Blogg

(Diskussion på facebook i gruppen #teamliberalerna)

Skall vårt parti nå framgångar så måste alla medlemmar känna sig hemma i partiet och kunna utvecklas och ta ansvar. Nu har partiet för tredje gången genomfört en utbildning för blivande ledande politiker. Den heter Ledarskapsakademin och män är uteslutna från denna utbildning.

Hur kan någon tro att män skall känna sig välkomna och vilja ställa upp för partiet när man betraktas som en andra klassens medlem?

Jag hoppas att den nya ledningen i partiet tar tag i detta och därmed dubblar rekryteringsbasen. Jag är naturligtvis orolig för att Sabuni skall ha med sig idéer från ÅF Pöyry om mansfria månader men hoppas på motsatsen så att både män och kvinnor kommer att arbeta för vårt parti.

Ragnar Arvidsson. Är det verkligen ett reellt problem du lyfter? frågar Lars Granath. Ja i högsta grad för det handlar inte om procent kvinnor eller procent män utan det handlar om ifall vi är ett kollektivistiskt eller ett individualistiskt part. Det är en reell fråga.

Ylva Mozis Vi blir individer först när olika kollektiv har lika möjligheter.

Ragnar Arvidsson Alla skall ha samma möjligheter, men individen skall inte underordnas kollektivet

Anna Starbrink Utbildningen för kvinnor kom till i ett läge när vår riksdagsgrupp hade en kraftig majoritet män och vi såg ett stort behov av insatser för att få fler kvinnor att kandidera på toppositioner. En riktad insats för att göra Liberalerna till ett parti för både kvinnor och män, alltså.

Det har inte varit enkelt att få till en hyggligt jämställd riksdagsgrupp och arbetet behöver vara långsiktigt. Jag har inte själv gått någon av utbildningarna men har medverkat vid något tillfälle och imponerats av såväl deltagarna som det ambitiösa upplägget

Ragnar Arvidsson. Anna Starbrink. Ja det är riktigt att riksdagsgruppen vid ett tillfälle hade en stor manlig övervikt. Sedan under perioden skedde en del förändringar och någon åkte till Jordanien och när sedan en tog föräldraledighet var det då 9 kvinnor och 10 män. Mer jämnt än så går det inte att dela 19 på.

Läget före partiledarskiftet var att i partistyrelsen var det 17 kvinnor och 11 män. I partiledningen 5 kvinnor och 4 män, i EU-parlamentet valda 1 kvinna och 0 män, partikansliet 13 kvinnor och 10 män. Däremot är det manlig övervikt i riksdagsgruppen med 8 kvinnor (9 invalda) och 11 män.

Trots detta vill jag inte ha någon utbildningssatsning där kvinnor är utestängda.

Christina Soldan Ragnar Arvidsson, jag ser att denna fråga har intresserat dig sen uppstarten av ledarskapsakademin för kvinnor 2016. Du återkommer till det i en egen Valanalys 2018. Däremot så ser jag inte någon oro i jämställdhetens namn före det. D v s när majoriteten ledande politiker var manlig. Så är egentligen även idag men glädjande är att antalet ledande kvinnliga politiker har ökat och mycket tack vare insatser som gjordes på nationell nivå men även inom alla partier.

Tanken att öka jämställdhet genom utbildning är inte främmande vårt parti.

-- - - - - -.
Valet 2014 var ett nederlag för vår kvinnorepresentation. För ett parti som har ett feministiskt arv att vara stolta
över och där den liberala feminismen är en självklar del av vår ideologi är det viktigt att både män och kvinnor
ska finnas representerade på alla nivåer. Liberalerna ska ha fler kvinnor på ledande positioner. 2016 börja-
de den första årskursen/kullen av framtidens liberala ledare och nu, för fjärde gången, är det dags att ge 18 nya kvinnor chansen! Valet 2018 visar att utbildning ger resultat, antalet kvinnliga ledamöter har ökat. De manliga ledande positionerna är fortfarande majoritet. Alla våra politiker driver liberal politik och därmed förstår jag inte dina argument om hot mot friheten, om vänsterfeminismens inflytande och om diskriminerande av män.

Du får gärna utveckla hur du tänker där. Vi är redo att diskutera frågan med dig, under god ton för vad jag förstår så gnager den sen flera år tillbaka, sen uppstarten av Ledarskapsakademin för kvinnor 2016 för att vara exakt.

