Blogg

21. maj, 2019

(Till medandra ord Helsinborgs Dagblad 20190521)

 

Börje Widerberg upprepar den 14 maj det välkända mantrat att ekonomiska problem i euroländer beror på euron.

Vi hör ständigt om eurokrisen. Länder i Sydeuropa har misskött sin ekonomi genom att låta utgifterna skena och i vissa fall haft banker som lånat ut ansvarslöst. Det är en statsskuldkris, inte en eurokris.

Widerberg tar upp att Finland haft en sämre ekonomisk utveckling än Sverige de senaste tio åren, vilket han tillskriver euron. Det finns ingen grund för den ståndpunkten. Den sämre utvecklingen i Finland beror på att landet haft stor nergång i Rysslandshandeln, att skogsindustrin haft problem och att landets kronjuvel Nokia blivit omsprungit av sina konkurrenter.

Det är euron som ger näringslivet det som det mest efterfrågar – stabilitet. Värdet av det man exporterar och kostnaden för det man importerar blir inte beroende av valutafluktuationer. När ekonomiska problem uppstår måste man ta i tu med dessa och inte bara blunda och köra på och sedan devalvera. Den metoden har vi tillämpat tillräckligt.

 

5. maj, 2019

 

Är vi fixerade vid SD och att hålla dem borta från deras rättmätiga plats eller har det skapats en myt och det är den som den svenska politiken är fixerad vid. Nyamko Sabuni intervjuas i DN (20190503). Sverigedemokraterna är det stora ämnet. Det får mig att undra;

Sabuni: Vi skall sluta blockera SD i riksdagen, vita medelålders män gör en grej av att isolera dem, vi isolerade dem med Decemberöverenskommelsen, nu ska vi isolera dem med Januariavtalet.

Är vi fixerade och i så fall mer fixerade än vi har anledning att vara? För valresultatet kan vi väl inte springa ifrån. Alliansen fick inte majoritet och det fick inte heller de rödgröna och det måste väl var det som är utgångspunkten för det politiska arbetet.

Är det att blockera och isolera att inte ingå regeringssamarbete med vissa partier? Regeringsbildande innebär ju att man bildar regering med partier som är mest närstående och övriga blir opposition och har inget direkt inflytande. Så är det och har alltid varit och då kan man säga att det är många partier som varit blockerade och isolerade.

Januariavtalet liksom Decemberöverenskommelsen är ju just detta. Ett sätt att få regeringskonstellationer som kan fungera. Och övriga partier blir opposition och isolerade från direkt inflytande. V, M. KD, SD och i vissa fall C och L om det inte regleras i överenskommelsen och regeringen hittar andra bundsförvanter. Och Januariavtalet har ju ett innehåll. Politiken hade blivit annorlunda utan detta avtal. Kan man verkligen påstå att det handlar om att blockera SD.

De bästa myterna är de som det finns en viss sanning i. Visst finns det exempel på hur man försökt utestänga SD och att vissa inte ens kan visa vanlig hyfs mot SD-företrädare. Nyligen trixades SD bort från en vice talmanspost och från viceordförandeskap i vissa riksdagsutskott. Här har Sabuni uttryckt det som borde vara självklart, ”att riksdagens spelregler ska respekteras”.

Det har skapats en myt av besatthet av SD. Både anhängare och motståndare till SD har underblåst denna myt. Det är besattheten av myten som dominerar politiken, inte relationen till SD.

14. apr, 2019

Nyamko Sabuni har nu understött sin partiledarkandidatur med ett flertal intervjuer och artiklar. Hon har på ett kraftfullt sätt framfört sina ställningstaganden om partiets riktning. Men samtidigt undvikit ett väsentligt område där hon tidigare varit mycket profilerad och där hon var politiskt ansvarig nämligen jämställdhet. 

