Blogg

12. aug, 2020

 

I TV´ Ekdahl & Ekdahl framförde den ledande KD-politiken Jakob Forssmed att vi borde ha en Ensamhetsminister.

Att ensamhet är ett stort problem för många är absolut sant, men att något är ett problem är det samma sak som att staten skall lösa det? Det finns många, alltför många, på vänstersidan som har den åsikten. Allt är statens ansvar, allt skall lastas över på staten. Har det gått dåligt i skolan, har jag en utbildning som ej ger jobb, lever man och fru ojämställt, allt är statens fel och staten måste åtgärda.

Men om man nu inte tillhör denna vänster och dessutom talar så ofta man kan om det civila samhället och om det ansvar vi medborgare har för varandra, hur kan man då halka in på detta spår?

Kan det vara så att det inte finns någon politisk analys bakom. Om detta är ett bra eller dåligt förslag har inte med saken att göra. Allt handlar om att synas och höras. Är det KD´s riktmärke.

Liknande var det att knappt hade Coronan siktats då i februari förrän de skulle ha en utvärderingskommission. Och sjukvården löses med ett förstatligande. Ett gigantiskt administrativt projekt. Och knappt hade vi fått veta i januari att Iran skjutit ner ett passagerarplan förrän KD krävde ensidiga svenska sanktioner mot Iran. Och senast i partileddebatten i Riksdagen fokuserade KD-ledaren på att få fram ett löfte om att partiledarna skulle träffas särskilt om situationen för vårdpersonalen. Något som naturligtvis ingen kunde säga nej till.

Vad säger det om KD. Har partiet blivit den tomma tunna som skramlar värst? Ett parti som alltid skall kräva mest och skrika högst och vara först. Är det en KD-sjuka eller finns den sjukan hos oss också? Eller kanske att vi tvärtom är alldeles för tysta och märks inte i bullret?

 

 

7. jul, 2020

Tidningen Nu 2020:30 

Nej, vi ska inte ha ett fix-tak för mottagningen av asylsökande. Skulle det förfärliga hända att Ryssland gick in i Baltikum och det blev fullt krig och flyktingar välde över Östersjön, som 1944 fast nu mångdubbelt värre, då vill inte jag stå på stranden på Gotland och säga; vänd om vår kvot är fylld.

Däremot är det rimligt att vi har för normala tider, om nu något sådant finns, en inriktning om att vårt mottagande ska vara i nivå med våra grannländer men med några år väsentligt lägre för att reda ut den situation vi nu är i.

Men inget kan fastställas utan hänsyn till situationen i omvärlden. Såväl flyktingströmmar som vilka andra möjligheter vi har att ge flyktingar skydd.

För en ny flyktingpolitik måste asylrättstänkandet bort. Ja, jag vet om de internationella konventionerna vi har förbundit oss att följa men asylrätten är idag ett stort hyckleri. Asylrätten är det heligaste som finns. Samtidigt gör Sverige, liksom andra länder, allt för att den inte ska kunna tillämpas.

Asylrätten ger alla i hela världen rätt att komma hit och få sin sak prövad. Uppfyller de asylkraven ska de få stanna. Detta är en orimlighet. Det gick kanske 1950 när bristande kommunikationer hindrade människor från att komma hit men det går inte idag. Då borde vi förändra asylrätten, men istället försvårar vi för människor att komma hit. Därmed sätter vi asylrätten ur spel. Vi gör det genom transportörsansvaret och genom att rent fysiskt hindra flyktingar att ta sig hit. Så för att tas emot skall flyktingar först ta sig över Medelhavet och sedan smugglas genom Europa, riskera livet och satsa sina besparingar. Därefter kan de välkomnas och åtnjuta asylrättens förmåner. Vi låter alltså Medelhavet, gränshindren och smugglarnas höga avgifter sortera asylströmmen så slipper vi.

Vi måste värna om avtalet mellan Turkiet och EU och verka för fler avtal av den sorten och vi måste stödja FN´s flyktingverksamhet. Vi ska ta emot kvotflyktingar. De som kommer hitsmugglade måste avvisas tillbaka till någon flyktingmottagning. Endast så kan den trafiken upphöra.

Många i politiken är fixerade enbart vid att hålla flyktingarna borta. Andra vid att vi tar emot så många som möjligt. Vår politik måste ha sin grund i solidaritet med flyktingarna men inte utgå ifrån att bästa lösningen är att de kommer till Sverige.

