14. sep, 2016

Det handlar inte om Birgitta Ohlsson. Det handlar om vad vårt parti står för

Debatten som nu blossat upp med sådan kraft gäller inte så mycket vad Birgitta Ohlsson får eller inte får uttala sig om. Det gäller vilken inriktning vårt parti skall ha.

Den stora helt dominerande frågan i politiken handlar om invandring och dess följder. Här är vårt parti frånvarande. Inte märkligt då att vi går tillbaka i opinionen. Ett frånvarande parti åstadkommer inget och förtjänar inga röster.

Det är klart att partiet är splittrat och därför inte har någon politik att visa upp.

Jag tror på en politik som är solidarisk mot flyktingarna men inte innebär att vi skall ta emot alla som önskar komma eller alla som smugglarna behagar skicka hit. Vi måste inse att det är stora problem med ett högt flyktingmottagande. Vi skall trots det ta emot när det är bästa lösningen, men vi skall först se på andra lösningar att hjälpa. De vi tar emot kan gärna flyga hit i första klass. Det är billigare än att åka med smuggelbåt. De som fått avslag på asylansökan måste lämna landet. Vi bör införa en mer restriktiv arbetskraftinvandring. Jag är övertygad om att det finns en opinion för en flyktingpolitik med detta som grund.

Vi kan då inte ha en ledande företrädare som Birgitta Ohlsson som har uttalat sig för fri invandring, att det är rätt att gömma flyktingar och nu senast röstat emot partiets flyktingpolitik.

Hur vi hanterar Sverigedemokraterna är väl inte vårt lands ödesfråga men dock något som många har synpunkter på. Jag anser att det är i grunden ett misstag att tro att man kan besegra ett parti genom att trakassera det. Det är därför fel att ha som princip att inte inbjuda SD till överläggningar. Sedan behöver man ju inte göra upp med dem men det är en annan sak.

Samtidigt borde vi ta en hårdare fajt med SD. T.ex. borde vi ifrågasätta deras ständiga tal om att man skall hjälpa på plats. Partiets EU parlamentariker motsätter sig avtalet Turkiet-EU som verkligen handlar om detta. Fast nu är det ju så att vi inte har våra egna EU-parlamentariker med oss så vad skall vi göra då? Återigen gäller det att först göra hemläxan och utforma en politik som håller om man vill ge sig in i striden.

De måste bli ett slut på batongpolitiken och kravställande på familjer och på företag.

De verkliga kravliberalerna är de som vill styra familjernas sätt att leva. Att styra familjerna borde vara det sista man ger sig på. Det strider mot allt liberalismen står för. Liberalerna har medverkat till tre pappamånader. Det finns minimalt stöd för detta bland våra väljare eller potentiella väljare.

Birgitta Ohlsson har uttalat sig för att tvångskvotera hela föräldraförsäkringen. Den olycka som pappamånaderna varit för Liberalerna vill BO förvärra.

Av och till har det diskuterats om könskvotering av bolagsstyrelser. Nu kommer regeringen att lägga ett sådant förslag. Könskvotering innebär inskränkning i äganderätten och könsdiskriminering. Lyder inte företagen statens direktiv följer kännbara sanktioner. Tala om batongpolitik. Här får Liberalerna inte tveka. Det måste bli en kompromisslös politisk strid och vi kommer att vinna om vi bara är beredda att driva striden.

I denna avgörande fråga har vi Birgitta Ohlsson som anser att könskvotering skall införas.

Valrörelsen 2014 var den sämsta partiet drivit i mannaminne(så långt jag minns). Partiet försökte bli en variant av Feministiskt Initiativ. Valresultatet var välförtjänt. Låt oss inte tro att ännu mer av det som drog ner oss i det valet skulle rädda oss nästa gång.

Debatten nu handlar inte bara om vilka utspel Birgitta Ohlsson skall tillåtas göra utan om grundläggande frågor om inriktningen av vår politik. Jag är övertygad om att det finns förutsättningar för Liberalerna att bli betydande i svensk politik. Men det krävs en tydlighet. Vi måste ta ställning och inte som hittills låtsas som att oförenliga ställningstagande visst går pressa in i ett parti och hjälpligt hantera.