25. maj, 2020

Liberalernas lyssnarprojekt -Men vill man ta till sig?

 

Liberalerna Skåne skulle dra igång en lyssnarkampanj. Coronan ställde in den. Då får man sitta i karantän, men det har man väl inte alltid gjort. Visst skall man alltid vara lyssnande, men vårt partis problem beror väl inte på att vi inte lyssnar utan att det alltför ofta just varit dövörat man vänt till.

 

Vi har drivit skolfrågor. Det är den fråga vi mest förknippas med. Vi har drivit detta under hela partiets existens. Vi har drivit det i enlighet med vår ideologi om att det är kunskap och förmåga som lyfter den enskilde och samhället och om den enskildes rätt.

Här har vi folk med oss. Folk vill att det skall vara studiero och kunskapsfokus i skolorna och att det finns valmöjligheter.

Svenska folket rankar skola som en av de viktigaste fråga i val efter val. Liberaler har högt förtroende för sin skolpolitik. Man kan nästan tala om sakägarskap. Våra medlemmar är engagerade.

Alltså; här har vi ett för vår nation viktigt område som har stora problem på grund av en socialistisk politik och där det finns en opinion och trovärdighet för vår politik. Kör på!

 

Invandring och därmed integration är det som nyheterna och debattsidorna är fulla av. Ofta i kombination med brottslighet och detta ännu mer nu än tidigare. Det är helt nödvändigt att ha en klar politik om dessa frågor om man skall vara relevant.

Vi har en liberal integrationspolitik grundad på krav på individen att lära sig svenska och om hur vårt land fungerar och så vill vi skapa en arbetsmarknad som är lätt att ta sig in på. Bättre låg lön än ingen lön alls. Där har vi trovärdighet.

Invandringspolitiken måste vi ta tag i. Problemet är att partiet är splittrat. Vi har både de som vill drastiskt dra ner på mottagandet och de som vill ha närmast fri invandring. Det har gjort att partiet hukat i debatten och försökt prata bort frågan. Ingen har stått upp och försvarat det som skett och ingen har redovisat en politik och sagt att detta tror vi på. Så vi har kommit bort i debatten. Vi måste utforma en politik om solidaritet med flyktingar som samtidigt inte innebär att alla måste till Sverige. Den måste innebära mottagning och hjälp så nära plats som möjligt och säker resa för de som skall tas emot av annat land. Vi ska ta emot när det är bästa alternativet men inte låta flyktingpolitiken avgöras av vilka och hur många som vill riskera livet och pengarna för att smugglas hit. EU är här en oundgänglig aktör så varken SD eller Vänsterpartiet har någon trovärdighet. Historien visar att svenska folket vill ta emot flyktingar när man förstår varför och inte känner sig överkörd av vare sig flyktingsmugglare eller av andra länder som ej vill ta sin del av ansvaret.

Vi måste ta strid med Centerpartiet om flyktingpolitiken. Där skall vi inte hålla någon mittenpartiborgfred. Det är viktigt att visa på skillnaderna mellan oss och Centerpartiet.

 

Som alla som inte lever i någon politikbunker vet så hör brottslighet till det som folk diskuterar mest. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Nu är det en period med ett ständigt mantra om strängare straff. Då och då ger sig vänstern tillkänna med sin lösning om högre bidrag och fler fritidsgårdar.

Vi har här en trovärdig politik med straff, effektiva redskap till polisen men också aktiv rehabilitering åt dömda och en satsning på förebyggande åtgärder. Socialtjänsten har naturligtvis stor betydelse för att förebygga brott men även vår skolpolitik är av stor betydelse. Den som finner sin plats i en fungerande skola som ger jobbchanser är naturligtvis svårare att locka till en brottslig bana än den som hoppat av gymnasiet och inte ser någon framtid.

 

Klimatet är den avgörande frågan mänskligheten står inför, men även hotet mot den biologiska mångfalden är avgörande för vår framtid. Här har Liberalerna under senare åren legat mycket lågt. Tidigare har vi drivit miljöpolitik och vi har en trovärdig politik som många ställer sig bakom. Det som behövs är forskning och utveckling, avgifter på det som skadar och ingenting är möjligt utan internationellt samarbete. Det är alltså precis vår politik som behövs. Vi tror på kunskap, vi tror på marknadsekonomi och har drivit på om miljöavgifter, och vi är globalister. Vi måste profilera klimat- och miljöpolitiken.

 

Vår tillvaro är globaliserad. Då är det viktigt att politiken blir det också. Vårt parti är det som mest drivit på om EU och NATO. Ett starkt försvar behövs för vår egen del men det handlar också om att ta ansvar i vår omvärld. För vår del är det främst solidaritet med Baltikum. Biståndspolitik har vi drivit mycket länge. Det är självklar solidaritet men också viktigt för klimat- och miljöpolitik, för att hantera global hälsa, flyktingpolitik och för att bekämpa terrorism. När nu även moderaterna vill minska biståndet är det viktigt att vi driver frågan.

