Blogg

 Nej – jag deltar inte i Pride under Liberalernaflagg!

För mig som liberal är det självklart att verka för allas rätt att vara sig själva. Varhelst någon diskrimeras bör liberaler vara där och stå upp för individens rätt. Därför är Pride en positiv kraft. Men ska vi delta där som liberaler måste vi ha trovärdighet som just liberaler. Just nu är det hyckleri att delta. Vi kan inte tala om Pride som en del av en liberal frihetspolitik eftersom vi inte har någon sådan politik. Nej vi har ingen frihetspolitik eftersom politiken inte hänger ihop och då finns den inte. 

Vi talar om att alla ska kunna förverkliga sina livsprojekt och kunna leva på sitt eget sätt och att familjer kan se olika ut. Men vi kan inte acceptera en familj där en part tar ansvar för familjens försörjning och arbetar fullt ut och den andre parten tar ansvar för barnen och tar den ledighet som behövs och som kan fås för detta. Vi har även ingått i en regering som haft ett politiskt mål som gäller hur hemarbetet ska fördelas.

Konservativa utgår ifrån tradition. Det som strider mot detta är förbjudet. Konservativa kan dock komma fram till att Pride överensstämmer med tradition och därmed är tillåtet men det är fortfarande traditionens bud som är avgörande, inte individens rätt. 

Socialister utgår ifrån staten. Valfrihet och individens rätt tillåts bara inom ramarna för statens intressen. Socialister kan då finna att Pride kan rymmas inom dessa ramar.

För oss liberaler är frihet och medborgarrätt själva utgångspunkten i politiken och inte något som i nåder kan tänkas medges. Då måste vi ha en politik att Pride är en självklarhet som följer av vår ideologi och då måste vi ha en politik på alla områden som genomsyras av just frihet och medborgarrätt. Annars blir Pride ett undantag precis som för socialister och konservativa. Och vilken trovärdighet finns det om politiken är ett undantag.

Jag är inte kyrklig och inte nykterist. Jag talar inte Kanaans tungomål. Varför söker jag då en större roll för frisinnet i Liberalerna?

Det enkla svaret är att jag vill att partiet ska vara ett brett torg och ha en bred kontaktyta. Det mer förklarande är att partiets båda sidor behöver varandra och att skillnaderna är ytliga. Och när den ena falangen avviker från den smala stigen då kan den andra vara där och baxa upp de vilsegångna ur diket.

Frisinnade har förvisso sin bakgrund i frikyrkan och nykterhetsrörelsen men det jag tar fäste på är inte dessa organisationers budskap utan att vi här har människor formade i en ideell verksamhet där ansvar tas för en själv, sina närmaste, vårt samhälle men ofta också för människor på andra kontinenter. Till stor del var det samma människor som också bar upp hembygdsföreningen och naturskyddsföreningen.

Det är ju där man har själva essensen i liberalismen. Frihet sammanknutet med ansvar och frivillig gemenskap. Den som bärs av dessa ideal går inte in i politiken för att tillse att min, just min, skatt blir minimal eller för att staten ska ta över våra liv.  

Frikyrkan och nykterhetsrörelsen gjorde en fantastisk insats på 1800-talet och långt in på 1900-talet för att bekämpa farsoten massuperiet. Ofta tillsammans med fackföreningsrörelsen men så var det ju mycket samma folk som bar upp dessa folkrörelser. Det var alltså enskilda människor som tog ansvar. Det var inte Socialstyrelsen som räddade Sverige.

Så kommer då nästa skede. När en rörelse blir stark vill den bli allomfattande. Min övertygelse ska bli din lag. Det strider mot liberalismens och frisinnets innersta kärna. Dess grundbult. Eller som Waldemar Svensson uttryckte det. ”Och jag har aldrig trott att denna personliga klarhet (om vad som var min väg) skulle vara normgivande eller förpliktande för andra.”

Men frisinnade övergav sitt frihetbudskap och tron på den enskildes förmåga och var drivande för att gå statens väg. Vi fick allt från folkomröstning om rusdrycksförbud till motbok och allsköns regleringar. Med statens inträde tynade det folkliga engagemanget för nykterhet bort. Det var ju statens sak att ordna. Istället fick vi folksporten att runda restriktionerna.

Den statlig överhetens fostransnit var tydligt i statskyrkosystemet och i den konfessionsstyrda skolan. Jag hejade på FPU under min uppväxt när de gick till storms mot att kyrkans tro och moral hade hegemoni i skolan och hyllar fortfarande FPU för detta. De som förespråkade kyrklig överhöghet gick till KDS. Frisinnade och liberaler förenades mot statskyrkosystemet.

