28. nov, 2015

Efter katastrofvalet - Liberalerna traskar på

 

Vi gick till val på feminism. Vi gjorde ett katastrofval. Vi skulle förnya oss. Men jag ser samma feminism och den gör sig allt bredare i partiet. Hur skall vi vända denna utveckling?

 

i 22 år har pappamånaderna splittrat Liberalerna. Frågan har tagit kraft och engagemang som kunnat användas bättre. Efterhand har den ledande gruppen i partiet kommit att acceptera pappamånaderna. Det har blivit något som hör till och det är inte lönt att ifrågasätta. Och feministerna har passat på att flytta fram positionerna. Men partiets gräsrötter har inte hängt med. Och ännu större är motståndet bland våra möjliga väljare. Inte mindre än 76 % av svenska folket avvisar lagstadgade pappamånader. Man kan utgå ifrån att av de 24 procenten är de flesta stadiga vänsterröstande.

 

Bristen på stöd bland partiets gräsrötter och bland en liberalt sinnad allmänhet har aldrig påverkat feministerna. De har alltmer tagit över partiet och inför valet dominerade de agendan. Det var tredje pappamånad, ökad jämställdhetsbonus, diskussion om könskvotering av bolagsstyrelserna och en kollektivistiskt inriktad debatt. Man hade ju t.o.m. slängt ut liberalismen som paroll och ersatt den med feminism.

 

Så kom då ett rättvist katastrofval och därefter löften om förnyelse. Vi skulle verkligen gå till botten med vad som var vår politik och inte dra oss för att erkänna när vi haft fel. Visst har man sett vissa tecken åt det hållet. Feminismen har tonats ner i vårt parti, men så har skett i hela det politiska livet. Vissa andra frågor har tagits upp. Så kom då Landsmötet och förhandlingspasset om jämställdhet och hoppet om förnyelse försvann. Partistyrelsen hade föreslagit att frågan om föräldraförsäkringen skulle utredas vidare. Landsmötesutskottet ville lägga till ”I riktning mot en mer individualisering av föräldraförsäkringen”. (ordlista: indivudualisering=tvångskvotering) En tredjedel röstade för att redan nu lagstifta om ännu fler pappamånader. Partisekreteraren Maria Arnholm talade om hur härligt det var med en feministisk valrörelse utan att verka bry sig om den väljarflykt detta hade lett till. Debatten som följde var en lång rad av lovsång till ett kollektivistiskt synsätt och till statlig styrning, alla måste göra lika, det måste bli lika utfall och människor skall slippa göra val och det är ju så jobbigt med egna ställningstaganden så det skall föräldrar inte behöva göra. Det fanns inget i denna debatt som inte hade kunnat sägas på Vänsterpartiets kongress.

 

Det är tydligen så att alltför många antingen inte inser behovet av förnyelse, kanske inte bryr sig, eller tror att om man bara kallar sig liberal så räcker det. Visst driver Liberalerna politik inom många områden på ett utmärkt sätt. Men det hjälper ju inte när politiken inom ett så stort och viktigt område som jämställdheten drivs på ett helt annat sätt. Politik är att vara konsekvent. Om L inte ändrar politik inom detta område kan partiet aldrig bli betydande och då kvittar det hur bra politik vi har i övrigt.

 

Den förändring som behövs skulle kunna komma från alla oss medlemmar som vill ha en förändring. Vi har alltför länge passivt åsett hur vänsterfeminismen tagit kommandot i partiet. En del har lämnat partiet, andra har intalat sig att det är så här det skall vara. Nu ser vi att partiet efter katastrofvalet fortsätter på samma väg utför. Frågan är om det kan mobilisera alla dem som vill ha ett verkligt liberalt parti. Ett sådant parti skulle ha en viktig roll i svensk politik.