Blogg

Kommentar till DN-debatt 2017-12-07 ”Sju skäl till att den svenska modellen hotar att falla.  https://www.dn.se/debatt/sju-skal-till-att-den-svenska-modellen-hotar-att-falla

Arbetsmarknaden förändras, men facklig struktur och arbetsrätt står kvar.

En gång i tiden var det mycket tydligt vem som var arbetare och vem som var tjänsteman. Nu är många arbetarjobb specialiserade och kvalificerade och skillnaden mellan arbetare och tjänstemän oklar. Det är dags att slopa gränsen mellan dessa kategorier och dags att slopa systemet med att lön sätts av centrala parter långt ifrån den anställde och långt ifrån företaget. Önskemodellen är att det finns ett enda kollektivavtal för hela arbetsmarknaden. Stat, kommun och privat. Arbetare och tjänstemän. Det skall reglera sådant som övertid, ob, semester m.m. men ej lön. Sedan har var och en ett anställningsavtal som reglerar lön och även eventuella undantag från det generella kollektivavtalet.  

Konflikträtten anses vara helig. Den är egentligen omöjlig i ett samhälle med just-in-time och allas beroende av varandra. Konsekvenserna av konflikter kan bli enorma och arbetsgivaren kan inte göra något som inte skadar denne allra mest. Här behövs ett omtänkande.  

Politiken skall hållas utanför enligt svenska modellen. Nu har vi ett stort antal utanför arbetsmarknaden. Politiken kan inte strunta i denna grupp. Överlåter man frågan till parterna innebär det att en intresseorganisation för dem inne på arbetsmarknaden får i uppgift att lösa problemen för dem utanför. Här fungerar inte den svenska modellen.

Jasenko Selimovic, DN Kulturdebatt 2017-10-10:

Om en farlig politisk lek: Vem tar vem – vem bryr sig?

Fixeringen vid möjliga regeringskoalitioner efter nästa val är destruktiv och urholkar demokratin. Jasenko Selimovic efterlyser politiker som vågar slåss för sina idéer.

Jasenko Selimovic är dramatiker och ledamot för Liberalerna i Europaparlamentet.

Svar till Jasenko Selimovic:

Jovisst talas det mycket om regeringsfrågan, eller om man vill säga det så – Vem tar vem. Men det beror inte på några spinndoktorers lekhumör utan på att partierna vägrar att ge besked. Och när frågaren inte får svar så försvinner inte frågan utan den återkommer. Gång på gång.  

För det är en viktig fråga i politiken vilken regering som skall bildas. Om ett parti kämpar aldrig så för sin politik så blir ändå politiken beroende på vilken regering partiet låter bildas. Varför skall jag då som väljare nöja mig med att få veta partiets ställning i sakfrågor men strunta i inställningen i regeringsfrågan? 

För visst är det så att ett parti måste ge efterkall på viss del av sin politik i en koalitionsregering. Ju mindre parti ju mer kompromiss. Om det nu skall betecknas som att överge sina principer så är det ju bättre att väljarna får veta det före valet än efter. Och vilka principer skall överges? Blir det vänsterprinciperna om partiet går in i en högerregering eller högerprinciperna med en vänsterregering.  

Det partierna nu skall göra är inte att sluta tala om regeringsalternativ utan istället att ge besked i frågan. Det finns tre alternativ oavsett om alliansen eller de rödgröna blir störst. Samarbete över blockgränsen, samarbete med SD eller decemberöverenskommelsen (vilket är det som i praktiken gäller nu). Det fjärde alternativet som ständigt lyfts att regera med hjälp av SD men utan att de får någonting i utbyte är bara fantasier.  

Alltså, tala om vilket av dessa tre alternativ som gäller. Därefter kan den politiska diskussionen handla om sakfrågor och inte om vem tar vem.

