Blogg

16. aug, 2019

Facebook #Team liberalerna 20190719 

Jag är född 1948 och blev tidigt politiskt intresserad. Jag minns inte bara när Berlinmuren föll utan även när den byggdes. Men det som formade mig skedde ännu tidigare. Eller så var jag liberalt sinnad från början och därför reagerade jag mot kollektivism, statens översitteri och kulturell enkelspårighet långt innan jag kunde stava till dessa begrepp. 

Skolan jag gick i var konfessionell. Det var bön och psalmsång och kristendomsundervisning. Skolavslutningen skedde givetvis med en gudstjänst i kyrkan. Att konfirmeras var en självklarhet.  Denna kyrkliga hegemoni avtog efterhand som man kom i högre klasser men fanns länge kvar och morgonsamlingen som var på läroverket avskaffades inte förrän det år jag började på gymnasiet. Det här var också flera årtionden innan statskyrkosystemet avskaffades.

Den kyrkliga hegemonin styrde också kulturlivet och avgjorde vad som fick finnas i offentligheten.  

Jag kände motvilja mot allt detta och tyckte att det var utmärkt när den rådande moralen konfronterades av en växande opinion och av kulturlivet. Man kan säga att det jag önskade var ett mångkulturellt samhälle.

Detta var en tid av kallt krig och hotet från kommunistvärlden. Jag kunde aldrig förstå att någon kunde hylla kommunismen och för mig var det självklart att fria nationer skulle förenas i sitt militära försvar mot detta hot och gå med i NATO.

60-talet var den tid då kravet på bistånd till u-länder blev en viktig del av samhällsdebatten. Jag var mycket engagerad i denna fråga och när jag kom till Lunds Universitet var det naturligt att gå med i den då mycket aktiva U-gruppen.  

Även miljödebatten tog fart under denna tid och den var viktig för mig. Främst de stora naturresurs och därmed globala frågorna. Med detta blev det självklart att bli anhängare av EEC/EU. Dessa stora problem kan bara lösa om länder samverkar.  

Som 15-åring gick jag med i HUF- Högerns Ungdomsförbund. Varför? Jo det var nog för att Högern var det som var längst från kommunismen och sedan så trivialt som att det fanns en HUF-avdelning på orten där jag bodde.  

De första åren kände jag mig väl till pass där och var tämligen aktiv. Utrymmet för egna åsikter är ju också stort i en ungdomsförening.  

Efter en tid var det alltmer som skavde. Högerpartiet hade lämnat det tråkiga med skattepolitiken, att få balans i statens finanser och ägnade sig nu helt åt den trevligare delen, att kräva sänkta skatter. Deras engagemang för miljö- och naturresurspolitik var skralt. För den fattiga delen av världen likaså där ju Folkpartiet och FPU drev på. När vi hade länsförbundsmöte skulle alla resa sig och så sände förbundsmötet en hälsning till kungen. Jag tyckte att det var urfånigt. 

FPU drev just den frihetspolitik jag ville åstadkomma. Med en sekulär skola och en sekulär stat, bort med censuren, ett öppnare samhälle och ett internationellt perspektiv. Ordföranden i HUF- Kristianstads län, Bo Lundgren, tyckte att jag var mest till besvär i förbundet och att jag bara drev FPU-åsikter. Jo det är nog så att Bo Lundgren hade rätt. 

1969 gick jag med i FPU och i Folkpartiet. Då var valet självklart. Tyvärr var det lite sent vad gäller FPU. Förbundet hade ju åren innan haft sin storhetstid när det drev frihetspolitik. Då var förbundet en viktig kraft bland ungdomar och i samhällsdebatten och dominerade i elevrörelsen Seco. Nu hade vänstervågen slagit igenom och FPU lagt sig platt och mycket i förbundet handlade om en tävlan om vem som kunde vara mest vänster. Jag var med på arrangemang ibland men kände mig aldrig hemma där.  

Jag kan nog konstatera att jag har i stora drag samma värderingar som jag haft sedan tonåren. Är man fullt upptagen som kommunpolitiker så kanske ideologin inte syns lika tydligt men den finns där som en grund.  

