Blogg

Moderaterna har ändrats sig om energipolitik. De var med i energiuppgörelsen 2016 där det ingår att elproduktionen 2040 skall vara förnybar. Det finns inget förbud mot kärnkraft men hela inriktningen är negativ mot kärnkraft. Liberalerna vill att beteckningen istället skall vara ”fossilfri” och ställde sig utanför uppgörelsen.

Nu har Moderaterna anslutit sig till Liberalernas linje. Gott så. De kritiserar med frenesi den uppgörelse de själv var med om och vill ha en ny uppgörelse. På frågan hur de kunde för blott några år sedan tycka att energiuppgörelsen var alldeles utmärkt svarar de att den undanröjde det akuta hotet mot kärnkraften som utgjordes av effektskatten. En specialskatt på kärnkraft som avskaffades i och med energiuppgörelsen.

Energiuppgörelsen var mycket bred. Både Miljöpartiet och Moderaterna ingick. Som alltid i sådana förhandlingar får man kompromissa. Kärnkraftsmotståndarna fick acceptera att straffbeskattningen på kärnkraft, effektskatten, togs bort och likaså avvecklingslagen. Kärnkraftsanhängarna fick finna sig skrivningen om förnybart och sådana subventioner till förnybart att lönsamheten av kärnkraft hotas. Det var ett mästerstycke att få ihop uppgörelsen. Om sedan uppgörelsen var så bra är en annan sak.

När sedan uppgörelse har skett och det gått blott tre år, ett kort ögonblick i en energiplaneringshorisont, då återkommer moderaterna med att det de kompromissade bort i uppgörelsen det vill de nu ha. De andras eftergifter skall ligga kvar men de egna skall bort.

Även om Moderaterna har rätt i sak undrar man hur någon kan förhandla med detta parti hädanefter.

Vid en konferens uttalar sig statsrådet Åsa Lindhagen (MP) så här:

”…klimatförändringen ytterst riskerar att slå ut förutsättningen för hela mänsklighetens existens”

Uttalanden av det här slaget är verkligen destruktiva och skadar trovärdigheten i arbetat för att framställa en vetenskapligt grundad bild av klimathotet och får mig att också undra vad som egentligen krävs för att ingå i Sveriges regering.

(Hållbarhetsforum 20191029)

Mejl till Åsa Wikforss,professor i teoretisk filosofi och nyvald ledamot av Svenska Akademin

Du deltog i Hållbarhetsforum 20191029

Du talade om öppenhet och att ta till sig vetande. Men Du tar inte till Dig vad någon som tillhör en annan grupp än Din egen har att säga. Du talar om ”killgissa”. Alltså, det jag och andra av min sort säger har inget värde eftersom jag är kille/man. Seminariet handlade om faktatillit. För Dig är alltså faktatilliten beroende på kön, inte på en värdering av vad som sägs. Du talade om att illasinnade kan underminera tilltron till källor. Du underminerar tilltron till killar/män.

Eller så var det så att det bara var något Du råkade slänga ur Dig. Något som florerar i det allmänna samtalet. Då är Du en del av det problem som Du är satt att lösa. Detta att påståenden/omdömen/förklenande epitet oreflekterat mångfaldigas och därmed görs till sanningar.

Hälsningar

Ragnar Arvidsson

Hej Ragnar,

Tack för ditt brev! Jag håller med dig om att termen är problematisk och man ska inte använda den hur som helst (minns faktiskt inte att jag använde den på Hållbarhetsforum).  Termen ’killgissning’ implicerar förstås inte att allt män säger är ogrundat utan bara att det finns en viss typ av gissningar som företrädelsevis läggs fram av män. Men det är kanske illa nog. Jag är mer nyanserad i min Performance Lecture på Dramaten. Där noterar jag att termen är en smula elak och att det inte alls är så att enbart killar ägnar sig åt att självsäkert uttala sig om saker som de inte vet så mycket om.

Och givetvis anser jag inte att man inte kan lita på män när det gäller fakta. Tvärtom, jag pratar mycket om att vi måste lita på forskarna och av dem är merparten fortfarande män.

Hälsningar,

Åsa

Hej Åsa

Tack för att Du svarade! Jag är inte alls ömfotad men vi har fått en kultur där det är fritt fram att komma med förolämpningar mot män. Grabbigt, manligt och gubbigt används som allmänt nersättande omdömen. Detta kan vi inte bara finna oss i. På samma sätt som att man bör reagera när någon talar om alternativa fakta eller den judiska konspirationen bör man reagera mot mansförakt.

PS

Jag har läst Din bok ”Alternativa fakta”. Alldeles utmärkt.

Håller med! Och så roligt att du läst min bok.😊

/Åsa

Jag har motionerat till Liberalernas Landsmöte som hålls nu i november om att pappamånaderna skall avskaffas. Inte första gången. Nej till varje Landsmöte sedan den kulna dystra oktobersöndag 1993 när Landsmötet med knapp majoritet beslöt att verka för pappamånader. Flera debattartiklar och debattinlägg har det också blivit.