I debattsajten Newsmill skrev hon 2011-08-03 under rubriken ”Därför bör vi införa könskvotering till offentliga bolagsstyrelser”. Hon vill inte att politiken styr över de privata bolagens styrelser men vad gäller de offentliga där skall politiker som hon skriver ta sitt ansvar och leverera. Hon företräder där Folkpartiets arbetsgrupp för jämställdhet och skriver ”kalla det kvotering eller kalla det strategi”.  

I DN-debatt 2013-01-19 skrev hon ”Vi måste lagstifta för att få fler kvinnliga toppchefer”. Där har hon lämnat uppfattningen att politiken inte skall styra över det privata näringslivets styrelser. Hon går till och med längre och talar inte bara om styrelser utan också om företagens ledningsgrupper och styrelsernas valberedningar. Och företagen blir bara mer effektiva med dessa åtgärder vilket får tolkas som att företagen inte förstår sitt eget bästa.  

Hon företräder här Folkpartiet och framför folkpartiförslag men som jämställdhetsminister måste hon ta ett eget ansvar för de åsikter hon framför. 

Under senare år har hon varit hållbarhetsdirektör på det stora konsultföretaget ÅF. Där har hon infört kvinnomånader, dvs månader då ingen man skall anställas. Även om män kan anställas övriga månader är det ett sätt att nervärdera män och få dem att inse att de är egentligen inte riktigt välkomna till företaget och skall förstå att de är inte lika mycket värda som kvinnor.  

Sabuni har alltså visat att hon ser jämställhet utifrån den socialistiska definitionen, lika antal, och inte den liberala att varje individ skall behandlas rättvist och därmed menar hon att det är rätt att diskriminera pga kön. Hon är också motståndare till ett fritt näringsliv genom att hon vill använda lagstiftningsmakten till att styra över företagen.

 

14. jan, 2019

DN DEBATT 14/1.

Vi varslar i dag om riksomfattande stridsåtgärder som bland annat stoppar arbetet i Umeå, Karlshamn, Helsingborg och Halmstad. Vi vill ha ett rikstäckande kollektivavtal med arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Ett hängavtal till Transport räcker inte, det är bara en ordfattig papperslapp, skriver Eskil Rönér, Svenska Hamnarbetarförbundet

 

Min kommentar:

Nu hotas Sveriges Hamnar

Nu hotas arbetsfreden i våra hamnar – igen. Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Det är förödande för Sverige att vår utrikeshandel och därmed vårt näringsliv och vår varuförsörjning på detta sätt skadas och detta sker på grund av en bristfällig lagstiftning.

 

Sverige har stabila organisationer som förstår värdet av arbetsfred. Likväl kan enskilda företag eller hela branscher lamslås av strejker. Strejker som arbetsgivarna inte kan göra något åt. Det är fritt fram för de strejkande att köra ett företag i botten och även att skada hela Sverige. Allt på grund av en brist i lagen.

Grunden för svensk arbetsrätt är kollektivavtal. Har man kollektivavtal så gäller fredsplikt, men fredsplikten gäller bara den organisation som tecknat kollektivavtalet. Andra fackliga organisationer har fri strejkrätt.

Det vanligaste är ju att det på arbetarsidan finns en LO-fackorganisation som är ensam om att driva facklig verksamhet på arbetsplatsen men det är inte alltid så. Det finns en del ej LO-anknutna organisationer på arbetsmarknaden En sådan organisation är Svenska Hamnarbetarförbundet.

Hamnarbetarförbundet grundades på 70-talet som en utbrytning från LO-förbundet Transport. Under årens lopp har det växt sig allt starkare och organiserar nu en stor del av Sveriges stuveriarbetare. Anledningen till deras framgång kan tillskrivas just detta arbetsrättsliga förhållande att de alltid kan ta till eller hota med strejk

Den rättsliga grunden för agerandet är att varje organisation har rätt att ta till aktioner för få kollektivavtal. Jag förstår utgångspunkten. Vi kan inte ha en ordning som sanktionerar ett LO-monopol på facklig verksamhet men vi borde inte heller ha en ordning där företag kan slitas sönder för att två organisationer kämpar om kollektivavtalsrätten. Det kan inte vara en omöjlighet att hitta ett sätt att legalt fastställa vilken organisation som skall vara bärare av kollektivavtalet och sedan skall fredsplikt gälla alla som berörs av slutet kollektivavtal. Mitt förslag är att fackförbunden får vända sig till Arbetsdomstolen som får avgöra frågan.

