Blogg

Men är det så konstigt? På något sätt, jag förstår inte hur men tydligen har det uppstått osäkerhet om vår politiska samhörighet. Och det måste vi reda ut.

Inför valet 2018 sa samtliga fyra Allianspartier att man strävade efter en Alliansregering och att man inte accepterade SD som regeringsunderlag. Även moderaterna var tydliga på detta. Ulf Kristersson: ”Mina värderingar är inte SD:s. Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”, Och SD kontrade med att i så fall blir det inget stöd. SD är ingen dörrmatta åt Alliansen. Sedan förlorade Alliansen valet med 143 mot 144. Därmed var saken klar. Någon Alliansregering kunde det inte bli.

Det märkliga som inträffade i valrörelsen och därefter var att M och KD trodde sig kunna bilda Alliansregering oavsett valresultatet. Moderaterna skulle köra in i kaklet som om det där bakom fanns ett annat och bättre valresultat. KD upprepade att man kan väl ”pröva” en Alliansregering. Alltså GSG-principen (går det så går det) och trodde alltså att de andra partierna kanske skulle tycka att det var väl inte så dumt med Alliansregeringen och budgeten var minsann bättre än de själva kunnat tänka ut så strunt i oppositionspolitiken och låt oss stödja Alliansen. (Det här vore något för den statsvetenskapliga forskningen).

Efter valet anklagade M och KD C och L för svek för att de inte ställde upp på deras konstruktion. Det var dessa partiers fel och alltså inte väljarnas att det inte blev någon Alliansregering.

Sedan kommer det nästa märkliga. M och KD har faktiskt lyckats få en stor del av svenska folket inklusive åtskilliga av våra väljare och våra politiker att tro att vi hade kunnat välja en Alliansregering och att vi nu måste välja statsministerkandidat inför nästa val.

Liberalerna har inte tagit något nytt strategiskt beslut och följaktligen gäller ännu det som sades före valet 2018. Vi ska sträva efter en Alliansregering. SD accepteras inte som regeringsunderlag. Blir Alliansen större än vänstersidan ska Alliansen regera. Blir vänstersidan större ska den regera. Då krävs det någon form av överenskommelse om samverkan över blockgränsen.

Detta gäller alltså. Gå ut med detta! Om vi inte klargör vår position så kvittar det hur många kloka beslut om varjehanda vi tar och hur flitiga vi är och hur väl vi formulerar oss i media. Väljarna måste få veta. Ingen löser biljett om man inte vet vart resan går.

Jag skriver detta samtidigt som jag spänt följer DN´s kontinuerliga bevakning av röstsammanräkning i USA-valet.

Jag har följt många val, både svenska och utländska, men det är inget som berört mig så mycket som detta. Även vid de val där jag själv varit involverad och jag varit ibland nöjd och ibland missnöjd så är det jobb på måndag morgon och så går livet vidare.

Några har varit särskilt olyckliga som Brexit i Storbritannien och presidentvalet i USA år 2000 som var så jämnt ett val kan vara och som fick en utgång som i efterhand blev helt katastrofal.

Men nu känns det som om allt står på spel.

Blir Trump en parentes, kanske till och med ett varnande exempel, eller blir han det nya normala?

Det gäller freden med kärnenergiavtalet med Iran och den transatlantiska länken med NATO och ett gott förhållande till EU.

Det gäller klimatet med Parisavtalet och miljöpolitiken där åtskilliga restriktioner tagits bort.

Det gäller ekonomin där statskulden skenar medan man tacksamt noterar skattesänkningar. Och frihandeln hotas och då skadas vi men även USA.

Som om inte detta var nog så skakar hela fundamentet. Om man var osäker tidigare så visar Trump nu vid valet att han inte värnar om demokratin. Och detta hänger samman med det som närmast är hans statsideologi. En avsaknad av respekt för sanning, fakta, kunskap och likaså avsaknad av respekt för andra människor. Detta som är grunden för ett anständigt och framgångsrikt samhälle.

Tidskriften NU 2020 nr 40

En utredningsgrupp inom Liberalerna har nu lagt förslaget om att partiledarval ska föregås av medlemsomröstning om det finns mer än en kandidat. 

När man beslöt att tillsätta denna utredningsgrupp var därmed slutsatsen klar. Att tillsätta gruppen innebar att man ansåg att det var diskutabelt med representativ beslutsordning. Förslaget och remissvaren är tydliga och senare i höst är partirådets beslut givet. Det blir beslut om medlemsomröstning. Ty sådan är den allmänna inställningen. Ju mer direktdemokrati och ju mer medlemmarna i en förening får rösta om ju bättre. Ju mer demokratiskt anses det vara. Man kan också kalla det för att förnya politiken. Ännu bättre.

Förslaget motiveras med att det stärker det personliga medlemsinflytandet och gör det mer meningsfullt att vara med i ett politiskt parti. Rätt så. Kan inte motsägas, men samtidigt försvagar det inflytandet för de som fått medlemmarnas förtroende att vara kongressombud. De som i flesta fall arbetat i många år i partiet, ingått i kommunala organ, ingått i lokalavdelningens och länsförbundets styrelse, kampanjat och talat med väljare, satt sig in i politiken och därmed skapat sig en position. De blir jämbördiga med de som blott och bart har löst sin medlemsavgift. Förslaget är uttryck för det kravlösa synsättet. Istället för att säga till medlemmarna kom med i arbetet säger vi kom med och besluta.