Varför har jag drivit denna fråga så intensivt? Jo därför att det handlar om grundbulten i vårt parti – frihetspolitiken. Den enskildes rätt att inte vara en bricka i överhetens läggspel. Pappamånaderna är en stor och viktig fråga. Berör många människor, men viktigast är att de slår sönder vår frihetspolitik. Politik är i konsekvent-branschen. Är Du inte konsekvent så finns Du inte. Det hjälper inte om Du har 20 förslag åt ett håll om Du har ett förslag i motsatt riktning. 20 minus 1 är inte 19 utan 0.

Sedan pappamånader blivit partiets politik har det också öppnat för ännu mer åt det hållet. Vi fick kvotering av rätten till tjänstledighet för småbarnsföräldrar vid förra Landsmötet. Som tur är har det inte blivit uppmärksammat. Av och till kommer det upp en diskussion om kvotering till bolagsstyrelser och det förs alltmer i partiet en debatt om jämställdhet där detta likställs med lika antal kvinnor och män på alla poster. (Med undantag av de fall då det är flest kvinnor. Då är det att betrakta som ännu mer jämställt)

Vi har en situation där våra politiska motståndare driver en långtgående politik. Socialdemokraterna vill tvångskvotera hela föräldraförsäkringen, könskvotera privata bolags styrelser, tvinga universiteten att öka andelen kvinnliga professorer. Då borde Liberalerna rulla fram artilleriet och bara dundra på. Det finns ju ingen folklig förankring för sådan politik så vi har öppet mål.

Det kan vi inte. Vi har ingen trovärdighet. Vi kan säga att vissa förslag borde modifieras och inte gå så långt men kan inte driva en hård ideologiska debatt. Så i frihetsfrågan måste vi lämna walk-over.

Naturligtvis får ett liberalt parti problem om det inte kan driva frihetsfrågor. Om det gjort sig av med sin grundbult. Därför menar jag att Liberalerna aldrig kan bli ett väsentligt parti förrän man rensat ut antifrihetspolitiken och därför fortsätter jag att driva dessa frågor.

Här följer min motion

Motion J 104

Liberalisera föräldraförsäkringen

Frihet måste försvaras. Så är vår paroll. Och hur skall det åstadkommas. Jo, säger samma Riksmöte, genom en tydlighet i politiken.

Samtidigt driver partiet frågan om föräldraledighet i riktningen att minska friheten för föräldrarna. De beslut som borde tas av föräldrarna tas istället av politiker som anser sig veta bättre.

Ibland verkar partiet för att folk skall få ta egna val, men sedan när det finns risk för att folk väljer fel då gäller inte valfriheten. Detta göra att partiet får en helt otydlig frihetspolitik eller snarare ingen frihetspolitik alls.

Föräldraförsäkringen är helt jämställd eftersom den är lika för kvinnor och män. Det partiet går in och reglerar med pappamånader är utfallet. I andra sammanhang säger vi att vi skall verka för lika möjligheter och sedan kan utfallet bli olika. Denna grundläggande princip frångås här.  

Tvångskvoteringen har minimalt stöd av svenska folket och ännu mindre hos våra väljare och presumtiva väljare. Liberalt tänkande människor i vårt land tar avstånd från tvångskvoteringen. Till de få undantagen hör de som leder vårt parti.

Här driver Liberalerna alltså en politik som går helt på tvärs med vår ideologi och som dessutom har minimalt stöd bland liberalt sinnade. Det är obegripligt att det blivit så men nu måste vi rätta till detta.  

Yrkande

Att Liberalerna verkar för att de s.k. pappamånaderna avskaffas.

Inför Liberalernas Landsmöte i november finns det ett förslag från partistyrelsen om en Nationell strategi mot våld mot barn.

Gott så! Det behövs verkligen. Men är fokus rätt?

Det finns ett förslag om att slopa preskriptionstid för sexualbrott. Det motiveras med att förövare aldrig skall känna sig trygga mot åtal. Avskyn mot sådana brott är ju stor så därför vill väl ingen opponera sig mot förslaget men är det verkligen vettigt att sätta en 70-åring i fängelse för något han gjort som 15-åring? Det är ju just detta förslaget handlar om. Det bryter också mot hela det rättsliga tänkandet som ligger till grund för att man har preskriptionstid. Att det finns ett samband mellan brottets svårighetsgrad och därmed straffets längd och preskriptionstidens längd.

En av kriminalpolitikens största svagheter, kanske det största, är att så lite görs åt de som är under 15 år. 13 och 14-åringar kommer in i kriminella gäng. Det är destruktivt inte bara för brottsoffren utan också för att dessa ungdomar därmed in i kriminalitet. Partistyrelsen vill inte göra något åt detta problem utan föreslår att 15-årsgränsen ligger kvar. Sedan vill man att brott som begås av någon underårig skall utredas av polis trots att personen ej kan straffas. Ett litet myrsteg. Det finns säkert en och annan som blir skrämd av polisen och viker in på den smala laglydiga vägen, men de som hunnit bli mer hårdföra flinar ju bara. De vet att inget händer.

Sedan står det i förslaget att socialtjänsten skall få ökade befogenheter att sätta in obligatoriska åtgärder. Jag vill först se vad det är och vad man gör med de som inte vill medverka om det skall gå att tro på att detta har någon substans.

Fantomen var hård mot de hårda. Liberalerna är hårda mot pensionärer som levt hederligt i 50 år men mesigt undfallande mot unga kriminella.