Vårt parti kan ta en viktig roll i att skapa en ny flyktingpolitik som är logisk, trovärdig och solidarisk.

 

18. jun, 2020

 Frisinnad Tidskrift 2020 nr 3

 Gunnar Helén blev partiledare 1969 i en tid av socialistisk revolutionsstämning, grön våg, en vaknande oro för miljöproblem och ett internationellt engagemang.

Vad stod Helén för och vad var hans drivkraft i politiken? Två böcker ger svar. ”Politik för ett mänskligare samhälle” innehåller hans viktigaste tal och artiklar kring 1970. Några år senare kom ”Frihet i gemenskap”.

Helén är känd för ett uttryck som han en gång myntat och som därefter envist hängt fast. Ofta har han blivit hånad för det. Det är ”att vara liberal är att vara kluven”. Det tas som intäkt för att man inte har någon åsikt, inte bryr sig om vilket. I själva verket är det tvärtom. Det är att ha ett intellektuellt sätt att se på politiken. Att erkänna att det finns motsatta värden som är relevanta. Motsatsen till att avfärda invändningar med sina egna alternativa fakta.

Folkpartiet byggde under många år upp vårt skolsystem tillsammans med socialdemokraterna. Det var i stort samförstånd ända fram tills socialdemokraterna slog in på vägen mot flumskolan. Helén var en viktig person i denna skolutveckling. Han för fram tankar som var radikala då om statligt stöd till enskilda skolor om dessa är pedagogiska reformhärdar eller annars kompletterar de allmänna skolorna. Samtidigt ser han ett parallellskolesystem med privatskolor som en skräckmålning. Helén borde ha kastat loss från den socialdemokratiska hegemonin som såg alternativ som något ont samtidigt som reformatorerna som skapat dagens skola hade vunnit på att anamma något av Heléns försiktighet.

Kring 1970 skedde den stora kommunsammanslagningen. Samhället präglades av stordrift och centralisering. Den som ville ha en bostad fick tacksamt ta emot vad som bjöds. Det fanns en allmän känsla av allt längre avstånd till besluten och rent av en maktlöshet. Där socialdemokraterna pekade på politiken, fackföreningar och hyresgästföreningar kontrade folkpartiet med den enskilde människan. Den enskilde kommuninvånaren, den boende, den anställde. Begreppet närdemokrati myntades.

Det var en värdefull debatt som partiet drev. Lika aktuell idag. Det främsta förslaget var direktvalda kommundelsråd. Jag är inte säker på att det skulle lyckas, att det finns tillräckligt engagemang, men bland alla idéer om samråd, enkäter, lyssnamöten är detta förslag det enda som förenar lokalt inflytande med demokratisk legitimitet. Idéen om kommundelsråd har legat i dvala. Kanske dags att väcka upp?

Närdemokrati skulle också gälla näringslivet. Här menar jag att Helén och partiet gick vilse alltför inspirerade av tidsandans antikapitalism. Man fastslog att arbete och kapital skall ha likvärdig ställning och med det kom förslag som begränsade ägarrätten. Bland andra om andel i företagens kapitalbildning som våra motståndare sedan knöt ihop med löntagarfondförslaget.

Helén var kompromisslös om internationell solidaritet. Det gällde såväl mot dem som ansåg att man skulle acceptera sovjetväldet som mot rasförtrycket i Sydafrika. Han kritiserade USA`s krigföring i Vietnam men hade inget till övers för den opinion som förletts till att hylla regimen i Nordvietnam. U-landsbistånd och enprocentsmålet var viktigt. Det ger perspektiv på politiken att vi har så mycket högre standard idag än då för 50 år sedan men ändå är argumenten de samma. Vi har inte råd. Lös våra egna problem först.

Början av 70-talet var en period med en begynnande uppvaknande om miljö- och naturresursproblemen. Helén var tidigt ute med en radikal ansats och drev också förslaget om miljöavgifter. Nu är det allmänt accepterat men på den tiden fanns det på vänstersidan en stor tvekan mot detta marknadsekonomiska angreppssätt. ”Man skall inte kunna köpa sig fri” var ett vanligt argument. Helén talar till och med om ”dårarnas paradis” när han karaktäriserar slöseriet med naturresurser och bristande miljöåtgärder. Denna radikalitet hos Helén har varit för lite känd och för lite tillvaratagen.