Ett särskilt problem med all direktdemokrati är att man riskerar skapa spretighet i politiken. En grupp beslutar om politikens innehåll och en annan om partiledaren. Man kan i värsta fall få motsättningar inom partiets ledning som med Labour i Storbritannien där Jeremy Corbyn röstades fram av medlemmarna men hade mindre stöd i partiets ledning.

Uppvärdera medlemmarna. Gärna det men varför inte uppvärdera de som gör jobbet i partiet?

I TV´ Ekdahl & Ekdahl framförde den ledande KD-politiken Jakob Forssmed att vi borde ha en Ensamhetsminister.

Att ensamhet är ett stort problem för många är absolut sant, men att något är ett problem är det samma sak som att staten skall lösa det? Det finns många, alltför många, på vänstersidan som har den åsikten. Allt är statens ansvar, allt skall lastas över på staten. Har det gått dåligt i skolan, har jag en utbildning som ej ger jobb, lever man och fru ojämställt, allt är statens fel och staten måste åtgärda.

Men om man nu inte tillhör denna vänster och dessutom talar så ofta man kan om det civila samhället och om det ansvar vi medborgare har för varandra, hur kan man då halka in på detta spår?

Kan det vara så att det inte finns någon politisk analys bakom. Om detta är ett bra eller dåligt förslag har inte med saken att göra. Allt handlar om att synas och höras. Är det KD´s riktmärke.

Liknande var det att knappt hade Coronan siktats då i februari förrän de skulle ha en utvärderingskommission. Och sjukvården löses med ett förstatligande. Ett gigantiskt administrativt projekt. Och knappt hade vi fått veta i januari att Iran skjutit ner ett passagerarplan förrän KD krävde ensidiga svenska sanktioner mot Iran. Och senast i partileddebatten i Riksdagen fokuserade KD-ledaren på att få fram ett löfte om att partiledarna skulle träffas särskilt om situationen för vårdpersonalen. Något som naturligtvis ingen kunde säga nej till.

Vad säger det om KD. Har partiet blivit den tomma tunna som skramlar värst? Ett parti som alltid skall kräva mest och skrika högst och vara först. Är det en KD-sjuka eller finns den sjukan hos oss också? Eller kanske att vi tvärtom är alldeles för tysta och märks inte i bullret?

Tidningen Nu 2020:30 

Nej, vi ska inte ha ett fix-tak för mottagningen av asylsökande. Skulle det förfärliga hända att Ryssland gick in i Baltikum och det blev fullt krig och flyktingar välde över Östersjön, som 1944 fast nu mångdubbelt värre, då vill inte jag stå på stranden på Gotland och säga; vänd om vår kvot är fylld.

Däremot är det rimligt att vi har för normala tider, om nu något sådant finns, en inriktning om att vårt mottagande ska vara i nivå med våra grannländer men med några år väsentligt lägre för att reda ut den situation vi nu är i.

Men inget kan fastställas utan hänsyn till situationen i omvärlden. Såväl flyktingströmmar som vilka andra möjligheter vi har att ge flyktingar skydd.

För en ny flyktingpolitik måste asylrättstänkandet bort. Ja, jag vet om de internationella konventionerna vi har förbundit oss att följa men asylrätten är idag ett stort hyckleri. Asylrätten är det heligaste som finns. Samtidigt gör Sverige, liksom andra länder, allt för att den inte ska kunna tillämpas.

Asylrätten ger alla i hela världen rätt att komma hit och få sin sak prövad. Uppfyller de asylkraven ska de få stanna. Detta är en orimlighet. Det gick kanske 1950 när bristande kommunikationer hindrade människor från att komma hit men det går inte idag. Då borde vi förändra asylrätten, men istället försvårar vi för människor att komma hit. Därmed sätter vi asylrätten ur spel. Vi gör det genom transportörsansvaret och genom att rent fysiskt hindra flyktingar att ta sig hit. Så för att tas emot skall flyktingar först ta sig över Medelhavet och sedan smugglas genom Europa, riskera livet och satsa sina besparingar. Därefter kan de välkomnas och åtnjuta asylrättens förmåner. Vi låter alltså Medelhavet, gränshindren och smugglarnas höga avgifter sortera asylströmmen så slipper vi.

Vi måste värna om avtalet mellan Turkiet och EU och verka för fler avtal av den sorten och vi måste stödja FN´s flyktingverksamhet. Vi ska ta emot kvotflyktingar. De som kommer hitsmugglade måste avvisas tillbaka till någon flyktingmottagning. Endast så kan den trafiken upphöra.

Många i politiken är fixerade enbart vid att hålla flyktingarna borta. Andra vid att vi tar emot så många som möjligt. Vår politik måste ha sin grund i solidaritet med flyktingarna men inte utgå ifrån att bästa lösningen är att de kommer till Sverige.

Vårt parti kan ta en viktig roll i att skapa en ny flyktingpolitik som är logisk, trovärdig och solidarisk.