Blogg

Sveriges moderna historia är inte bara lyckliga fornstora dar utan har också många dystra inslag. Sverigedemokraterna har nu gjort en film om rasism, flyktingfientlighet och förakt för avvikande människor under denna tid.

Filmen har ett märkligt budskap. Att Socialdemokraterna är skuld till allt det dystra och skamliga som skett. I Sverige men inte bara här. Därför är filmen inte en film om Sveriges historia utan om Socialdemokratins. Och för att få ihop det utnämns Aftonbladet, då en högertidning, till språkrör för Socialdemokraterna.

Som liberal vore det behagligt att glädjas över kritik mot Socialdemokraterna men det vore att svika de demokratiska idealen. Ingen ska vara passiv mot förljugen propaganda.

Filmens titel ”Ett folk, ett parti” anspela på nazismens slagord ”Ein Volk, ein Reich ein Führer”. Det är naturligtvis avsiktligt. Utan att behöva säga det direkt skall det leda tankarna in på socialdemokratin som en parallell till nazismen. 

Filmen börjar med att ta upp de inslag av revolutionärt och våldsinriktat tänkande som fanns i partiets begynnelse, utan att alls nämna att det sedan skedde en partisplittring där dessa grupper lämnade partiet och gick sin egen väg i ett parti som numera är Vänsterpartiet.

Därefter beskrives det rashygieniska tänkandet som var mycket starkt under 1900-talet första del. Det ledde till inrättandet av det Rasbiologiska institutet och även till tvångssterilisering. Men även om den politiken drevs kraftfullt och hade kontakter med Tyskland är det hisnande att dra slutsatsen att den tidens socialdemokrater är medansvariga för förintelsen.

Visst kan man ifrågasätta eftergifterna till Tyskland under kriget med upplåtelse av vårt järnvägsnät för deras transporter. Man kan diskutera om eftergifterna behövde vara så stora och pågå så länge. Man kan ifrågasätta censuren. Var man inte alltför villig att gå Tyskland till mötes? Vi hyllar numera gärna de som trotsade censuren. Men i filmen sätts eftergifterna inte in i ett sammanhang där Sverige var hotat och det ena landet efter det andra föll för Tysklands krigsmakt. I stället framställs det som att socialdemokraterna sjungande Internationalen ställer upp för att hjälpa Tyskland. Och ingenstans nämns att Sverige vid denna tid hade samlingsregering.

Judiska flyktingar. Visst var det skamligt att Sverige under 30-talet och ända tills krigslyckan vände för Tyskland vägrade judiska flyktingar att komma till Sverige. Hoppas bara att Sverige hade agerat annorlunda om det hänt nu.

Filmen är en nyttig påminnelse. Just en påminnelse är det eftersom historien är känd. Att detta skulle vara okänt och ha dolts för svenska folket som här påstås är ytterligare en förvanskning. Allt väsentligt har funnits tillgängligt. Fast påståendet om mörkläggning är nog så viktigt. SD lever högt på myten om en konspiration där etablissemanget döljer sanningen.  

Filmen är också en varning. Om ett sådant tänkande fanns i stora delar av vårt folk för så kort tid sedan, kan då detta komma tillbaka. Om inte precis i samma förpackning men lika destruktivt. När SD, riksdagens tredje största parti, skiljer på svenska medborgare och de tillhöriga den svenska nationen och partiet sänder en delegation till Syrien med partiets utrikespolitiske talesman och uppsöker regeringsföreträdare och sätter sig under president al-Assads porträtt, då fyller filmen en funktion – som en varning till vår generation.

Sd utropar sig gärna som det enda oppositionspartiet och talar föraktfullt om övriga partier som sjuklövern. Ja SD är unikt. Oavsett vilken kritik jag har mot övriga partier så är där ingen som skulle sänka sig till att så förvrida historien.

Sedan några år tillbaka har jag förmånen att vara vän med Göran C-O Claesson. Göran var FPU-ordförande 1959-60 och en av dem som la grunden till att FPU blev en viktig organisation under 60-talet fram tills vänstervågen kom.

Göran fokuserade på jämställdhet. En fråga som är lika aktuell idag även om utgångspunkten är en annan. Nu när jämställdhet har blivit vänsterfeminism med dess kollektivism hade vi behövt någon som drev en liberal jämställdhetspolitik där både män och kvinnor beaktas. Jag skulle därför vilja att Göran en gång till blev ordförande i LUF/FPU. Att Göran råkar ha passerat 90-strecket har väl inte med saken att göra.