Ragnar Arvidsson Ja detta har engagerat mig men ända sedan början på 90-talet då vänsterfeminismen blev stark och vårt parti alltmer anammade dess ideologi att jämställdhet är att alla gör lika och lika val och lika många kvinnor som män på alla positioner. Detta istället för den politik som vi driver i alla program och uttalanden, och har gjort sedan Karl Staafs tid, att jämställdhet precis som jämlikhet handlar om individens rätt och om allas lika möjligheter.

Jag menar att detta har varit förödande för vårt parti. Vi har helt enkelt övergett vår frihetspolitik samtidigt som den finns kvar i våra program. Därmed har vi ingen klar linje och attraherar varken den ena sidan eller den andra.

Nu när socialdemokraterna vill könskvotera privata bolagsstyrelser, professorsutnämningar och ge genustänkandet allt större plats i utbildning och kultur borde Liberalerna rulla fram det stora artilleriet och dundra på. Istället vet vi inte riktigt vad vi skall göra.

Ett parti måste ha en mångfald bland sina företrädare. Precis som att ett fotbollslag inte kan ha 11 målvakter även om just de är världsbäst. Av någon anledning handlar det då mest om könsbalans. Men skillnaden i värderingar, erfarenhet och kontaktytor är mycket större mellan en 25-åring och en 60-åring eller mellan en etablerad svensk och en politisk flykting än mellan man och kvinna i samma ålder och samma sociala situation. Dessutom tenderar vi att fylla listorna med tjänstemän från offentlig sektor och har svårt att hitta företagare och entreprenörer. Där har vi problem.

De verkliga stora jämställdhetsproblemen vi har är dels våld i nära relationer, däribland hedersvåld, som drabbar både män och kvinnor men kvinnor mest. Dels att pojkar halkar efter i skolan. Här behövs våra insatser.

Jag vill helt enkelt att vi skall bli Jämställdhetspartiet och att denna politik skall vara på liberal grund. En könssegregerad Ledskapsakademi är en detalj som man kunde bortse ifrån men jag ser det som en del av ett feltänk. Och naturligtvis blir jag orolig över att vår nya partiledare har drivit fram mansfria månader i sin tidigare anställning. Blir det bättre eller blir det värre?

Anna Manell Ragnar. Varför tror du att Liberala kvinnor och Liberalerna anordnar denna utbildning? Vore intressant att höra din analys

Ragnar Arvidsson. Mycket enkelt. Man förväxlar två begrepp. Nämligen ”jämställdhet” och begreppet ”gynna kvinnor”. Ibland kan de överensstämma men inte alltid.  

Ulf Larsson Ragnars texter och funderingar om mansförakt /Avser fliken mansförakt i denna hemsida/ ger ingen särskilt god grund för konstruktiva diskussioner om jämställdhet tycker jag. Män som grupp förtrycks inte. Däremot finns exv anledning att prata om hur fler av pojkarna ska klara av en utbildning och fler män ska må bättre psykiskt.

-- - - - - -.

Ragnar Arvidsson. Ulf Larsson Jag vill inte tala om grupp som förtrycks. Om Kalle, Pelle o Lasse förtrycks är det de som är drabbade och inte ”vi män”. Dock tar jag fram något som har alldeles för lite utrymme i den allmänna debatten, nämligen att många pojkar halkar efter i skolan samt acceptansen för hånfullheter mot män som jag skriver om på min hemsida. Ett exempel: I partidebatten inför EU valet använde KD´s representant uttrycket ”killgissa”. Ett uttryck som betyder att det killar/män säger inte är något att ta fasta på. Ingen skulle komma undan efter att ha sagt något motsvarande om kvinnor. Jag tar fram en del liknande exempel på min hemsida.

Jag anser att detta att belysa hur vi talar om varandra, om män och om kvinnor, är viktigt och just en god grund för konstruktiva diskussioner om jämställdhet.

Att bli vald till ombud till partiets högsta beslutande instans, Landsmötet, är det ett mäktigt ämbete eller är man bara ett skickebud?

Det ställs krav på att ombud skall representera medlemmarna och följa beslut som tas av länsförbunden.

Vad är det för mening med att vara vald till ombud av länsförbundets högsta beslutande instans, årsmötet, om man sedan inte förväntas ha en egen åsikt och följa den?

Kan man jämföra med hur vi agerar i politiska församlingar? Nej där är en väsentlig skillnad. Ställer man upp på en valsedel finns det ett politiskt program så man vet vad som förväntas. Sedan kommer det naturligtvis frågor och avvägningar som inte är givna utifrån programmet där det förväntas att man inordnar sig efter gruppens beslut. Skillnaden är att övriga partier är motståndarpartier och konkurrenter. Jag betraktar inte Blekinges och Hallands liberaler och inte ens Stockholms som motståndare och konkurrenter. Det är inte länen som står emot varandra i Liberalerna.