Jag vill även nu ha ett mångkulturellt samhälle. Här har vi nu ett helt annat samhälle. Det sekulära är nu så dominerande att skolavslutningar i kyrkan bara ses som något som kan skapa högtid och stämning. Under min uppväxt var hbt ett okänt begrepp. Här har stora framsteg skett. Muslimer var något exotiskt i fjärran länder. Nu måste alla dessa integreras och detta ska ske i ett samhälle som är fortfarande mångkulturellt. Då måste lagen som alla skall följa vara klar och tydlig men värderingarna är varje människas. Man hör ofta att alla måste ha samma värderingar. Så sägs det även i vårt parti. Det gäller inte bara gentemot invandrare utan också allmänt om vårt sätt att leva. Det är beklagligt att Liberalerna driver politik tvärs emot sina värderingar för att styra familjers sätt att vara. Beslutet om pappamånader var ett avgörande misstag. En vattendelare. Den oklarheten om var vi står, om vi verkligen är det frihetsparti vi säger oss vara, menar jag är en viktig orsak till vårt låga stöd i valen. När politiker säger att de skall införa en lag för att den är normbildande är det dags att osäkra pistolen. Staten stiftar lagar, men normer och värderingar skapar vi medborgare själva.  

Nato och EU är viktigare nu än någonsin. Miljö och naturresurspolitik likaså. Nato och EU tillsammans med Parisavtalet om klimatet är vårt internationella sammanhang. Vi skall inte ingå i en regering med stöd av ett parti som anser att övernationellt fattade beslut strider mot Sveriges demokrati och som säger nej till Parisavtalet.  

Det är inte så många som idag hyllar Mao och Lenin men demokratin är för den skull inte vunnen. Vi måste även nu vara på vakt mot antidemokratiska tendenser. I detta är Liberalerna det parti som är mest drivande.  

Biståndspolitik hör man inte så mycket om numera. Här önskar jag samma engagemang som på 60-talet. Men inget parti gör mer än Liberalerna. Flyktingfrågan har blivit den som helt dominerar och tyvärr tar allt för mycket av pengarna också. Jag önskar en genomtänkt politik som innebär solidaritet med de som behöver fly utan att detta är liktydigt med att de måste bli svenskar och så en politik för solidaritet med människor i fattiga länder.  

Och moderaterna är åter i en skattepolitik där skattesänkningar skrivs med stora bokstäver och sedan ordnar det sig nog med finansieringen.  

Vad är jag mest stolt över. För mitt parti. Det är mycket men jag vill gärna lyfta fram något mycket viktigt där partiets insats är närmast bortglömd. En insats som gav oss ett stort tapp i väljarkåren men som var helt rätt. Det var Folkpartiet som drev igenom de skattereformer på 80-talet som vände utförslöpan för Sverige och gav en bas för den framgång som sedan kom. Det var den s.k ”Underbara natten 1981” och uppföljaren ”Århundrandets skattereform” 1990.  

Man kan säga att 70 är det nya 20, eller varför inte det nya 15. Det är egentligen samma politiska kamp då som nu även om de politiska sammanhangen ändrats. Jag vill fortsätta att verka för liberalismen men kommer nog inte gå med i LUF.

31. jul, 2019

SVT Partidebatt inför EU-valet maj 2019

KD´s toppkandidat Sara Skyttedal använder uttrycket ”killgissa”. Det betyder att det en kille/man säger är som en gissning, alltså inget att ta fasta på.

(Fler exempel av detta slag finns under fliken ”Mansförakt)

15. jul, 2019

(Diskussion på facebook i gruppen #teamliberalerna)

Skall vårt parti nå framgångar så måste alla medlemmar känna sig hemma i partiet och kunna utvecklas och ta ansvar. Nu har partiet för tredje gången genomfört en utbildning för blivande ledande politiker. Den heter Ledarskapsakademin och män är uteslutna från denna utbildning.

Hur kan någon tro att män skall känna sig välkomna och vilja ställa upp för partiet när man betraktas som en andra klassens medlem?

