Blogg

Låt kvasten gå. Hela ledningen i Liberalerna bör avgå. Så säger presidiet i Skåneförbundet med Torkild Strandberg i spetsen.  

Uttalandet har fått stor spridning. Så klart. Kräver man någons avgång hakar media på.  

Det låter kraftfullt. Det låter som att man går till botten med partiets problem och vill skapa något nytt.  

Men är det rätt medicin eller skapar man bara en illusion av krafttag? Är det alls där problemen sitter och om förändringar skall göras är det rätt tågordning.  

Låt oss lära av andras misstag. 2010 hade socialdemokraterna fått ett, som de tyckte då, riktigt uselt valresultat och Mona Sahlin annonserat sin avgång. Då lanserades kravet att alla i ledningen skulle ställa sina platser till förfogande. Istället för att det öppnade för en djupare diskussion om partiets linje blev det hela havet stormar. Då var det ingen längre som hade tid och intresse för att diskutera vad som var bra och vad som skulle förändras i politiken eller i det sätt den presenteras. Allt blev personfrågor. Då gällde det att positionera sig själv och att manövrera ut vissa och manövrera fram andra.  

Det vi behöver nu är en process där vi förnyar utan att göra oss av med familjesilvret. Vi har Sveriges bäste partiledare men han går inte hem längre. Det är rätt, rentav nödvändigt att byta. Vårt lilla parti har under senare år betytt mycket för Sverige. Jag tänker särskilt på skolpolitiken, försvaret, energipolitiken, fokus på EU och öppnande av arbetsmarknaden. Så finns det också sådant som inte alls varit bra.  

Vi skall nu få en ny partiledare och vi behöver förnya politiken. En ny partiledare skall få forma sitt närmsta lag. En del politik skall behållas och annat förnyas. Vissa personer skall tillkomma och andra lämna men låt inte personfrågorna dominera över politiken.

(Till medandra ord Helsinborgs Dagblad 20190521)

Börje Widerberg upprepar den 14 maj det välkända mantrat att ekonomiska problem i euroländer beror på euron.

Vi hör ständigt om eurokrisen. Länder i Sydeuropa har misskött sin ekonomi genom att låta utgifterna skena och i vissa fall haft banker som lånat ut ansvarslöst. Det är en statsskuldkris, inte en eurokris.

Widerberg tar upp att Finland haft en sämre ekonomisk utveckling än Sverige de senaste tio åren, vilket han tillskriver euron. Det finns ingen grund för den ståndpunkten. Den sämre utvecklingen i Finland beror på att landet haft stor nergång i Rysslandshandeln, att skogsindustrin haft problem och att landets kronjuvel Nokia blivit omsprungit av sina konkurrenter.

Det är euron som ger näringslivet det som det mest efterfrågar – stabilitet. Värdet av det man exporterar och kostnaden för det man importerar blir inte beroende av valutafluktuationer. När ekonomiska problem uppstår måste man ta i tu med dessa och inte bara blunda och köra på och sedan devalvera. Den metoden har vi tillämpat tillräckligt.

Är vi fixerade vid SD och att hålla dem borta från deras rättmätiga plats eller har det skapats en myt och det är den som den svenska politiken är fixerad vid. Nyamko Sabuni intervjuas i DN (20190503). Sverigedemokraterna är det stora ämnet. Det får mig att undra;

Sabuni: Vi skall sluta blockera SD i riksdagen, vita medelålders män gör en grej av att isolera dem, vi isolerade dem med Decemberöverenskommelsen, nu ska vi isolera dem med Januariavtalet.

Är vi fixerade och i så fall mer fixerade än vi har anledning att vara? För valresultatet kan vi väl inte springa ifrån. Alliansen fick inte majoritet och det fick inte heller de rödgröna och det måste väl var det som är utgångspunkten för det politiska arbetet.

Är det att blockera och isolera att inte ingå regeringssamarbete med vissa partier? Regeringsbildande innebär ju att man bildar regering med partier som är mest närstående och övriga blir opposition och har inget direkt inflytande. Så är det och har alltid varit och då kan man säga att det är många partier som varit blockerade och isolerade.

Januariavtalet liksom Decemberöverenskommelsen är ju just detta. Ett sätt att få regeringskonstellationer som kan fungera. Och övriga partier blir opposition och isolerade från direkt inflytande. V, M. KD, SD och i vissa fall C och L om det inte regleras i överenskommelsen och regeringen hittar andra bundsförvanter. Och Januariavtalet har ju ett innehåll. Politiken hade blivit annorlunda utan detta avtal. Kan man verkligen påstå att det handlar om att blockera SD.

De bästa myterna är de som det finns en viss sanning i. Visst finns det exempel på hur man försökt utestänga SD och att vissa inte ens kan visa vanlig hyfs mot SD-företrädare. Nyligen trixades SD bort från en vice talmanspost och från viceordförandeskap i vissa riksdagsutskott. Här har Sabuni uttryckt det som borde vara självklart, ”att riksdagens spelregler ska respekteras”.

Det har skapats en myt av besatthet av SD. Både anhängare och motståndare till SD har underblåst denna myt. Det är besattheten av myten som dominerar politiken, inte relationen till SD.

