25. nov, 2018

Enkelt att bilda regering

(men inte omöjligt att sumpa chansen)

Det är ju väldigt enkelt. Finns det två alternativ kan man inte säga nej till båda och ändå tro att det skall ordna sig. Det är just det samtliga Allianspartier har gjort.

Hela mandatperioden har vi vetat att det mest sannolika utfallet av årets val var att varken Alliansen eller de Rödgröna fick egen majoritet. Då måste man laga efter läge. Det var det som skedde när Reinfeldt valnatten 2014 konstaterade att de Rödgröna var större än Alliansen och lämnade in regerings avskedsansökan. Sedan följde krisen efter den fallna budgeten och så tillkom Decemberöverenskommelsen som kan sägas vara en formalisering av de principer som gjorde regeringsskiftet 2014 naturligt.  

Någon opinion som ifrågasatte regeringsskiftet fanns knappast, men Decemberöverenskommelsen väckte en storm av vrede. Framförallt bland moderater och kristdemokrater. Den sågs som ett trixande och som att Alliansen skänkte bort regeringsmakten. Någon klar linje om vad som annars borde hända och hur man skulle bilda regeringen kom knappast fram och varken stiftarna till överenskommelsen eller någon annan gjorde några större ansträngningar för att förklara och försvara överenskommelsen.  

Skänkte Alliansen bort regeringsmakten? Ja om man är beredd att göra en överenskommelse med SD så att de ingår i regeringsunderlaget och röstar för dess budget. Men det var få röster som uttryckte det.  

En variant på detta med att skänka bort makten var argumentet att man inte röstade på sitt eget förslag. Jovisst, men så är det med alla uppgörelser. Har man kompromissat fram ett förslag kan man inte sedan rösta på sitt ursprungsförslag. Det gäller även när uppgörelsen innebär att man släpper fram en minoritetsregering och den skall kunna få igenom sin budget.  

Var det ett trixande med valresultatet? Var det ett odemokratiskt knep för att beröva SD dess rättmätiga inflytande? Var det att försöka låtsas som om SD inte fanns? Nej, valresultatet ger rätt till riksdagsmandat och inget mer. Vi har inte samlingsregering.  

Så sa KD upp Decemberöverenskommelsen hösten 2015. Omgående hakade moderaterna på då de såg att de därmed slapp en intern strid. Liberalerna och Centern tog också avstånd ifrån överenskommelsen.  

Trots att DÖ var uppsagd fortsatte den i praktiken att gälla. Det man hade hävt var överenskommelsens uppsida, alltså att S skulle acceptera en alliansregering nästa period bara den blev större än de rödgröna. Alliansen försökte inte avsätta regeringen med att lägga en gemensam budget eller genom misstroendevotum och fick svårt att förklara varför de inte tog chansen nu när de kunde.  

Därmed stod man svarslös i regeringsfrågan. Socialdemokraterna ville man inte samarbeta med och samtliga allianspartier, alltså även M och KD, sa definitivt nej till samverkan och förhandlingar med SD och därmed fanns inte det alternativet.  

Så följde tre år fram till valet utan att man hade svar på väljarnas första fråga; vilken regering ger en röst på ert parti och sedan efter valet är det inte möjligt att få regeringsbildning utan löftessvek från något håll. Så snart frågan kom upp fick man bara undanglidningar och bludder till svar. Man skall diskutera sakpolitik och inte så mycket vem tar vem. Eller så kallade man regeringsfrågan för det politiska spelet, något som man skulle undvika. Och så att om SD ville rösta på Alliansen var det upp till dem. Som om man inte visste att SD åtskilliga gånger deklarerat att de ger inte stöd till någon regering utan att få något utbyte.  

De obesvarade frågorna blev alltmer en pinsamhet. Den ende vuxne i rummet var Liberalerna och Jan Björklund som sa det som borde vara självklart att det gäller inte bara att bilda en regering utan regeringen måste kunna regera också och då måste den få igenom sin budget.  

Moderatledaren bara körde på och använde ett passande uttryck ”ända in i kaklet”. Det där med budget det fick man väl ta när den tiden kom. Allt efter devisen, GSG, går det så går det. Och den rödgröna regeringen borde aldrig ha tillträtt. Detta sägs utan svar på följdfrågan om vilken regering vi istället borde fått.  

Det är klart att denna svarslöshet tärde på allianspartiernas förtroende. Varför skall man rösta på partier som inte vet hur man skall få ihop en regering. Och denna svarslöshet gav stort utrymme åt SD som kom med sitt att ni kan väl prata med oss och kom nu upp ur sandlådan. Det är ju en vilseledande men effektiv retorik att säga ”prata med” när det i själva verket handlar om att regeringsförhandla. Men nu hade allianspartierna inget svar att hänvisa till om regeringsbildning så därför gick SD´s tal hem. Många anammade budskapet att om bara allianspartierna hade uppfört sig som folk och upphävt sitt förbud att tala med SD så hade allt ordnat sig. Allianspartierna var alltså halstarriga och mobbade SD och det betraktades som det stora problem.  

Åter till det enkla. Finns det bara två alternativ kan man inte säga nej till båda. Vilket står man då närmast. SD´ närliggande historia och de fortfarande vanlig utfallen mot folk som inte är godkänt helsvenskar är fullgott skäl till att inte samarbeta med dem. Men även när det gäller politikens dagsfrågor är de vår motsats. Det är numera knappast löntagarfonder och banksocialisering som står på den politiska dagsordningen. Politikens viktigaste grund är vårt internationella sammanhang, vår säkerhetspolitik och överordnat är klimatpolitiken. SD är riksdagens främste EU-motståndare. Partiet går här längre än Vänsterpartiet. SD är NATO-motståndare. EU och NATO handlar inte bara om ja eller nej till medlemskap utan om hela skalan av olika beslut. SD är det enda parti som säger nej till Parisavtalet om klimatet.  

Samtliga allianspartier säger att de inte vill samverka och förhandla med SD. Något sådant sägs inte om Socialdemokraterna. Alltså står de närmre S än SD. Då kommer vi till nästa fråga. Hur skall samarbetet ske. En stor koalition har många nackdelar och bör undvikas om så är möjligt. En enbart budgetöverenskommelse har också en stor koalitions nackdelar och skapar oklarhet om vad som är regeringspolitik och vad som är opposition. Den bästa lösningen är enligt Decemberöverenskommelsen att den största regeringskonstellationen får ta båda makten och ansvaret för den mandatperioden.  

Därmed har man ett klart svar på regeringsfrågan. Då är svaret att man står närmre S och det kan man logiskt förklara och då får talet om mobbning av SD svårare att få gehör. 

Med det valresultat vi fick nu skulle den rödgröna regeringen kunna fortsätta. Jag är dock övertygad om att hade vi kunnat ge svar om regeringsfrågan skulle vårt förtroende varit högre hos svenska folket och SD´s mobbningsfaktor lägre så att vi den 10 september fått en alliansregering.