Jag hoppas att den nya ledningen i partiet tar tag i detta och därmed dubblar rekryteringsbasen. Jag är naturligtvis orolig för att Sabuni skall ha med sig idéer från ÅF Pöyry om mansfria månader men hoppas på motsatsen så att både män och kvinnor kommer att arbeta för vårt parti.

Ragnar Arvidsson. Är det verkligen ett reellt problem du lyfter? frågar Lars Granath. Ja i högsta grad för det handlar inte om procent kvinnor eller procent män utan det handlar om ifall vi är ett kollektivistiskt eller ett individualistiskt part. Det är en reell fråga.

Ylva Mozis Vi blir individer först när olika kollektiv har lika möjligheter.

Ragnar Arvidsson Alla skall ha samma möjligheter, men individen skall inte underordnas kollektivet

Anna Starbrink Utbildningen för kvinnor kom till i ett läge när vår riksdagsgrupp hade en kraftig majoritet män och vi såg ett stort behov av insatser för att få fler kvinnor att kandidera på toppositioner. En riktad insats för att göra Liberalerna till ett parti för både kvinnor och män, alltså.

Det har inte varit enkelt att få till en hyggligt jämställd riksdagsgrupp och arbetet behöver vara långsiktigt. Jag har inte själv gått någon av utbildningarna men har medverkat vid något tillfälle och imponerats av såväl deltagarna som det ambitiösa upplägget

Ragnar Arvidsson. Anna Starbrink. Ja det är riktigt att riksdagsgruppen vid ett tillfälle hade en stor manlig övervikt. Sedan under perioden skedde en del förändringar och någon åkte till Jordanien och när sedan en tog föräldraledighet var det då 9 kvinnor och 10 män. Mer jämnt än så går det inte att dela 19 på.

Läget före partiledarskiftet var att i partistyrelsen var det 17 kvinnor och 11 män. I partiledningen 5 kvinnor och 4 män, i EU-parlamentet valda 1 kvinna och 0 män, partikansliet 13 kvinnor och 10 män. Däremot är det manlig övervikt i riksdagsgruppen med 8 kvinnor (9 invalda) och 11 män.

Trots detta vill jag inte ha någon utbildningssatsning där kvinnor är utestängda.

Christina Soldan Ragnar Arvidsson, jag ser att denna fråga har intresserat dig sen uppstarten av ledarskapsakademin för kvinnor 2016. Du återkommer till det i en egen Valanalys 2018. Däremot så ser jag inte någon oro i jämställdhetens namn före det. D v s när majoriteten ledande politiker var manlig. Så är egentligen även idag men glädjande är att antalet ledande kvinnliga politiker har ökat och mycket tack vare insatser som gjordes på nationell nivå men även inom alla partier.

Tanken att öka jämställdhet genom utbildning är inte främmande vårt parti.

-- - - - - -.
Valet 2014 var ett nederlag för vår kvinnorepresentation. För ett parti som har ett feministiskt arv att vara stolta
över och där den liberala feminismen är en självklar del av vår ideologi är det viktigt att både män och kvinnor
ska finnas representerade på alla nivåer. Liberalerna ska ha fler kvinnor på ledande positioner. 2016 börja-
de den första årskursen/kullen av framtidens liberala ledare och nu, för fjärde gången, är det dags att ge 18 nya kvinnor chansen! Valet 2018 visar att utbildning ger resultat, antalet kvinnliga ledamöter har ökat. De manliga ledande positionerna är fortfarande majoritet. Alla våra politiker driver liberal politik och därmed förstår jag inte dina argument om hot mot friheten, om vänsterfeminismens inflytande och om diskriminerande av män.

Du får gärna utveckla hur du tänker där. Vi är redo att diskutera frågan med dig, under god ton för vad jag förstår så gnager den sen flera år tillbaka, sen uppstarten av Ledarskapsakademin för kvinnor 2016 för att vara exakt.