För Folkpartiet har jämställhet alltid varit en självklarhet. Så måste det vara för ett parti som utgår ifrån individen. Under dessa år genomfördes särbeskattning. Ett krav partiet länge drivit. Men Helén går längre och då utgår han inte från individen utan från sin vision om det jämställda samhället. Där blir individen verktyget och staten den sociala ingenjör som ställer allt till rätta. Även här faller Helén för tidsandan, eller kan man säga att han var före sin tid. Förekom den vänsterfeminism som väntade. Det skulle bli arbetstidsförkortning och detta för att det är bra för jämställdheten och denna skall tas ut som sex timmars dagsarbetstid. Sker arbetstidsförkortningen på annat sätt finns risk att den används fel. En jämställdhetslag behövs inte bara för att motverka diskriminering utan också för att påverka den allmänna uppfattningen om könsroller och valfrihet är bra men måste styras. Genom lagar och regler skall målet uppnås; att människors attityder förändras.

Att staten skall styra attityder och därmed skapa den nya människan. Den tanken är fortfarande alltför stark i vårt parti.

Det fanns ett socialt engagemang hos Helén eller skall man kanske säga patos. En politik för det vi kallar det glömda Sverige. Det handlade inte bara om utbyggda samhällsprogram utan mycket gäller värdighet. Att varje individ behandlas värdigt. Just fokus på människans värdighet pekar framåt på förslaget senare om eget rum i äldrevården. Och allt kan inte det offentliga stå för. Idealiteten och ansvar för dem i ens omvärld är oundgänglig. I ett sådant samhälle finns gemenskap. Ett mänskligt samhälle kan endast vara det med gemenskap.

Helén var ingen framgångsrik partiledare. Han som varit en lysande radioreporter och var en stilist när han skrev fritt hamnade i politikens byråkratspråk där han involverade sig i utredningar och propositioner även i de stora talen. Som slagordet ”för ett mänskligare samhälle” i sin tomhet får folk att vända i dörren. Han klagade på brister i beslutsunderlag och remissbehandlingar och det även i det som man funnit mödan värt att trycka i bok.

Helén saknade det som är själva essensen hos en framgångsrik politiker. Förmågan att med entusiasm levandegöra sin vision. Folkpartiet gjorde ett uselt val 1973 medan Centerpartiet med gröna vågen och kärnkraftsfritt skapade ett driv och 25% i valet. Men sett i dagens ljus. Centerpartiets vision höll inte så länge, men mycket av det Helén pekade på som närdemokrati, kunskapsskola, internationalism, politik för det glömda Sverige, kompromisslös inställning till demokrati och en intellektuell ansats i politiken bär lika mycket idag.

Ragnar Arvidsson

Helsingborg

 

 

25. maj, 2020

 

Liberalerna Skåne skulle dra igång en lyssnarkampanj. Coronan ställde in den. Då får man sitta i karantän, men det har man väl inte alltid gjort. Visst skall man alltid vara lyssnande, men vårt partis problem beror väl inte på att vi inte lyssnar utan att det alltför ofta just varit dövörat man vänt till.

 

Vi har drivit skolfrågor. Det är den fråga vi mest förknippas med. Vi har drivit detta under hela partiets existens. Vi har drivit det i enlighet med vår ideologi om att det är kunskap och förmåga som lyfter den enskilde och samhället och om den enskildes rätt.

Här har vi folk med oss. Folk vill att det skall vara studiero och kunskapsfokus i skolorna och att det finns valmöjligheter.

Svenska folket rankar skola som en av de viktigaste fråga i val efter val. Liberaler har högt förtroende för sin skolpolitik. Man kan nästan tala om sakägarskap. Våra medlemmar är engagerade.

Alltså; här har vi ett för vår nation viktigt område som har stora problem på grund av en socialistisk politik och där det finns en opinion och trovärdighet för vår politik. Kör på!

 

Invandring och därmed integration är det som nyheterna och debattsidorna är fulla av. Ofta i kombination med brottslighet och detta ännu mer nu än tidigare. Det är helt nödvändigt att ha en klar politik om dessa frågor om man skall vara relevant.

Vi har en liberal integrationspolitik grundad på krav på individen att lära sig svenska och om hur vårt land fungerar och så vill vi skapa en arbetsmarknad som är lätt att ta sig in på. Bättre låg lön än ingen lön alls. Där har vi trovärdighet.

