27. apr, 2016

Bengt Westerberg fick Liberalernas guldmedalj – Vem är värd den?

På Liberala Riksmötet fick Bengt Westerberg Karl Staaf-medaljen i guld. Den största heder en liberal kan föräras.

För många är Bengt Westerberg förknippad med Westerberg-effekten 1985 och partiets framträdande roll under 80-talet. Westerberg var en helt fantastisk politiker under 80-talet. Han klargjorde fp´s ställning som ett borgligt parti och han hade en avgörande roll i de skattereformer som la grunden till Sveriges ekonomiska upphämtning. Det var den s.k. underbara natten 1981 då han var statssekreterare och senare den stora skattereformen 1990. Reformerna gav inte utdelning i valen men numera inser de allra flesta att de var rätt och t.o.m. nödvändiga. Westerberg var också en klar liberal ideolog och kunde som få argumentera för frihetspolitik. Samtidigt var han socialt engagerad enligt den gamla fp-linjen att värna ”det glömda Sverige”. Westerbergeffekten var alltså ingen tillfällighet.

Så kom 90-talet och Westerberg svängde till en helt annan politik. I valrörelsen 1991, samtidigt som fp skrivit ihop sig med moderaterna antydde han att en regering med socialdemokraterna var möjlig. I valrörelsen 1994 när fp satt i en borglig regering öppnade han för samregerande med socialdemokraterna efter valet. Det skapade förvirring om vad vi var för ett slags parti och det är helt klart att tanken på en samregering med socialdemokraterna hade minimalt stöd bland våra aktiva och våra möjliga väljare.

Han blev också Jämställdhetsminister 1993. Det var samtidigt som vänsterfeminismen inledde sitt segertåg i hela västvärlden. Westerberg gick in för sitt uppdrag och åkte runt på feministkonferenser och anammade budskapet. Sedan kom den stora katastrofen. Westerberg övergav sin tidigare frihetslinje och lyckade få landsmötet att med knapp majoritet besluta om pappamånad. Det är svårt att tänka sig något annat ställningstagande som så totalt avviker från partiets ideologi. Detta är ju också en fråga där det finns minimalt stöd bland våra möjliga väljare. Våra aktiva däremot har i flesta fall efterhand rättat in sig i ledet.

Det var inte bara det att partiet tog ett impopulärt ställningstagande. Här öppnade man för en helt ny politik. Frihetsaspekten var inte längre grundläggande. Mer skulle följa. Det blev fler pappamånader, jämställdhetsbonus och nu finns det ledande personer i Liberalerna som förespråkar könskvotering av bolagsstyrelser. Vi kan inte längre driva en frihetsdebatt principiellt.

Westerberg avgick 1995 efter ett tredje förlustval. Men bland väljarna hänger minnet kvar och det blev ett fjärde förlustval. I valet 1998 blev resultatet 4,7 %. Vi var alltså nära att åka ut ur politiken. Valet 1998 kan kallas Westerbergeffekten nummer 2. Guldmedaljen gick alltså till den person som mer än någon annan bäddade för att det var nära att partiet försvann ur Riksdagen.

Detta väcker också frågan om stabiliteten i partiet. Hur kunde det komma sig partiet kunde svänga fram och tillbaks om vem man ville regera med? Visste man inte att det var en kompakt majoritet i partiet för en borglig regering? Hur kunde partiet överge frihetspolitiken och ta ett ställningstagande om föräldraförsäkring som bara några på vänsterkanten instämde i och hur har de aktiva i partiet kunnat driva denna politik vidare istället för att inse att man hamnat fel? Talar de aldrig med vanliga väljare? Och hur kunde partiet tro att den politik med en pappamånad som var katastrofal 1998 skulle ge framgång med tre pappamånader plus jämställdhetsbonus i valet 2014?

Vi behöver en partiledning som är fast förankrad i liberalismen och även väl känner stämningen i partileden. Den som fixar det är värd den stora medaljen.