Ragnar Arvidsson Ja detta har engagerat mig men ända sedan början på 90-talet då vänsterfeminismen blev stark och vårt parti alltmer anammade dess ideologi att jämställdhet är att alla gör lika och lika val och lika många kvinnor som män på alla positioner. Detta istället för den politik som vi driver i alla program och uttalanden, och har gjort sedan Karl Staafs tid, att jämställdhet precis som jämlikhet handlar om individens rätt och om allas lika möjligheter.

Jag menar att detta har varit förödande för vårt parti. Vi har helt enkelt övergett vår frihetspolitik samtidigt som den finns kvar i våra program. Därmed har vi ingen klar linje och attraherar varken den ena sidan eller den andra.

Nu när socialdemokraterna vill könskvotera privata bolagsstyrelser, professorsutnämningar och ge genustänkandet allt större plats i utbildning och kultur borde Liberalerna rulla fram det stora artilleriet och dundra på. Istället vet vi inte riktigt vad vi skall göra.

Ett parti måste ha en mångfald bland sina företrädare. Precis som att ett fotbollslag inte kan ha 11 målvakter även om just de är världsbäst. Av någon anledning handlar det då mest om könsbalans. Men skillnaden i värderingar, erfarenhet och kontaktytor är mycket större mellan en 25-åring och en 60-åring eller mellan en etablerad svensk och en politisk flykting än mellan man och kvinna i samma ålder och samma sociala situation. Dessutom tenderar vi att fylla listorna med tjänstemän från offentlig sektor och har svårt att hitta företagare och entreprenörer. Där har vi problem.

De verkliga stora jämställdhetsproblemen vi har är dels våld i nära relationer, däribland hedersvåld, som drabbar både män och kvinnor men kvinnor mest. Dels att pojkar halkar efter i skolan. Här behövs våra insatser.

Jag vill helt enkelt att vi skall bli Jämställdhetspartiet och att denna politik skall vara på liberal grund. En könssegregerad Ledskapsakademi är en detalj som man kunde bortse ifrån men jag ser det som en del av ett feltänk. Och naturligtvis blir jag orolig över att vår nya partiledare har drivit fram mansfria månader i sin tidigare anställning. Blir det bättre eller blir det värre?

Anna Manell Ragnar. Varför tror du att Liberala kvinnor och Liberalerna anordnar denna utbildning? Vore intressant att höra din analys

Ragnar Arvidsson. Mycket enkelt. Man förväxlar två begrepp. Nämligen ”jämställdhet” och begreppet ”gynna kvinnor”. Ibland kan de överensstämma men inte alltid.  

Ulf Larsson Ragnars texter och funderingar om mansförakt /Avser fliken mansförakt i denna hemsida/ ger ingen särskilt god grund för konstruktiva diskussioner om jämställdhet tycker jag. Män som grupp förtrycks inte. Däremot finns exv anledning att prata om hur fler av pojkarna ska klara av en utbildning och fler män ska må bättre psykiskt.

-- - - - - -.

Ragnar Arvidsson. Ulf Larsson Jag vill inte tala om grupp som förtrycks. Om Kalle, Pelle o Lasse förtrycks är det de som är drabbade och inte ”vi män”. Dock tar jag fram något som har alldeles för lite utrymme i den allmänna debatten, nämligen att många pojkar halkar efter i skolan samt acceptansen för hånfullheter mot män som jag skriver om på min hemsida. Ett exempel: I partidebatten inför EU valet använde KD´s representant uttrycket ”killgissa”. Ett uttryck som betyder att det killar/män säger inte är något att ta fasta på. Ingen skulle komma undan efter att ha sagt något motsvarande om kvinnor. Jag tar fram en del liknande exempel på min hemsida.

Jag anser att detta att belysa hur vi talar om varandra, om män och om kvinnor, är viktigt och just en god grund för konstruktiva diskussioner om jämställdhet.

 

20. jun, 2019

 

Att bli vald till ombud till partiets högsta beslutande instans, Landsmötet, är det ett mäktigt ämbete eller är man bara ett skickebud?

Det ställs krav på att ombud skall representera medlemmarna och följa beslut som tas av länsförbunden.