Göran har skrivit minnesord över sina två efterträdare som nyligen avlidit; Per Ahlmark och Ola Ullsten. Jag lägger upp det under fliken ”Inlägg från andra”.

Göran har en hemsida GC-OC.blogspot.se

Ahlmark o Ullsten var mest kända som statsråd och partiledare. Men de var också FPU-ordförande under förbundets storhetsperiod.

60-talet var mycket en omvälvningarnas tid. Det internationella samhället gjorde sitt intåg, frihetskraven blev allt starkare och sedan mot slutet av årtiondet kom den socialistiska vågen som svepte allt med sig.  

Vid ingången av 60-talet var skolan präglad av kyrkans tro och moral. Censur gällde inom kulturen. FPU tog upp kampen för frihet mot skolans och överhetens styrning av hur individer levde sina liv.  

FPU var också drivande för internationell solidaritet. Det var vid den tiden kolonierna blev självständiga och det var då vetskapen om hur människor i andra länder levde och vi fick en biståndsdebatt och krav på 1% mål.  

FPU drev jämställdhetspolitik. Av liberalt snitt. Grundlagt av företrädaren Göran C-O Claesson som gjorde jämställdhet till profilfråga. Lika rättigheter och skyldigheter. Inte att alla måste göra lika.  

FPU´s politik engagerade många ungdomar och förbundet blev en viktig kraft i politiken och var även dominerande i elevrörelsen.  

Ahlmark var ordförande 1960-62 och därefter Ullsten till 64. De var alltså förbundsordförande under den tiden då FPU´s styrka byggdes upp och många i den nu äldre generationen gjorde där sina läroår. FPU fick därmed en stor betydelse för Folkpartiet. Genom alla dessa från FPU som i likhet med Ahlmark och Ullsten gick vidare till partiet och genom att förbundets idéer om frihet och om internationell solidaritet inplanterades i partiet.  

Jag var inte med i FPU under denna tid, men förbundets politik var en viktig orsak till att jag närmade mig FPU och Folkpartiet och gick med 1969. Det var på ett vis för sent. Jag missade förbundets storhetstid och hamnade i ett FPU som låtit sig svepas med i den förhärskande vänstervågen och ägnade sig åt en tävling om vem som var mest vänster.  

Vad är LUF idag? Att det är ett litet svagt förbund som i likhet med andra ungdomsförbund har svårt att attrahera ungdomar vet vi. Men måste det vara så? Driver de liberala frågor som kan engagera ungdomar?

Visst är ungdomar nu som tidigare engagerade för frihetspolitik. Nu behövs den lika mycket som tidigare och nog behövs en jämställdhetspolitik av liberalt slag. Vi ser nu hur vänsterfeminister dominerar politiken och därmed får vi kvotering och statsstyrning inom alltfler områden. Även om hur familjen ordnar sina angelägenheter. Här har LUF lagt sig för vänstern precis som FPU hade 1969.  

Vi behöver en politik för internationell solidaritet. En politik för utveckling där bistånd kan vara en del. Här borde LUF vara en kraft men där man hör förbundet mest är i deras fixering vid att människor skall komma hit och bosättas sig här.  

1971 räddade Lars Leijoborg FPU genom att ta över som förbundsordförande och baxa in förbundet på rätt spår. Vem kan nu rädda LUF? Ett LUF som tar tag i de grundläggande liberala frågorna frihet och internationalism borde kunna engagera ungdomar och bli den kraft som därefter kan förnya Liberalerna.

Ola Ullsten betydde mycket för Folkpartiet och för Sverige.

Hans socialliberala inriktning och engagemang för internationell solidaritet har satt avtryck.  

Men hans stora insats var att Folkpartiet och han som partiledare var drivande för att åstadkomma den skattereform 1981 som går under namnet underbara natten. Denna reform var vändpunkten för Sverige och inledningen på en utveckling där man började ta i de problem som hopats efter många års politik åt fel håll.  

Reformen utlöste stort motstånd. Många som var vinnare på den gamla politiken kämpade för sina privilegier. För partiet gick det dåligt i valet. Vi klarade inte debatten. Inte så konstigt. Det fanns åtskilliga även i vårt parti som inte förstod nödvändigheten av en förändring och de hukade när det blåste. Numera inser alla att reformerna på 80-talet var rätt. Låt oss då hylla dem som gick före och tog striden. De som hade insikten när det var ekonomiskt högt på tiden men politiskt inte moget. Ullsten var inte ensam men en av dem.

I Helsingborgs Dagblad står det att han spred mycket glädje kring sig. Det är ju bra det, men att han var med och baxade in Sveriges ekonomi på rätt spår borde ses som ännu viktigare.