Detta politikområde hamnar långt ner på väljarnas prioriteringslista men kan inte förbises av ett liberalt parti och de som prioritera detta måste veta att vi är ett parti som står fast.

 

Det glömda Sverige är ett klassiskt slagord. Det är vår inriktning när andra kämpar för villaägare, bilister, billiga flygresor och fackföreningsintressen. Vi har alltid haft ett socialt samvete men ej för de stora röststarka grupperna. Vi ska stå fast vid denna politik. Mycket aktuellt nu är att arbeta för de som är drabbade av hederskulturen.

 

Och så måste vi kunna svara på frågan om vilken regering vi vill ha. Det duger inte med att det får vi se, eller att man inte skall prata så mycket om det. Inte prata så mycket om det politiska spelet som det heter. Det är en ytterst relevant fråga att veta vilken regering man får om man röstar på ett parti. Inget att vifta bort. Visserligen har vi varit det minst oklara av Allianspartierna men det räcker inte. Till detta hör att vi måste klart deklarera hur vi ser på Sverigedemokraterna, och vi måste tala om vilka konsekvenser detta får för regeringsbildningen. Om inte undret inträffar, att Allianspartierna får egen majoritet, och vi inte vill ha SD som regeringsunderlag måste det bli en regering med stöd över blockgränsen. Här har M o KD sluppit alldeles för lätt undan. Inte heller de har velat regera med stöd av SD men har ändå låtsats som om en Alliansregering var möjlig.

Vi skall klart tala om vad vi anser om SD och samtidigt behandla dem korrekt. Ett skäl till deras framgångar är att många anser att de är illa behandlade. Det finns ingen förståelse bland folk för att vi inte kan göra upp med dem i olika sakfrågor där vi har samma uppfattning, men klarlägger vi våra stora ideologiska skillnader skulle det respekteras.

 

Så har vi den stora blinda fläcken. Där partiet övergett sina gräsrötter och sina presumtiva väljare och samtidigt övergett grundbulten i sin ideologi – frihetspolitiken. Idén om den enskildes rätt och frihet och den enskildes ansvar. Tanken om att frihet lyfter människor och samhälle är inte någon detalj bland andra utan själva grundvalen i partiet. Det är grunden för vår ekonomiska politik med ett fritt näringsliv, för vår skolpolitik där skolan skall lyfta individen, för vår välfärdspolitik med valfrihet, för vår arbetsmarknadspolitik med möjligheter för individen, för vår internationella politik med tron på demokratin som basen för utveckling.

Det började med en pappamånad. Sedan har det fortsatt med två och sedan tre pappamånader. 2017 beslöt partiet att rätten till tjänstledighet för småbarnsföräldrar skall kvoteras. Samtidigt förs det i partiet då och då fram förslag om kvotering av VAB-dagar och om könskvotering av bolagsstyrelser.

Dessa förslag har förlamat partiet även när det framförs förslag vi ogillar. Som socialdemokratisk politik om könskvotering av professorstjänster och av bolagsstyrelser. Där vi borde ta till det stora artilleriet blir vi tysta. För hur skulle man kunna föra en hård ideologisk strid när man själv står med ena foten inne i motsidans ideologiska fålla.

När första pappamånaden kom var partiopinionen delad och majoriteten på landsmötet liten. Många i partiet ifrågasatte beslutet. Det som därefter hänt är att de oppositionella bland de styrande i partiet anpassat sig och numera helt går in för statens överhöghet över människors liv

Hör med våra gräsrötter. Då skall man upptäcka att bland dessa har anpassningen inte skett. Många är emot partiets linje. Det finns ingen aktiv opposition men föga förståelse.

Sedan kan man ta reda på vad våra presumtiva väljare anser. Bland dessa är inställningen klar. Man vill inte ha kvoteringen. De opinionsundersökningar som gjorts visar detta övertydligt. Bland andra en från 2013 som säger att 75% av svenska folket inte vill ha några pappamånader alls. Undersökningen säger också att det är stor skillnad i inställning beroende på partisympatier. Det vill säga att de som vill ha kvotering finns inte på vår sida i politiken. När man talar med folk som har liberala värderingar får man ofta svaret att javisst det är klart att man skall dela, men man skall själv bestämma. 

 

Ska man göra en lyssnarkampanj så börja då med våra egna. Inte de ledande. De hörs redan. Lyssna på de som delar ut material och fixar lokalen. De som bär upp vårt parti. Lyssna noga till vad de har att säga och vad de hör från sin omgivning. Ta del av opinionsundersökningar. Tala med folk som kanske inte röstar på oss men har värderingar åt vårt håll.

Är man inte beredd att göra detta och ta till sig och inse att det inte alltid är kongressombuden som är de klokaste liberalerna, då skall man inte dra igång någon lyssnarkampanj. Då kan man stanna i sin karantän.