Blogg

6. nov, 2020

Jag skriver detta samtidigt som jag spänt följer DN´s kontinuerliga bevakning av röstsammanräkning i USA-valet.

Jag har följt många val, både svenska och utländska, men det är inget som berört mig så mycket som detta. Även vid de val där jag själv varit involverad och jag varit ibland nöjd och ibland missnöjd så är det jobb på måndag morgon och så går livet vidare.

Några har varit särskilt olyckliga som Brexit i Storbritannien och presidentvalet i USA år 2000 som var så jämnt ett val kan vara och som fick en utgång som i efterhand blev helt katastrofal.

Men nu känns det som om allt står på spel.

Blir Trump en parentes, kanske till och med ett varnande exempel, eller blir han det nya normala?

Det gäller freden med kärnenergiavtalet med Iran och den transatlantiska länken med NATO och ett gott förhållande till EU.

Det gäller klimatet med Parisavtalet och miljöpolitiken där åtskilliga restriktioner tagits bort.

Det gäller ekonomin där statskulden skenar medan man tacksamt noterar skattesänkningar. Och frihandeln hotas och då skadas vi men även USA.

Som om inte detta var nog så skakar hela fundamentet. Om man var osäker tidigare så visar Trump nu vid valet att han inte värnar om demokratin. Och detta hänger samman med det som närmast är hans statsideologi. En avsaknad av respekt för sanning, fakta, kunskap och likaså avsaknad av respekt för andra människor. Detta som är grunden för ett anständigt och framgångsrikt samhälle.

 

3. okt, 2020

Tidskriften NU 2020 nr 40

En utredningsgrupp inom Liberalerna har nu lagt förslaget om att partiledarval ska föregås av medlemsomröstning om det finns mer än en kandidat. 

När man beslöt att tillsätta denna utredningsgrupp var därmed slutsatsen klar. Att tillsätta gruppen innebar att man ansåg att det var diskutabelt med representativ beslutsordning. Förslaget och remissvaren är tydliga och senare i höst är partirådets beslut givet. Det blir beslut om medlemsomröstning. Ty sådan är den allmänna inställningen. Ju mer direktdemokrati och ju mer medlemmarna i en förening får rösta om ju bättre. Ju mer demokratiskt anses det vara. Man kan också kalla det för att förnya politiken. Ännu bättre.

Förslaget motiveras med att det stärker det personliga medlemsinflytandet och gör det mer meningsfullt att vara med i ett politiskt parti. Rätt så. Kan inte motsägas, men samtidigt försvagar det inflytandet för de som fått medlemmarnas förtroende att vara kongressombud. De som i flesta fall arbetat i många år i partiet, ingått i kommunala organ, ingått i lokalavdelningens och länsförbundets styrelse, kampanjat och talat med väljare, satt sig in i politiken och därmed skapat sig en position. De blir jämbördiga med de som blott och bart har löst sin medlemsavgift. Förslaget är uttryck för det kravlösa synsättet. Istället för att säga till medlemmarna kom med i arbetet säger vi kom med och besluta.

Ett särskilt problem med all direktdemokrati är att man riskerar skapa spretighet i politiken. En grupp beslutar om politikens innehåll och en annan om partiledaren. Man kan i värsta fall få motsättningar inom partiets ledning som med Labour i Storbritannien där Jeremy Corbyn röstades fram av medlemmarna men hade mindre stöd i partiets ledning.

Uppvärdera medlemmarna. Gärna det men varför inte uppvärdera de som gör jobbet i partiet?

 

 

12. aug, 2020

 

I TV´ Ekdahl & Ekdahl framförde den ledande KD-politiken Jakob Forssmed att vi borde ha en Ensamhetsminister.

Att ensamhet är ett stort problem för många är absolut sant, men att något är ett problem är det samma sak som att staten skall lösa det? Det finns många, alltför många, på vänstersidan som har den åsikten. Allt är statens ansvar, allt skall lastas över på staten. Har det gått dåligt i skolan, har jag en utbildning som ej ger jobb, lever man och fru ojämställt, allt är statens fel och staten måste åtgärda.

Men om man nu inte tillhör denna vänster och dessutom talar så ofta man kan om det civila samhället och om det ansvar vi medborgare har för varandra, hur kan man då halka in på detta spår?

Kan det vara så att det inte finns någon politisk analys bakom. Om detta är ett bra eller dåligt förslag har inte med saken att göra. Allt handlar om att synas och höras. Är det KD´s riktmärke.

Liknande var det att knappt hade Coronan siktats då i februari förrän de skulle ha en utvärderingskommission. Och sjukvården löses med ett förstatligande. Ett gigantiskt administrativt projekt. Och knappt hade vi fått veta i januari att Iran skjutit ner ett passagerarplan förrän KD krävde ensidiga svenska sanktioner mot Iran. Och senast i partileddebatten i Riksdagen fokuserade KD-ledaren på att få fram ett löfte om att partiledarna skulle träffas särskilt om situationen för vårdpersonalen. Något som naturligtvis ingen kunde säga nej till.