Sydsvenskan 23 september 2017 21:31

KD vill trappa ner ränteavdraget

Kristdemokraternas partiledning anser att det är dags att se över systemet med ränteavdrag för bostadslån.

Intressant att KD har vaknat och insett problemen på bostadsmarknaden och kapitalmarknaden.

Problemen har sin grund i det totalt galna beslutet att avskaffa fastighetsskatten. Det var Alliansregeringen som gjorde det men det var KD som drev frågan och något måste KD få så det blev detta.  

Tidigare fanns det en balans på kapitalmarknaden. Man gjorde avdrag för ränteutgifter samtidigt som man skattade för ränteinkomster, utdelning från aktier och obligationer och fastighetsskatt för villan. När nu denna balans inte finns längre så är det klart att det blir problem. Då kommer förslag om att trappa ner/ ta bort ränteavdragen för att rätta till problemen på bostadsmarknaden. Men övriga delar av kapitalmarknaden då? Då får man ju obalans där. Skall man då betala för inkomster från sparande, aktier och obligationer men inte få avdrag för räntor? Det går ju inte att skilja ut för vad man tar upp lån, för bostaden eller för något annat.

Det enda rätta är naturligtvis att återinföra fastighetsskatten!

Man kan politiskt mycket väl göra kopplingen mellan fastighetsskatt och reavinstskatt. Gör man det dyrare att bo kan man göra det billigare att flytta. Det skulle få positiva effekter på bostadsmarknaden. Det är många som bor i alldeles för stora hus och gärna skulle vilja flytta till någon mindre lägenhet. Då ser de vad huset kostar att bo i och vad hyran för lägenheten är och så tillkommer en stor reavinst. Då bor man hellre kvar trots att man egentligen hade velat flytta.

Birgitta Ohlsson har nu kommit ut med ”Duktiga flickors revansch”.  

Boken är ett lysande angrepp på den nertryckande kulturen. Ingen får vara duktigare än någon annan. Ingen skall kunna läsa om inte alla kan det. Tydligt kommer detta fram i skildringen av när BO fick premium i gymnasiet. Inte som i min 60-talsskola av rektor inför en fullsatt aula och dessutom med några berömmande ord. Nej, premien smusslades fram så att ingen annan skulle få veta om det.  

BO vill att flickor skall få utvecklas och bli duktiga och vara stolta över sin duktighet. Det är väl utmärkt? Men i denna värld av duktiga och sådana som skulle kunna bli duktiga finns bara flickor. Det är som om det bara vore de som bromsas och hindras att uppnå sin fulla kapacitet. Flickors motstånd är vänstern, de konservativa och popkulturen. Alltså det omgivande samhället. Pojkars motstånd är deras antipluggkultur. Alltså de själva och då kan de ju också skylla sig själva. Och hon ser definitivt inte att vår debattkultur där manligt, grabbigt o gubbigt används som nedsättande uttryck påverkar. 

BO skriver att boken inte handlar om män o pojkar. Jo de finns där, men då som skolgårdsmobbare, mansgrisar, manliga småpåvar som inte tål ambitiösa kvinnor, skitstövlar och deras mentalitet är grabbig och grabbflabbig. Kort sagt, män och pojkar är problem.

Om hon nu vill skriva en bok om flickor så gör det. Så kan någon annan skriva om hur pojkar skall utvecklas. Det kan ju vara någon som hon så nedlåtande betecknar ”Högerkonservativa män som tycker synd om pojkar”. Och så fortsätter hon sin anti-mansretorik och man kan undra vilken värld hon lever i. BO ser hela landet som ett rullande manståg. Med härskartekniker mot kvinnor. Manliga klanledare som riggar spelet. Männen som bekvämt curlats fram av patriarkatet. Män som verkar i ett manligt klansamhälle. Grötmyndiga dumdryga personer av manligt kön. Och den som skrivit en bok för att pusha pojkar och beskrivit kvinnor på motsvarande sätt hade gjort sig omöjlig.  