Hur kan det komma sig att den nuvarande ordningen kan fortgå och hur kan LO acceptera att utbrytarfacken har denna guldsits? Jo, alternativet är värre för LO. Ett skiljedomsförfarande kunde ju ibland leda till att ett annat fack än LO tilldelades kollektivavtalsrätten på något område. Detta skulle utmana LO´s monopolanspråk.

Nu är det dags att politiken träder in. Frågan har utretts av regeringen. De etablerade parterna på arbetsmarknaden har tagit fram ett förslag. Men det finns en stor räddhågsenhet att ta i frågan och att ens beröra ämnet strejkregler är big no-no i vida kretsar. Vi kan inte låta detta fortgå. Regeringen måste gå in och lägga lagförslag.

 

25. nov, 2018

(men inte omöjligt att sumpa chansen)

Det är ju väldigt enkelt. Finns det två alternativ kan man inte säga nej till båda och ändå tro att det skall ordna sig. Det är just det samtliga Allianspartier har gjort.

Hela mandatperioden har vi vetat att det mest sannolika utfallet av årets val var att varken Alliansen eller de Rödgröna fick egen majoritet. Då måste man laga efter läge. Det var det som skedde när Reinfeldt valnatten 2014 konstaterade att de Rödgröna var större än Alliansen och lämnade in regerings avskedsansökan. Sedan följde krisen efter den fallna budgeten och så tillkom Decemberöverenskommelsen som kan sägas vara en formalisering av de principer som gjorde regeringsskiftet 2014 naturligt.  

Någon opinion som ifrågasatte regeringsskiftet fanns knappast, men Decemberöverenskommelsen väckte en storm av vrede. Framförallt bland moderater och kristdemokrater. Den sågs som ett trixande och som att Alliansen skänkte bort regeringsmakten. Någon klar linje om vad som annars borde hända och hur man skulle bilda regeringen kom knappast fram och varken stiftarna till överenskommelsen eller någon annan gjorde några större ansträngningar för att förklara och försvara överenskommelsen.  

Skänkte Alliansen bort regeringsmakten? Ja om man är beredd att göra en överenskommelse med SD så att de ingår i regeringsunderlaget och röstar för dess budget. Men det var få röster som uttryckte det.  

En variant på detta med att skänka bort makten var argumentet att man inte röstade på sitt eget förslag. Jovisst, men så är det med alla uppgörelser. Har man kompromissat fram ett förslag kan man inte sedan rösta på sitt ursprungsförslag. Det gäller även när uppgörelsen innebär att man släpper fram en minoritetsregering och den skall kunna få igenom sin budget.  

Var det ett trixande med valresultatet? Var det ett odemokratiskt knep för att beröva SD dess rättmätiga inflytande? Var det att försöka låtsas som om SD inte fanns? Nej, valresultatet ger rätt till riksdagsmandat och inget mer. Vi har inte samlingsregering.  

Så sa KD upp Decemberöverenskommelsen hösten 2015. Omgående hakade moderaterna på då de såg att de därmed slapp en intern strid. Liberalerna och Centern tog också avstånd ifrån överenskommelsen.  

Trots att DÖ var uppsagd fortsatte den i praktiken att gälla. Det man hade hävt var överenskommelsens uppsida, alltså att S skulle acceptera en alliansregering nästa period bara den blev större än de rödgröna. Alliansen försökte inte avsätta regeringen med att lägga en gemensam budget eller genom misstroendevotum och fick svårt att förklara varför de inte tog chansen nu när de kunde.  

Därmed stod man svarslös i regeringsfrågan. Socialdemokraterna ville man inte samarbeta med och samtliga allianspartier, alltså även M och KD, sa definitivt nej till samverkan och förhandlingar med SD och därmed fanns inte det alternativet.  