Nu är frisinnet svagt i partiet. Liberalerna är i kris. Finns det något samband?

Partier är bräckliga. Medlemstalen sjunker och därmed stabiliteten. Partierna följer en medialogik som går ut på att snabbt ta ställning, höras och synas och hänga på trender och fånga upp opinioner som väller in. 

Den frisinnade folkrörelsen däremot utmärks av folklig förankring och ett historiskt perspektiv som utgörs av trohet till idéer och ställningstagande som tas utan att snegla på hur det påverkar det personliga varumärkesbyggandet.

Det är klart att partier måste söka sin publik och politik kan inte bara vara idéer utan också det möjligas konst, men nog borde vi se hur vi kan knyta ihop vår idéutveckling med de som har sin grund i folklig anknytning och ideologisk kontinuitet.

Under en period kring 1970 deltog FPU i ett envig med 68-vänstern om vem som kunde vara mest radikal. En vänsterströmning som fyllde media och demonstrationståg men inte berörde den stora menigheten. Vpk fick i valet 1968 3,0%.

Vänstervågen berörde Fp men i mindre omfattning, men sedan hände något. Berlinmuren föll och den radikala vänstern fick hitta något nytt Shangri-La. De omskolade sig till vänsterfeminister. Det var ett framgångsrecept. Folkpartiet bugade och tog till sig. Partiet trodde att det handlade om jämställdhet när det som bjöds i själva verket var kollektivism, överhetsstyrning och en förvandling av den enskilde till ett verktyg för uppnåendet av ett rätlinjigt samhälleligt ideal där jämställdhet är att alla gör lika och väljer lika och utfallet blir lika.

Det som öppnade den stora dammluckan var pappamånaden 1993. Därefter har vi haft ständiga propåer om mer lagstyrning och uppfostran på olika områden och senast ville en arbetsgrupp införa kvotering av rätten till tjänstledighet för småbarnsföräldrar. Och motiv som att lagstiftningen skapar bättre normer hos folk. Alltså att staten ska skapa den nya människan.

Det finns ingen som helst acceptans hos våra presumtiva väljare för en sådan politik. Inte heller bland partiets gräsrötter. Ändå drivs den i full enighet av partiets ledande.

Denna politik är ju vad Waldemar Svensson kallade allstatligheten. Det han såg som bojor som hindrar människor från att utvecklas och därmed hela samhället att utvecklas. Grundat på en förvissning om att människor har en förmåga att förbättra världen för sig själv och andra. Det gäller bara att lyfta bort hindren.

Många förknippar kyrklighet med tvång och förbud. Förståeligt. Men i det frisinne som varit en så viktig del av vårt parti finns en tro på frihet och personlig utveckling. Har vi mist en viktig kraft och kanske även en styråra när frisinnet blivit svagare?

Och den andra sidan av frisinnet, den aldrig sviktande internationella solidariteten, behövs nu mer någonsin. Det internationella biståndet ifrågasätts. Flyktingpolitiken behöver diskuteras och kan förändras men utgångspunkten i dagsdebatten är på vår egen situation och de flyende människorna tänks bort. Här kan frisinnet ge eldunderstöd åt ett liberalt parti.

Liksom en gång de frisinnade gick vilse med överhetsattityd och regleringsiver och drev förbudslinje och regleringar och den liberala falangen vägrade inrätta sig i ledet så skulle nu ur frisinnet kunna komma den kraft som skapar en förnyelse som i själva verket är en trohet till de ursprungliga liberala tankarna. Det behövs en sådan oppositionsrörelse även i ett parti där debatt och kritik är själva livsluften.

Jag önskar att Liberalerna tar lärdom av frisinnet med sin folkliga förankring och ideologiska tänkande. Vi behöver ett parti som driver liberalism utan att dras med i vänstervåg eller feminismvåg eller nästa våg vilken den nu blir. Ett parti som är i takt med tidens frågeställningar men i grunden driver sin ideologi. Jag ser framför mig bilden som gav talesättet: ”Hundarna skäller men karavanen drar vidare.”

Jag tillhör inte den stora skara som ropar om strängare straff som lösningen på alla problem med kriminella men det finns ett område där straffen måste bli betydligt strängare. Det gäller de yngsta. Det är helt enkelt så att ungdomar blir mogna, eller ska man kanske säga omogna, betydligt tidigare än förr. 

Detta illustreras av polismordet i Biskopsgården. Den misstänkte är 17 år och om han döms får han maxstraffet som är fyra års sluten ungdomsvård. Men det var ju inte här det började. Som 15-åring hade han gjort ett mordförsök med kniv och även hotat annan elev med kniv. För detta fick han ett års sluten ungdomsvård. 