Vad säger det om KD. Har partiet blivit den tomma tunna som skramlar värst? Ett parti som alltid skall kräva mest och skrika högst och vara först. Är det en KD-sjuka eller finns den sjukan hos oss också? Eller kanske att vi tvärtom är alldeles för tysta och märks inte i bullret?

 

 

7. jul, 2020

Tidningen Nu 2020:30 

Nej, vi ska inte ha ett fix-tak för mottagningen av asylsökande. Skulle det förfärliga hända att Ryssland gick in i Baltikum och det blev fullt krig och flyktingar välde över Östersjön, som 1944 fast nu mångdubbelt värre, då vill inte jag stå på stranden på Gotland och säga; vänd om vår kvot är fylld.

Däremot är det rimligt att vi har för normala tider, om nu något sådant finns, en inriktning om att vårt mottagande ska vara i nivå med våra grannländer men med några år väsentligt lägre för att reda ut den situation vi nu är i.

Men inget kan fastställas utan hänsyn till situationen i omvärlden. Såväl flyktingströmmar som vilka andra möjligheter vi har att ge flyktingar skydd.

För en ny flyktingpolitik måste asylrättstänkandet bort. Ja, jag vet om de internationella konventionerna vi har förbundit oss att följa men asylrätten är idag ett stort hyckleri. Asylrätten är det heligaste som finns. Samtidigt gör Sverige, liksom andra länder, allt för att den inte ska kunna tillämpas.

Asylrätten ger alla i hela världen rätt att komma hit och få sin sak prövad. Uppfyller de asylkraven ska de få stanna. Detta är en orimlighet. Det gick kanske 1950 när bristande kommunikationer hindrade människor från att komma hit men det går inte idag. Då borde vi förändra asylrätten, men istället försvårar vi för människor att komma hit. Därmed sätter vi asylrätten ur spel. Vi gör det genom transportörsansvaret och genom att rent fysiskt hindra flyktingar att ta sig hit. Så för att tas emot skall flyktingar först ta sig över Medelhavet och sedan smugglas genom Europa, riskera livet och satsa sina besparingar. Därefter kan de välkomnas och åtnjuta asylrättens förmåner. Vi låter alltså Medelhavet, gränshindren och smugglarnas höga avgifter sortera asylströmmen så slipper vi.

Vi måste värna om avtalet mellan Turkiet och EU och verka för fler avtal av den sorten och vi måste stödja FN´s flyktingverksamhet. Vi ska ta emot kvotflyktingar. De som kommer hitsmugglade måste avvisas tillbaka till någon flyktingmottagning. Endast så kan den trafiken upphöra.

Många i politiken är fixerade enbart vid att hålla flyktingarna borta. Andra vid att vi tar emot så många som möjligt. Vår politik måste ha sin grund i solidaritet med flyktingarna men inte utgå ifrån att bästa lösningen är att de kommer till Sverige.

Vårt parti kan ta en viktig roll i att skapa en ny flyktingpolitik som är logisk, trovärdig och solidarisk.

 

18. jun, 2020

 Frisinnad Tidskrift 2020 nr 3

 Gunnar Helén blev partiledare 1969 i en tid av socialistisk revolutionsstämning, grön våg, en vaknande oro för miljöproblem och ett internationellt engagemang.

Vad stod Helén för och vad var hans drivkraft i politiken? Två böcker ger svar. ”Politik för ett mänskligare samhälle” innehåller hans viktigaste tal och artiklar kring 1970. Några år senare kom ”Frihet i gemenskap”.

Helén är känd för ett uttryck som han en gång myntat och som därefter envist hängt fast. Ofta har han blivit hånad för det. Det är ”att vara liberal är att vara kluven”. Det tas som intäkt för att man inte har någon åsikt, inte bryr sig om vilket. I själva verket är det tvärtom. Det är att ha ett intellektuellt sätt att se på politiken. Att erkänna att det finns motsatta värden som är relevanta. Motsatsen till att avfärda invändningar med sina egna alternativa fakta.

Folkpartiet byggde under många år upp vårt skolsystem tillsammans med socialdemokraterna. Det var i stort samförstånd ända fram tills socialdemokraterna slog in på vägen mot flumskolan. Helén var en viktig person i denna skolutveckling. Han för fram tankar som var radikala då om statligt stöd till enskilda skolor om dessa är pedagogiska reformhärdar eller annars kompletterar de allmänna skolorna. Samtidigt ser han ett parallellskolesystem med privatskolor som en skräckmålning. Helén borde ha kastat loss från den socialdemokratiska hegemonin som såg alternativ som något ont samtidigt som reformatorerna som skapat dagens skola hade vunnit på att anamma något av Heléns försiktighet.

