4. jan, 2021

Om den historiska Vietnamfrågan

En som var tonåring reflekterar

Frisinnad Tidskrift 2020:6

Vietnamkriget var det stora som hände i min ungdomsgeneration. Det bredde väg för det man kallar 68-generationen. En generation som genom sin storlek och sitt politiska engagemang kom att sätta avtryck i politiken ända in i våra dagar.

Debatten började så smått 1965. Det var några små demonstrationer och så ett tal av Olof Palme. Det år jag började gymnasiet i en politiskt diskuterande klass.

Själv ställde jag helt upp på USA´s sida. Var väl självklart. Kommunismen stod för förtryck. Nyss hade Berlinmuren byggts. USA hade stoppat Nordkoreas anfall på Sydkorea och ingen tyckte annat än att det var bra. Jag uppfattade vietnamkriget som att en kommunistisk förtryckarstat försökte erövra ett grannland. Väldigt enkelt.

Kriget blev en katastrof. Det var som om USA inte förstod världen utanför de egna gränserna. De förstod inte att detta var ett djungelkrig som inte vinns med flyg och teknologi och inte vinns tillsammans med en sydvietnamesisk regering som gjorde sig hatad bland den buddistiska befolkningen. En inkompetens som ledde till att det blev ett krig mot det folk som de kommit för att skydda. Och bombningen av Nordvietnam gjorde inte regimen där villig till eftergifter. Den brydde sig inte om folkets lidande, bara om seger i sitt krigsprojekt.

Opinionen i västvärlden svängde under några år. Inte så konstigt när man i TV såg förödelsen men det fanns också en passande beskrivning om det lilla fattiga landet som satte sig upp mot den rika världsmakten. Folkets lidande i både norr och söder förklarades i ett romantiserat skimmer som motståndsvilja och frihetskamp, men ingen hade frågat dem om vad de själva önskade.

Själv insåg jag så småningom att kriget var galenskap. Inget ändamål kunde försvara förödelsen. Jag har själv tänkt mycket på hur jag kunde vara så fastlåst i tänkandet att jag alltför länge försvarade det som så uppenbart var galenskap. En korrupt regering, ett urskillningslöst bombande och giftbesprutning som förstörde mark och människor.

Fast grundtanken. Att försvara ett land som angrips även om man ogillar regimen där. Är den fel? Sydkoreas regering på 50-talet var inte vacker. Nu kan vi vara tacksamma att Sydkorea inte är som Nordkorea. USA har skyddat Taiwan från Kina. Taiwan var också en diktatur från början men är nu ett demokratiskt föredöme. Världen ställde upp för att befria Kuwait från Irak trots den regering landet hade. Varför annars bry sig så mycket om Krim. Det kvittar väl om Krim tillhör Ryssland eller Ukraina och dessutom vill sannolikt många där hellre tillhöra Ryssland.

Så föll Saigon 1975. Nordvietnam hade segrat eller det vietnamesiska folket hade segrat som många beskrev det. Sveriges utrikesminister gratulerade Nordvietnams ambassadör och kallade det som hänt ”en stor seger för de progressiva krafterna”. Vietnam var befriat hette det på många håll. De kritiska rösterna hördes inte. 

Sedan blev det tyst. Kommunismen skapade ekonomiska bakslag och den nya regimen rensade ut sina motståndare och de som de trodde var motståndare. Många avrättades. Efter några år fick vi båtflyktingar. Människor i massor flydde. 2 miljoner. Många gav sig ut på havet i sin desperation i hopp om att kanske bli upplockade av något passerande fartyg

En del av dem kom till Sverige. Det fanns ett motstånd mot att ta emot båtflyktingar. De passade inte in i det politiska sammanhanget men det kom trots det en del. Rapporterna från Vietnam borde fått igång en debatt och åtminstone borde det ha skett när vi i våra samhällen träffade dessa båtflyktingar. Någon borde ha undrat varför de riskerade livet för att lämna paradiset. I USA var det många som inte ville nämna kriget. Det var ett alltför stort trauma, men vi som hade följt det på avstånd och var alla eniga, verkade det som, varför fick inte vi en uppgörelse eller åtminstone en nyanserad debatt?

Var det så att de som stött FNL, och till och med samlat ihop pengar till dem, inte ville beröra att befrielsen hade blivit ett nytt förtryck och de som argumenterat för andra sidan var så tilltufsade att de inte tordes ta till orda?

Olof Palme, Sveriges blivande statsminister, hade 1968 demonstrerat tillsammans med en representant för Nordvietnam, den stat som startat allt. De demonstrerade för fred vilket var en omskrivning för att Nordvietnam skulle få ostört fortsätta sitt krig. Palme blev fredsapostel och när fredsavtalet slöts 1973 hade Dagens Nyheter en löpsedel ”Hela världen hyllar Palme”. Än i våra dagar framställs Palme som den som gjorde Sverige till en moralisk stormakt.

Min generation, själv född 1948, den dittills mest välutbildade och välinformerade generationen. Uppvuxen i fred. Hyllade vår världs mest groteska ledare och politiska system. Hur kunde det hända? Alla var inte kommunister och diktaturkramare. Tvärtom var de en minoritet men de var de högljudda, de som satte avtryck, det coola-folket, de som kallades medvetna, de som gick mitt i korridoren medan vi andra stod vid sidorna.

Det finns ju en medialogik. Att hålla på den svage mot den starke. Den vietnamesiske bonden mot B52 bombplan. Att leta fel i vårt samhälle och överse med brister i något fjärran fattigt land som lätt leder till att hylla en tillvaro som man själv inte skulle vilja dela. Att säga att demokrati och frihet är för oss, men vi måste förstå att respektera samhällssystem i andra länder. Det är ju deras sätt att leva.

I det som synes som globalt tänkande finns det en västcentrering i att inte se mönstret i vårt olika betraktelsesätt på väst contra andra länder. Har någonsin någon gång någon i väst som kritiserat USA samtidigt kritiserat Nordvietnam för dess pansaroffensiv 1972, som bara den kostade 100.000 nordvietnameser livet och skapade en miljon sydvietnamesiska flyktingar?

Visst skall vi förvänta oss mer av demokratier men när mindre förväntningar på andra länder blir till ett okritiskt accepterande har vi förvänt perspektivet.

Nu på tryggt tidsavstånd skulle vi kunna ta den välgörande diskussionen. Visst var det en annan tid men frågeställningarna är allmängiltiga. Hur kunde så många inte bara kritisera USA utan också hylla det som var en förtryckarregim. Hur kunde så många låta sig ledas av det som visas i media utan att reflektera över om det fanns andra bilder men som inte kom fram. Varför är det så svårt att inse att också den sida man ställt sig på kan ifrågasättas. Och varför traskade alla patrull. Det som man kan kalla för åsiktskorridoren. Vilka fler åsiktskorridorer har vi haft och vilka har vi idag?

Ragnar Arvidsson

Helsingborg