Så följde tre år fram till valet utan att man hade svar på väljarnas första fråga; vilken regering ger en röst på ert parti och sedan efter valet är det inte möjligt att få regeringsbildning utan löftessvek från något håll. Så snart frågan kom upp fick man bara undanglidningar och bludder till svar. Man skall diskutera sakpolitik och inte så mycket vem tar vem. Eller så kallade man regeringsfrågan för det politiska spelet, något som man skulle undvika. Och så att om SD ville rösta på Alliansen var det upp till dem. Som om man inte visste att SD åtskilliga gånger deklarerat att de ger inte stöd till någon regering utan att få något utbyte.  

De obesvarade frågorna blev alltmer en pinsamhet. Den ende vuxne i rummet var Liberalerna och Jan Björklund som sa det som borde vara självklart att det gäller inte bara att bilda en regering utan regeringen måste kunna regera också och då måste den få igenom sin budget.  

Moderatledaren bara körde på och använde ett passande uttryck ”ända in i kaklet”. Det där med budget det fick man väl ta när den tiden kom. Allt efter devisen, GSG, går det så går det. Och den rödgröna regeringen borde aldrig ha tillträtt. Detta sägs utan svar på följdfrågan om vilken regering vi istället borde fått.  

Det är klart att denna svarslöshet tärde på allianspartiernas förtroende. Varför skall man rösta på partier som inte vet hur man skall få ihop en regering. Och denna svarslöshet gav stort utrymme åt SD som kom med sitt att ni kan väl prata med oss och kom nu upp ur sandlådan. Det är ju en vilseledande men effektiv retorik att säga ”prata med” när det i själva verket handlar om att regeringsförhandla. Men nu hade allianspartierna inget svar att hänvisa till om regeringsbildning så därför gick SD´s tal hem. Många anammade budskapet att om bara allianspartierna hade uppfört sig som folk och upphävt sitt förbud att tala med SD så hade allt ordnat sig. Allianspartierna var alltså halstarriga och mobbade SD och det betraktades som det stora problem.  

Åter till det enkla. Finns det bara två alternativ kan man inte säga nej till båda. Vilket står man då närmast. SD´ närliggande historia och de fortfarande vanlig utfallen mot folk som inte är godkänt helsvenskar är fullgott skäl till att inte samarbeta med dem. Men även när det gäller politikens dagsfrågor är de vår motsats. Det är numera knappast löntagarfonder och banksocialisering som står på den politiska dagsordningen. Politikens viktigaste grund är vårt internationella sammanhang, vår säkerhetspolitik och överordnat är klimatpolitiken. SD är riksdagens främste EU-motståndare. Partiet går här längre än Vänsterpartiet. SD är NATO-motståndare. EU och NATO handlar inte bara om ja eller nej till medlemskap utan om hela skalan av olika beslut. SD är det enda parti som säger nej till Parisavtalet om klimatet.  

Samtliga allianspartier säger att de inte vill samverka och förhandla med SD. Något sådant sägs inte om Socialdemokraterna. Alltså står de närmre S än SD. Då kommer vi till nästa fråga. Hur skall samarbetet ske. En stor koalition har många nackdelar och bör undvikas om så är möjligt. En enbart budgetöverenskommelse har också en stor koalitions nackdelar och skapar oklarhet om vad som är regeringspolitik och vad som är opposition. Den bästa lösningen är enligt Decemberöverenskommelsen att den största regeringskonstellationen får ta båda makten och ansvaret för den mandatperioden.  

Därmed har man ett klart svar på regeringsfrågan. Då är svaret att man står närmre S och det kan man logiskt förklara och då får talet om mobbning av SD svårare att få gehör. 

Med det valresultat vi fick nu skulle den rödgröna regeringen kunna fortsätta. Jag är dock övertygad om att hade vi kunnat ge svar om regeringsfrågan skulle vårt förtroende varit högre hos svenska folket och SD´s mobbningsfaktor lägre så att vi den 10 september fått en alliansregering.