Invandringspolitiken måste vi ta tag i. Problemet är att partiet är splittrat. Vi har både de som vill drastiskt dra ner på mottagandet och de som vill ha närmast fri invandring. Det har gjort att partiet hukat i debatten och försökt prata bort frågan. Ingen har stått upp och försvarat det som skett och ingen har redovisat en politik och sagt att detta tror vi på. Så vi har kommit bort i debatten. Vi måste utforma en politik om solidaritet med flyktingar som samtidigt inte innebär att alla måste till Sverige. Den måste innebära mottagning och hjälp så nära plats som möjligt och säker resa för de som skall tas emot av annat land. Vi ska ta emot när det är bästa alternativet men inte låta flyktingpolitiken avgöras av vilka och hur många som vill riskera livet och pengarna för att smugglas hit. EU är här en oundgänglig aktör så varken SD eller Vänsterpartiet har någon trovärdighet. Historien visar att svenska folket vill ta emot flyktingar när man förstår varför och inte känner sig överkörd av vare sig flyktingsmugglare eller av andra länder som ej vill ta sin del av ansvaret.

Vi måste ta strid med Centerpartiet om flyktingpolitiken. Där skall vi inte hålla någon mittenpartiborgfred. Det är viktigt att visa på skillnaderna mellan oss och Centerpartiet.

 

Som alla som inte lever i någon politikbunker vet så hör brottslighet till det som folk diskuterar mest. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Nu är det en period med ett ständigt mantra om strängare straff. Då och då ger sig vänstern tillkänna med sin lösning om högre bidrag och fler fritidsgårdar.

Vi har här en trovärdig politik med straff, effektiva redskap till polisen men också aktiv rehabilitering åt dömda och en satsning på förebyggande åtgärder. Socialtjänsten har naturligtvis stor betydelse för att förebygga brott men även vår skolpolitik är av stor betydelse. Den som finner sin plats i en fungerande skola som ger jobbchanser är naturligtvis svårare att locka till en brottslig bana än den som hoppat av gymnasiet och inte ser någon framtid.

 

Klimatet är den avgörande frågan mänskligheten står inför, men även hotet mot den biologiska mångfalden är avgörande för vår framtid. Här har Liberalerna under senare åren legat mycket lågt. Tidigare har vi drivit miljöpolitik och vi har en trovärdig politik som många ställer sig bakom. Det som behövs är forskning och utveckling, avgifter på det som skadar och ingenting är möjligt utan internationellt samarbete. Det är alltså precis vår politik som behövs. Vi tror på kunskap, vi tror på marknadsekonomi och har drivit på om miljöavgifter, och vi är globalister. Vi måste profilera klimat- och miljöpolitiken.

 

Vår tillvaro är globaliserad. Då är det viktigt att politiken blir det också. Vårt parti är det som mest drivit på om EU och NATO. Ett starkt försvar behövs för vår egen del men det handlar också om att ta ansvar i vår omvärld. För vår del är det främst solidaritet med Baltikum. Biståndspolitik har vi drivit mycket länge. Det är självklar solidaritet men också viktigt för klimat- och miljöpolitik, för att hantera global hälsa, flyktingpolitik och för att bekämpa terrorism. När nu även moderaterna vill minska biståndet är det viktigt att vi driver frågan.

Detta politikområde hamnar långt ner på väljarnas prioriteringslista men kan inte förbises av ett liberalt parti och de som prioritera detta måste veta att vi är ett parti som står fast.

 

Det glömda Sverige är ett klassiskt slagord. Det är vår inriktning när andra kämpar för villaägare, bilister, billiga flygresor och fackföreningsintressen. Vi har alltid haft ett socialt samvete men ej för de stora röststarka grupperna. Vi ska stå fast vid denna politik. Mycket aktuellt nu är att arbeta för de som är drabbade av hederskulturen.

 

Och så måste vi kunna svara på frågan om vilken regering vi vill ha. Det duger inte med att det får vi se, eller att man inte skall prata så mycket om det. Inte prata så mycket om det politiska spelet som det heter. Det är en ytterst relevant fråga att veta vilken regering man får om man röstar på ett parti. Inget att vifta bort. Visserligen har vi varit det minst oklara av Allianspartierna men det räcker inte. Till detta hör att vi måste klart deklarera hur vi ser på Sverigedemokraterna, och vi måste tala om vilka konsekvenser detta får för regeringsbildningen. Om inte undret inträffar, att Allianspartierna får egen majoritet, och vi inte vill ha SD som regeringsunderlag måste det bli en regering med stöd över blockgränsen. Här har M o KD sluppit alldeles för lätt undan. Inte heller de har velat regera med stöd av SD men har ändå låtsats som om en Alliansregering var möjlig.