Tydligen hjälpte inte det där året när han var 15 år och frågan är om någon verkligen trott detta. Och kommer fyra år, om han nu döms, att göra att han blir en anständig och hederlig medborgare? 

Här måste ske en förändring. Det handlar inte bara om straffvärde och om att samhälle ska slippa dem en längre tid utan också om att de ska ha genomgått behandling och förhoppningsvis förvandling den dag de släpps ut. Då kan strafftiderna inte vara korta. 

Ungdomsrabatten för de över 18 år ska tas bort. Det har riksdagen beställt. Gott så, men vi måste se över ungdomsrabatten under 18 år och straffmyndighetsåldern 15 år. Som det är nu skolas barn under 15 år in i kriminalitet genom vetskapen om straffrihet. 

Sabuni nuddade vid ämnet i Almedalstalet med att insatser behöver sättas in tidigare men var inte mer konkret än så. 

Åtgärder inom detta område är de viktigaste inom kriminalpolitiken.

Det har med stor framgång skapats en myt om att de partier som inte ingår i regeringen eller är önskade i någon regering är mobbade, utestängda och fråntagna sin demokratiska rätt. Hur kan ni nonchalera 25% av väljarna kan det heta.

Egentligen är det enkelt. De partier som har möjlighet bildar regering med de partier som står dem närmast och som man känner att man kan samarbeta med på ett regeringsprogram. Övriga blir opposition och oppositionen har inget direkt inflytande. Så är det och har alltid varit. Detta gällde de borgliga partierna under alla S-år och det gällde S när Alliansen regerade. Jag minns ingen som tyckte att det var odemokratiskt.

Sedan har ju oppositionen inflytande genom att de med den politiska debatten sätter gränser för vad regeringen kan och vågar göra. I de fall regeringen inte har egen majoritet kan även en spretig opposition, som inte skulle kunna enas om en regering, i enskilda frågor gå samman och tillfoga regeringen nederlag. Att V och SD gemensamt går emot förslaget på bostadsmarknaden är helt naturligt. De har ju samma åsikt i denna fråga. Det märkliga är ju att M och KD hakar på med att avsätta regeringen trots att de inte har något regeringsalternativ. Det är ett politikens lågvattenmärke.

PS. Att skapa denna myt har underlättats av borgliga partier som talar just om detta, att vi ska utestänga vissa partier, att hindra vissa partier från inflytande osv istället för att säga det som det gäller, nämligen att man bildar den bästa regering som det går att bilda givet valutslaget.

Om inte orden förklarar utan döljer hur ska vi då förstå?

September 2014, valkväll, slutpunkt inte bara för Alliansregeringen utan för en logiskt hållbar syn på regeringsbildning. Statsminister Reinfeldt meddelade att eftersom vänstersida blivit större än Alliansen så skulle vänstersidan bilda regering. Meddelandet var konsekvent med vad som tidigare sagts och accepterades allmänt.

Så kom budgetförslaget från den nya regeringen. Då formade sig allianspartierna som ett regeringsalternativ med en gemensam budget men utan vilja att bilda regering. Med en outsagd vädjan till SD, snälla rösta inte på vår budget, vilket de förstås gjorde.

Som svar kom då Decemberöverenskommelsen. Den är egentligen bara en bekräftelse på det som sas på valkvällen; det största blocket, Alliansen eller vänstersidan ska bilda regering. Enda skillnaden är att även Socialdemokraterna förband sig till denna princip.

Det blev en kritikstorm på sociala medier och många i M och KD var kritiska. Så bröts avtalet i oktober 2015 av KD och så såg M möjligheten att slippa den interna debatten och så följde L och C efter. Därefter var det som att alla insåg hur fel DÖ var.

Det sades om DÖ att det var att trixa, att inte respektera valresultatet, odemokratiskt och att man utestängde. Men var det verkligen det man menade eller var man bara besviken på resultatet? Partier bildar regering själv eller med andra partier som man står närmast. Övriga blir opposition och den har inget direkt inflytande. Och eftersom inget av de tre blocken fick egen majoritet så måste det bli någon form av samarbete över en blockgräns. Då måste man gissa sig till vad som var grund för kritiken. Ett rimligt antagande är att kritiker bara inte ville ha med S att göra men sedan inte hade tänkt så mycket längre om regeringsbildning. Den andra möjligheten är att man istället ville ha ett samarbete med SD.

