige och gav en bas för den framgång som sedan kom. Det var den s.k ”Underbara natten 1981” och uppföljaren ”Århundrandets skattereform” 1990.  

Man kan säga att 70 är det nya 20, eller varför inte det nya 15. Det är egentligen samma politiska kamp då som nu även om de politiska sammanhangen ändrats. Jag vill fortsätta att verka för liberalismen men kommer nog inte gå med i LUF.

SVT Partidebatt inför EU-valet maj 2019

KD´s toppkandidat Sara Skyttedal använder uttrycket ”killgissa”. Det betyder att det en kille/man säger är som en gissning, alltså inget att ta fasta på.

(Fler exempel av detta slag finns under fliken ”Mansförakt)