Vi skall klart tala om vad vi anser om SD och samtidigt behandla dem korrekt. Ett skäl till deras framgångar är att många anser att de är illa behandlade. Det finns ingen förståelse bland folk för att vi inte kan göra upp med dem i olika sakfrågor där vi har samma uppfattning, men klarlägger vi våra stora ideologiska skillnader skulle det respekteras.

 

Så har vi den stora blinda fläcken. Där partiet övergett sina gräsrötter och sina presumtiva väljare och samtidigt övergett grundbulten i sin ideologi – frihetspolitiken. Idén om den enskildes rätt och frihet och den enskildes ansvar. Tanken om att frihet lyfter människor och samhälle är inte någon detalj bland andra utan själva grundvalen i partiet. Det är grunden för vår ekonomiska politik med ett fritt näringsliv, för vår skolpolitik där skolan skall lyfta individen, för vår välfärdspolitik med valfrihet, för vår arbetsmarknadspolitik med möjligheter för individen, för vår internationella politik med tron på demokratin som basen för utveckling.

Det började med en pappamånad. Sedan har det fortsatt med två och sedan tre pappamånader. 2017 beslöt partiet att rätten till tjänstledighet för småbarnsföräldrar skall kvoteras. Samtidigt förs det i partiet då och då fram förslag om kvotering av VAB-dagar och om könskvotering av bolagsstyrelser.

Dessa förslag har förlamat partiet även när det framförs förslag vi ogillar. Som socialdemokratisk politik om könskvotering av professorstjänster och av bolagsstyrelser. Där vi borde ta till det stora artilleriet blir vi tysta. För hur skulle man kunna föra en hård ideologisk strid när man själv står med ena foten inne i motsidans ideologiska fålla.

När första pappamånaden kom var partiopinionen delad och majoriteten på landsmötet liten. Många i partiet ifrågasatte beslutet. Det som därefter hänt är att de oppositionella bland de styrande i partiet anpassat sig och numera helt går in för statens överhöghet över människors liv

Hör med våra gräsrötter. Då skall man upptäcka att bland dessa har anpassningen inte skett. Många är emot partiets linje. Det finns ingen aktiv opposition men föga förståelse.

Sedan kan man ta reda på vad våra presumtiva väljare anser. Bland dessa är inställningen klar. Man vill inte ha kvoteringen. De opinionsundersökningar som gjorts visar detta övertydligt. Bland andra en från 2013 som säger att 75% av svenska folket inte vill ha några pappamånader alls. Undersökningen säger också att det är stor skillnad i inställning beroende på partisympatier. Det vill säga att de som vill ha kvotering finns inte på vår sida i politiken. När man talar med folk som har liberala värderingar får man ofta svaret att javisst det är klart att man skall dela, men man skall själv bestämma. 

 

Ska man göra en lyssnarkampanj så börja då med våra egna. Inte de ledande. De hörs redan. Lyssna på de som delar ut material och fixar lokalen. De som bär upp vårt parti. Lyssna noga till vad de har att säga och vad de hör från sin omgivning. Ta del av opinionsundersökningar. Tala med folk som kanske inte röstar på oss men har värderingar åt vårt håll.

Är man inte beredd att göra detta och ta till sig och inse att det inte alltid är kongressombuden som är de klokaste liberalerna, då skall man inte dra igång någon lyssnarkampanj. Då kan man stanna i sin karantän.

 

11. maj, 2020

 

Detta var bara att vänta. Så snart en kvinna får lämna en post eller kritiseras kommer Kvinnokortet. Det är bara för att hon är kvinna heter det. En man hade inte kritiserats. En man hade inte behövt lämna. 

Det är djupt kränkande mot kvinnor. Det säger att kvinnor är andra klassens politiker. Får inte kritiseras. Man kan inte tänka sig att kvinnan kan försvara sig och om kritiken är orätt få den att slå den tillbaka så att kvinnan går stärkt ur.

Här är ett inlägg på facebook av Malin Henriksson, Liberal politiker från Simrishamn. Bakgrunden är påståenden om att Nyamko Sabuni är styrd av lobbyister. Inlägget fick 143 likes och 60 översvallande positiva kommentarer. Jag skrev kommentar enligt nedan. Ingen reagerade. Så ser debattklimatet ut.