Kring 1970 skedde den stora kommunsammanslagningen. Samhället präglades av stordrift och centralisering. Den som ville ha en bostad fick tacksamt ta emot vad som bjöds. Det fanns en allmän känsla av allt längre avstånd till besluten och rent av en maktlöshet. Där socialdemokraterna pekade på politiken, fackföreningar och hyresgästföreningar kontrade folkpartiet med den enskilde människan. Den enskilde kommuninvånaren, den boende, den anställde. Begreppet närdemokrati myntades.

Det var en värdefull debatt som partiet drev. Lika aktuell idag. Det främsta förslaget var direktvalda kommundelsråd. Jag är inte säker på att det skulle lyckas, att det finns tillräckligt engagemang, men bland alla idéer om samråd, enkäter, lyssnamöten är detta förslag det enda som förenar lokalt inflytande med demokratisk legitimitet. Idéen om kommundelsråd har legat i dvala. Kanske dags att väcka upp?

Närdemokrati skulle också gälla näringslivet. Här menar jag att Helén och partiet gick vilse alltför inspirerade av tidsandans antikapitalism. Man fastslog att arbete och kapital skall ha likvärdig ställning och med det kom förslag som begränsade ägarrätten. Bland andra om andel i företagens kapitalbildning som våra motståndare sedan knöt ihop med löntagarfondförslaget.

Helén var kompromisslös om internationell solidaritet. Det gällde såväl mot dem som ansåg att man skulle acceptera sovjetväldet som mot rasförtrycket i Sydafrika. Han kritiserade USA`s krigföring i Vietnam men hade inget till övers för den opinion som förletts till att hylla regimen i Nordvietnam. U-landsbistånd och enprocentsmålet var viktigt. Det ger perspektiv på politiken att vi har så mycket högre standard idag än då för 50 år sedan men ändå är argumenten de samma. Vi har inte råd. Lös våra egna problem först.

Början av 70-talet var en period med en begynnande uppvaknande om miljö- och naturresursproblemen. Helén var tidigt ute med en radikal ansats och drev också förslaget om miljöavgifter. Nu är det allmänt accepterat men på den tiden fanns det på vänstersidan en stor tvekan mot detta marknadsekonomiska angreppssätt. ”Man skall inte kunna köpa sig fri” var ett vanligt argument. Helén talar till och med om ”dårarnas paradis” när han karaktäriserar slöseriet med naturresurser och bristande miljöåtgärder. Denna radikalitet hos Helén har varit för lite känd och för lite tillvaratagen.

För Folkpartiet har jämställhet alltid varit en självklarhet. Så måste det vara för ett parti som utgår ifrån individen. Under dessa år genomfördes särbeskattning. Ett krav partiet länge drivit. Men Helén går längre och då utgår han inte från individen utan från sin vision om det jämställda samhället. Där blir individen verktyget och staten den sociala ingenjör som ställer allt till rätta. Även här faller Helén för tidsandan, eller kan man säga att han var före sin tid. Förekom den vänsterfeminism som väntade. Det skulle bli arbetstidsförkortning och detta för att det är bra för jämställdheten och denna skall tas ut som sex timmars dagsarbetstid. Sker arbetstidsförkortningen på annat sätt finns risk att den används fel. En jämställdhetslag behövs inte bara för att motverka diskriminering utan också för att påverka den allmänna uppfattningen om könsroller och valfrihet är bra men måste styras. Genom lagar och regler skall målet uppnås; att människors attityder förändras.

Att staten skall styra attityder och därmed skapa den nya människan. Den tanken är fortfarande alltför stark i vårt parti.

Det fanns ett socialt engagemang hos Helén eller skall man kanske säga patos. En politik för det vi kallar det glömda Sverige. Det handlade inte bara om utbyggda samhällsprogram utan mycket gäller värdighet. Att varje individ behandlas värdigt. Just fokus på människans värdighet pekar framåt på förslaget senare om eget rum i äldrevården. Och allt kan inte det offentliga stå för. Idealiteten och ansvar för dem i ens omvärld är oundgänglig. I ett sådant samhälle finns gemenskap. Ett mänskligt samhälle kan endast vara det med gemenskap.

Helén var ingen framgångsrik partiledare. Han som varit en lysande radioreporter och var en stilist när han skrev fritt hamnade i politikens byråkratspråk där han involverade sig i utredningar och propositioner även i de stora talen. Som slagordet ”för ett mänskligare samhälle” i sin tomhet får folk att vända i dörren. Han klagade på brister i beslutsunderlag och remissbehandlingar och det även i det som man funnit mödan värt att trycka i bok.

Helén saknade det som är själva essensen hos en framgångsrik politiker. Förmågan att med entusiasm levandegöra sin vision. Folkpartiet gjorde ett uselt val 1973 medan Centerpartiet med gröna vågen och kärnkraftsfritt skapade ett driv och 25% i valet. Men sett i dagens ljus. Centerpartiets vision höll inte så länge, men mycket av det Helén pekade på som närdemokrati, kunskapsskola, internationalism, politik för det glömda Sverige, kompromisslös inställning till demokrati och en intellektuell ansats i politiken bär lika mycket idag.

Ragnar Arvidsson

Helsingborg