Vad är det för mening med att vara vald till ombud av länsförbundets högsta beslutande instans, årsmötet, om man sedan inte förväntas ha en egen åsikt och följa den?

Kan man jämföra med hur vi agerar i politiska församlingar? Nej där är en väsentlig skillnad. Ställer man upp på en valsedel finns det ett politiskt program så man vet vad som förväntas. Sedan kommer det naturligtvis frågor och avvägningar som inte är givna utifrån programmet där det förväntas att man inordnar sig efter gruppens beslut. Skillnaden är att övriga partier är motståndarpartier och konkurrenter. Jag betraktar inte Blekinges och Hallands liberaler och inte ens Stockholms som motståndare och konkurrenter. Det är inte länen som står emot varandra i Liberalerna.

Detta gäller vid Landsmötet där länsförbunden tar ställning i vissa frågor och nu inför partiledarvalet.

I pågående partiledarval har vi sett alla varianter. Vissa län och vissa avdelningar har medlemsomröstningar och andra har det inte. Man har principen the winner takes it all vilket gör det möjligt att någon får flest sammanlagt röstetal men inte flest ombud. Det är inte givet hur man gör vid oklart utslag och alla ställer inte upp på att följa beslut. I min avdelning, Helsingborg, beslöt styrelsen i förväg vem som skulle stödjas, vilket innebar att man helt struntade i länsavdelningens pågående medlemsomröstning.

Om man då skall följa sitt länsförbunds beslut så kan det innebära att ett ombud reser till Stockholm och Landsmötet med ett enda uppdrag; att rösta för någon som ombudet inte vill ha till partiledare. Vore det då inte enklare att länsexpeditionerna meddelade Riksorganisationen vem länets röster skall tillfalla och Riks summerade och konstaterade vem som blivit vald?

Jag menar att det finns två möjligheter och något tredje gives icke.

Antingen genomför man medlemsomröstning på Riksnivå och den skall vara beslutande. Eller så låter man de valda ombuden på eget ansvar ta besluten och då förväntar man sig att de före besluten lyssnar på medlemmar och diskuterar och efteråt förklarar sitt ställningstagande.

 

4. jun, 2019

 

Låt kvasten gå. Hela ledningen i Liberalerna bör avgå. Så säger presidiet i Skåneförbundet med Torkild Strandberg i spetsen.  

Uttalandet har fått stor spridning. Så klart. Kräver man någons avgång hakar media på.  

Det låter kraftfullt. Det låter som att man går till botten med partiets problem och vill skapa något nytt.  

Men är det rätt medicin eller skapar man bara en illusion av krafttag? Är det alls där problemen sitter och om förändringar skall göras är det rätt tågordning.  

Låt oss lära av andras misstag. 2010 hade socialdemokraterna fått ett, som de tyckte då, riktigt uselt valresultat och Mona Sahlin annonserat sin avgång. Då lanserades kravet att alla i ledningen skulle ställa sina platser till förfogande. Istället för att det öppnade för en djupare diskussion om partiets linje blev det hela havet stormar. Då var det ingen längre som hade tid och intresse för att diskutera vad som var bra och vad som skulle förändras i politiken eller i det sätt den presenteras. Allt blev personfrågor. Då gällde det att positionera sig själv och att manövrera ut vissa och manövrera fram andra.  

Det vi behöver nu är en process där vi förnyar utan att göra oss av med familjesilvret. Vi har Sveriges bäste partiledare men han går inte hem längre. Det är rätt, rentav nödvändigt att byta. Vårt lilla parti har under senare år betytt mycket för Sverige. Jag tänker särskilt på skolpolitiken, försvaret, energipolitiken, fokus på EU och öppnande av arbetsmarknaden. Så finns det också sådant som inte alls varit bra.  

Vi skall nu få en ny partiledare och vi behöver förnya politiken. En ny partiledare skall få forma sitt närmsta lag. En del politik skall behållas och annat förnyas. Vissa personer skall tillkomma och andra lämna men låt inte personfrågorna dominera över politiken.