Malin Henriksson

7 maj kl. 21:10

Tänk vad människor döms med olika mallar. Kvinnor som utövar stort politiskt inflytande kritiseras snarare för sin karaktär än sin politik. Har du tänkt på det? De två kvinnor som haft rimligast chans att nå statsministerposten, Anna Kinberg Batra och Mona Sahlin, fick utstå regelrätta karaktärsmord.

När Alice Teodorescu blev politisk redaktör på Göteborgs-Posten fick hon hård kritik av många goda liberaler av många olika skäl. Ett av skälen: hon skrev för lite om göteborgsk lokalpolitik. Samma kritik hade kunnat riktas mot politiska redaktörer som Peter Wolodarski på DN:s ledarsida eller Håkan Holmberg på UNT:s. Eller för den delen Per T Ohlsson i Sydsvenskan. Det har genom åren funnits många svenska regionaltidningar vars ledarsidor gjort anspråk på att primärt vara en röst i den nationella debatten. Om det kan man ha olika uppfattningar, men det krävdes en kontroversiell ung kvinna för att uppfattningarna skulle uttalas med sådan intensitet och ett så högt tonläge som blev fallet i debatten kring Teodorescu.

Idag har Expressen en artikel där ingressen inleds med informationen att Nyamko Sabuni inte skriver sina tal själv. Det är väldigt få partiledare som gör det. Bland annat för att det vore att hushålla dåligt med deras begränsade timmar på dygnet. Göran Hägglund skrev inte ”Verklighetens folk”. Moa Berglöf, numera på Sydsvenskan, skrev Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”.

Manliga och kvinnliga partiledare mäts med olika måttstock, på samma sätt som kvinnor och män i media eller näringslivet mäts med olika måttstock. I Duktiga flickors revansch beskriver Birgitta Ohlsson hur hon sitter och skriver och jobbar medan andra har en trevlig kväll. De olika förväntningarna på hur män och kvinnor ska bete sig påverkar oss och styr vårt agerande. Killar som ständigt skämtar är charmiga, som karaktärer spelade av Hugh Grant i en romcom på 90-talet. Tjejer som vill komma nån vart är seriösa, annars har de inte en chans.

Man kan tycka vad man vill om Nyamko Sabunis partiledarskap. Men storyn om en ”ung” (50-årig) kvinna som styrs av äldre män är hopplöst trött. Hade Sabuni varit man hade det hetat att hon var strategisk och hade en förmåga att omge sig med ett nätverk av kloka rådgivare. Men hon är inte man. Hon är ännu en kvinna som döms efter den kvinnliga måttstocken.

Ragnar Arvidsson

Mamma, mamma kom och hjälp! Säg till dom! Grabbarna är dumma mot stackars lilla Nyamko. Dom retas och säger att Nyamko inte alls kommit på det där med elektrifieringskommission alldeles själv. Dom säger att någon viskade det till henne. Dom säger att hon fuskat och inte alls skrivit sina tal själv. Det är grabbar som gjort det. Det är därför det blivit så bra. Kom genast!

Och så är de dumma mot hennes kompisar. De retas med kompisen Mona bara för att hon sabbade en valvinst genom att ta in Vänsterpartiet. Det var ju grabbarna själva som lockade henne att göra det. Och kompisen Anna retas de med bara för att hon inte lyckades förklara vilket regeringsalternativ hon hade när hon inte hade något regeringsalternativ. Och kompisen Birgitta som är så duktig. De är säkert bara avis på henne. Och kompisen Alice skulle inte få bli politisk redaktör på en liberal tidning bara för att hon inte är liberal.

Så kan man förstöra en debatt. Så kan man missa ett tillfälle att dra på sig arbetshandskarna och ge sig ut i den politiska hetluften. Missa att förklara vår teknikoptimistiska politik, värdet av marknadsekonomi och värdet av att nära följa forskning och utveckling i såväl akademi som företag. Missa att visa att somliga inte förstår detta och därför letar efter konspirationer för att det är det enda de förstår sig på. Missa att sätta liberalismen, vårt parti och vår partiledare i fokus.

Med det är också att missa ett tillfälle till självreflektion. Var det så lyckat där i Almedalen? Veckan efter partiledarvalet när så många var spända på att höra om den förnyelse som utlovats och så kommer detta med en elektrifieringskommission. Nej det var helt galet. Lär av misstaget och gör bättre nästa gång.