Tänk så mycket enklare det hade varit om man sagt vad man menade. En del som bara tyckte illa om DÖ och betraktade det som just trixande kan ursäktas med att allianspartier talade om att man skulle utestänga SD från inflytande istället för att helt enkelt säga att man ville skapa möjlighet för bästa möjliga regeringsalternativ utifrån valresultatet. Som man ropar får man svar. Men av partier borde man kunna begära klartext när de säger upp ett avtal. På KD och M stämmor jublades det men utan att något besked gavs om vad som skulle komma istället. Och mer av detta skulle komma. Oklarheten förföljde allianspartierna hela mandatperioden och det var väl därför som det uppsagda avtalet i verkligheten kom att gälla hela perioden.

KD var mest konsekvent i att ge bestämda icke-svar. Det bestämda framträdandet i tonfallet stod i omvänd proportion till innehållet. Allianspartierna skulle lägga en gemensam budget. Vad som skulle hända sedan berördes inte.

I den omtalade presskonferensen i januari 2017 meddelande Moderaterna att de ville att alliansen lägger en gemensam budget. Jo M var beredd att ta ansvar men hur det ansvaret skulle utövas gavs inget besked.

Mandatperioden ut följdes sedan av en tirad av ordridåer av typ, man måste ju kunna prata med SD, man måste inse att SD finns i riksdagen, man måste förhålla sig till partiet. Men om regeringsbildning borde man inte prata. Det var politiskt spel av typ vem tar vem.

Dessa ordkaskader hade till syfte att undvika att avslöja att allianspartierna inte hade något regeringsalternativ. Kinberg Batra klarade dåligt av att ge icke-svar. Därför byttes hon ut mot Ulf Kristersson som kunde den konsten.

Inför valet 2018 sa Moderaterna: ”Mina värderingar är inte SD:s. Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”. Och KD sa sammalunda. Då borde saken vara klar. När valresultatet blev i princip samma som 2014 att vänstersidan blev större än Alliansen då borde man kunnat bilda en socialdemokratiskt ledd regering. Beklagligt men de hade ju vunnit valet. Istället fick vi en 134 lång regeringsbildningsperiod därför att M skulle först köra in i kaklet. Vad kunde då finnas där på andra sidan kaklet? Enda möjligheten var ju en regering med stöd av SD. Hade man ändrat sig och nu var det så man ville? Vet ej för det sas aldrig. Återigen bristen på klarspråk. Istället för att tala om hur man skulle få ihop en arbetsduglig regering så överöstes vi med tal om att om man bara ansträngde sig så skulle det gå.

Så slöt C och L Januariöverenskommelsen med S och Mp. Då kom kanonaden om att C och L övergett Alliansen och valt S istället för Alliansen. Valt Löfven istället för Kristersson. Detta är ju ett sätt att förvirra begreppen eftersom det inte fanns något regeringsunderlag för en Alliansregering. Budskapet om svek gick hem och har satt sig.

C fann sig väl tillrätta i samarbetet med S och Mp och fann ingen större anledning att försvara sin position. Inom L var motståndet mot överenskommelsen stort. De som var emot använde samma argument som M och de som var för låg lågt. Därmed var det inget som hejdade kritiken. Så säger Nyamko Sabuni i TV att partiet svikit sina väljare genom Januariöverenskommelsen. Och inget parti kan driva en politik som den egna partiledaren betraktar och uttrycker som ett svek. Något måste hända.

Det som hände var att Liberalerna beslöt om sitt Vägval. Där meddelades att L vill ha en borglig regering. Men det hade man ju önskat hela tiden! Sedan var det mycket tal om att söka samsyn med alla, prata med alla, förhålla sig till alla men total oklarhet om det helt avgörande nämligen hur denna önskade borgliga regering får igenom sin budget.

Är det med SD som med vargen? Vargen ansågs som ett så farligt väsen att det inte omnämndes med sitt rätta namn. SD´s namn nämns ständigt men deras politik analyseras mindre och ännu mindre vill man klargöra vår relation till SD. Är man negativ så blir det att SD har fel värdegrund eller har enkla svar på komplicerade frågor och vill man istället samarbeta så blir det prata med eller förhålla sig till. Eller är det mycket enklare och inte alls mytologiskt. Man har helt enkelt inte ogjort sig besväret att sätta sig in i SD´s politik så att man kan angripa partiet där så ska ske och kunna instämma där man är ense.

Varför domineras debatten av frågor om SD? Varför har de senaste åren blivit den stora oredans tid i svensk politik? Jo därför att partier inte ger svar. För att man använder ord som döljer vad man menar eller döljer att man inte har något svar. Hur får vi en politisk debatt där man talar i klartext och där man skiljer mellan ”att prata med” och ”att bilda regering med”?