Nyamko Sabuni har nu understött sin partiledarkandidatur med ett flertal intervjuer och artiklar. Hon har på ett kraftfullt sätt framfört sina ställningstaganden om partiets riktning. Men samtidigt undvikit ett väsentligt område där hon tidigare varit mycket profilerad och där hon var politiskt ansvarig nämligen jämställdhet. 

I debattsajten Newsmill skrev hon 2011-08-03 under rubriken ”Därför bör vi införa könskvotering till offentliga bolagsstyrelser”. Hon vill inte att politiken styr över de privata bolagens styrelser men vad gäller de offentliga där skall politiker som hon skriver ta sitt ansvar och leverera. Hon företräder där Folkpartiets arbetsgrupp för jämställdhet och skriver ”kalla det kvotering eller kalla det strategi”.  

I DN-debatt 2013-01-19 skrev hon ”Vi måste lagstifta för att få fler kvinnliga toppchefer”. Där har hon lämnat uppfattningen att politiken inte skall styra över det privata näringslivets styrelser. Hon går till och med längre och talar inte bara om styrelser utan också om företagens ledningsgrupper och styrelsernas valberedningar. Och företagen blir bara mer effektiva med dessa åtgärder vilket får tolkas som att företagen inte förstår sitt eget bästa.  

Hon företräder här Folkpartiet och framför folkpartiförslag men som jämställdhetsminister måste hon ta ett eget ansvar för de åsikter hon framför. 

Under senare år har hon varit hållbarhetsdirektör på det stora konsultföretaget ÅF. Där har hon infört kvinnomånader, dvs månader då ingen man skall anställas. Även om män kan anställas övriga månader är det ett sätt att nervärdera män och få dem att inse att de är egentligen inte riktigt välkomna till företaget och skall förstå att de är inte lika mycket värda som kvinnor.  

Sabuni har alltså visat att hon ser jämställhet utifrån den socialistiska definitionen, lika antal, och inte den liberala att varje individ skall behandlas rättvist och därmed menar hon att det är rätt att diskriminera pga kön. Hon är också motståndare till ett fritt näringsliv genom att hon vill använda lagstiftningsmakten till att styra över företagen.

DN DEBATT 14/1.

Vi varslar i dag om riksomfattande stridsåtgärder som bland annat stoppar arbetet i Umeå, Karlshamn, Helsingborg och Halmstad. Vi vill ha ett rikstäckande kollektivavtal med arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Ett hängavtal till Transport räcker inte, det är bara en ordfattig papperslapp, skriver Eskil Rönér, Svenska Hamnarbetarförbundet

Min kommentar:

Nu hotas Sveriges Hamnar

Nu hotas arbetsfreden i våra hamnar – igen. Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Det är förödande för Sverige att vår utrikeshandel och därmed vårt näringsliv och vår varuförsörjning på detta sätt skadas och detta sker på grund av en bristfällig lagstiftning.

Sverige har stabila organisationer som förstår värdet av arbetsfred. Likväl kan enskilda företag eller hela branscher lamslås av strejker. Strejker som arbetsgivarna inte kan göra något åt. Det är fritt fram för de strejkande att köra ett företag i botten och även att skada hela Sverige. Allt på grund av en brist i lagen.

Grunden för svensk arbetsrätt är kollektivavtal. Har man kollektivavtal så gäller fredsplikt, men fredsplikten gäller bara den organisation som tecknat kollektivavtalet. Andra fackliga organisationer har fri strejkrätt.

Det vanligaste är ju att det på arbetarsidan finns en LO-fackorganisation som är ensam om att driva facklig verksamhet på arbetsplatsen men det är inte alltid så. Det finns en del ej LO-anknutna organisationer på arbetsmarknaden En sådan organisation är Svenska Hamnarbetarförbundet.

Hamnarbetarförbundet grundades på 70-talet som en utbrytning från LO-förbundet Transport. Under årens lopp har det växt sig allt starkare och organiserar nu en stor del av Sveriges stuveriarbetare. Anledningen till deras framgång kan tillskrivas just detta arbetsrättsliga förhållande att de alltid kan ta till eller hota med strejk

Den rättsliga grunden för agerandet är att varje organisation har rätt att ta till aktioner för få kollektivavtal. Jag förstår utgångspunkten. Vi kan inte ha en ordning som sanktionerar ett LO-monopol på facklig verksamhet men vi borde inte heller ha en ordning där företag kan slitas sönder för att två organisationer kämpar om kollektivavtalsrätten. Det kan inte vara en omöjlighet att hitta ett sätt att legalt fastställa vilken organisation som skall vara bärare av kollektivavtalet och sedan skall fredsplikt gälla alla som berörs av slutet kollektivavtal. Mitt förslag är att fackförbunden får vända sig till Arbetsdomstolen som får avgöra frågan.

Hur kan det komma sig att den nuvarande ordningen kan fortgå och hur kan LO acceptera att utbrytarfacken har denna guldsits? Jo, alternativet är värre för LO. Ett skiljedomsförfarande kunde ju ibland leda till att ett annat fack än LO tilldelades kollektivavtalsrätten på något område. Detta skulle utmana LO´s monopolanspråk.

Nu är det dags att politiken träder in. Frågan har utretts av regeringen. De etablerade parterna på arbetsmarknaden har tagit fram ett förslag. Men det finns en stor räddhågsenhet att ta i frågan och att ens beröra ämnet strejkregler är big no-no i vida kretsar. Vi kan inte låta detta fortgå. Regeringen måste gå in och lägga lagförslag.