Hur kan en liberal som skriver att alla skall bli sedda som individer sedan klassa gruppen kvinnor och gruppen män som två kollektiv så olika? Hur kan den som talar så mycket om frihet vilja styra familjerna ännu mer? Hur kan en liberal använda ett så klassiskt socialistiskt uttryck som ”Det privata är politiskt”? Jag kan inte se annat än att hos BO har feminismen överflyglat liberalismen.  

Det är klart att boken läses mot bakgrund av den pågående partiledarstriden. Då måste man undra hur den som ser möjlighet och förmåga i ena halvan och problem och brister i den andra skulle kunna leda hela partiet.

EBT talade mycket om ”Välfärdssveket”. Det var sjukvård, äldreomsorg och polis som var helt undermålig och så var det pensionärsskatten.  

Men har verkligen den rödgröna regeringen hunnit med allt detta på sin korta tid? I så fall verkligen snabbt marscherat. Efter åtta år med alliansregering och ett nionde år med alliansbudget skulle allt elände uppkomma på de senaste ett och ett halvt år med rödgrön budget. Inte ens jag som är liberal och inte har så värst mycket till övers för den nuvarande regering kan finna någon som helst rimlighet i den uppmålade bilden.  

Lägg sedan till att KD hade ansvaret för socialdepartementet.  

Detta påstådda välfärdssvek illustrerades med diagram. Samtliga dessa var avskurna. Hade inte noll som bas och blev därmed helt missvisande. Det gör att steget från 120.000 till 140.000 ser ut som en tredubbling. Den som visar diagram på detta sätt har inte för avsikt att förklara utan att vilseleda.  

EBT klagade på regeringens senfärdighet med att stifta en lag som gör det möjligt att ställa hemvändande terrorister inför rätta. Men varför stiftade inte alliansregeringen en sådan lag? Eller någon regering dessförinnan. Problemet är inte nytt.  

EBT kritiserar att vårt svenska samhälle, våra värderingar, våra seder utraderas avsiktligt med integration som ursäkt. Jo, det låter bra, men vill verkligen EBT värna svenska värden. Nog hör väl religionsfriheten dit och man kan undra om hon vill värna den efter vad som kom sedan. Hon vill nämligen stoppa att moskéer byggs med pengar från andra länder. Här talas om extremism och även om att värna den vanlige moskébesökaren. Extremism behöver vi verkligen bekämpa och jag kan se problemet men kan inte acceptera att vi inför speciallagar mot muslimer. Vi kan ju börja med att inte använda svenska skattepengar till odemokratiska organisationer och hålla koll på de muslimska friskolorna. Om något land eller utländsk organisation ville bygga en pingstkyrka i Sverige. Skulle vi ha synpunkter på det?  

Detta liknar det förbud som Ryssland infört mot det de kallar utländska agenter, dvs organisationer som finansieras från andra länder. Det kan vara Amnesty Internation m. fl. Är det verkligen Ryssland som är den förebild vi vill ha? Samtidigt motsäger hon sig när hon säger: ”Därför skall heller inte moskéer betraktas som annorlunda än andra samfundsbyggnader”.

Alltså, här använder EBT integration som anledning till att utradera en svensk värdering, religionsfrihet.  

EBT säger: ”Vi kristdemokrater bildades för att ge röst åt de som ingen röst har.” Här tullar hon på sanningen. KDS bildades för att bekämpa avkristningen och sedernas och moralens förfall. 

Enligt EBT har partiet åstadkommit mycket. Sådant som regeringen samfällt beslutat om är KD`S förtjänst. Valfrihet i hemtjänsten, parboendegaranti, värdighetsgarantin och så sänkte man skatten för pensionärer fem gånger. Synd bara att man inte tar åt sig för införandet av pensionärsskatt.

Kan EBT och KD bättre än så här? Det är nog förutsättningen för att de skall ha någon fortsatt roll i svensk politik.