Detta gäller vid Landsmötet där länsförbunden tar ställning i vissa frågor och nu inför partiledarvalet.

I pågående partiledarval har vi sett alla varianter. Vissa län och vissa avdelningar har medlemsomröstningar och andra har det inte. Man har principen the winner takes it all vilket gör det möjligt att någon får flest sammanlagt röstetal men inte flest ombud. Det är inte givet hur man gör vid oklart utslag och alla ställer inte upp på att följa beslut. I min avdelning, Helsingborg, beslöt styrelsen i förväg vem som skulle stödjas, vilket innebar att man helt struntade i länsavdelningens pågående medlemsomröstning.

Om man då skall följa sitt länsförbunds beslut så kan det innebära att ett ombud reser till Stockholm och Landsmötet med ett enda uppdrag; att rösta för någon som ombudet inte vill ha till partiledare. Vore det då inte enklare att länsexpeditionerna meddelade Riksorganisationen vem länets röster skall tillfalla och Riks summerade och konstaterade vem som blivit vald?

Jag menar att det finns två möjligheter och något tredje gives icke.

Antingen genomför man medlemsomröstning på Riksnivå och den skall vara beslutande. Eller så låter man de valda ombuden på eget ansvar ta besluten och då förväntar man sig att de före besluten lyssnar på medlemmar och diskuterar och efteråt förklarar sitt ställningstagande.

Låt kvasten gå. Hela ledningen i Liberalerna bör avgå. Så säger presidiet i Skåneförbundet med Torkild Strandberg i spetsen.  

Uttalandet har fått stor spridning. Så klart. Kräver man någons avgång hakar media på.  

Det låter kraftfullt. Det låter som att man går till botten med partiets problem och vill skapa något nytt.  

Men är det rätt medicin eller skapar man bara en illusion av krafttag? Är det alls där problemen sitter och om förändringar skall göras är det rätt tågordning.  

Låt oss lära av andras misstag. 2010 hade socialdemokraterna fått ett, som de tyckte då, riktigt uselt valresultat och Mona Sahlin annonserat sin avgång. Då lanserades kravet att alla i ledningen skulle ställa sina platser till förfogande. Istället för att det öppnade för en djupare diskussion om partiets linje blev det hela havet stormar. Då var det ingen längre som hade tid och intresse för att diskutera vad som var bra och vad som skulle förändras i politiken eller i det sätt den presenteras. Allt blev personfrågor. Då gällde det att positionera sig själv och att manövrera ut vissa och manövrera fram andra.  

Det vi behöver nu är en process där vi förnyar utan att göra oss av med familjesilvret. Vi har Sveriges bäste partiledare men han går inte hem längre. Det är rätt, rentav nödvändigt att byta. Vårt lilla parti har under senare år betytt mycket för Sverige. Jag tänker särskilt på skolpolitiken, försvaret, energipolitiken, fokus på EU och öppnande av arbetsmarknaden. Så finns det också sådant som inte alls varit bra.  

Vi skall nu få en ny partiledare och vi behöver förnya politiken. En ny partiledare skall få forma sitt närmsta lag. En del politik skall behållas och annat förnyas. Vissa personer skall tillkomma och andra lämna men låt inte personfrågorna dominera över politiken.

(Till medandra ord Helsinborgs Dagblad 20190521)

Börje Widerberg upprepar den 14 maj det välkända mantrat att ekonomiska problem i euroländer beror på euron.

Vi hör ständigt om eurokrisen. Länder i Sydeuropa har misskött sin ekonomi genom att låta utgifterna skena och i vissa fall haft banker som lånat ut ansvarslöst. Det är en statsskuldkris, inte en eurokris.

Widerberg tar upp att Finland haft en sämre ekonomisk utveckling än Sverige de senaste tio åren, vilket han tillskriver euron. Det finns ingen grund för den ståndpunkten. Den sämre utvecklingen i Finland beror på att landet haft stor nergång i Rysslandshandeln, att skogsindustrin haft problem och att landets kronjuvel Nokia blivit omsprungit av sina konkurrenter.

Det är euron som ger näringslivet det som det mest efterfrågar – stabilitet. Värdet av det man exporterar och kostnaden för det man importerar blir inte beroende av valutafluktuationer. När ekonomiska problem uppstår måste man ta i tu med dessa och inte bara blunda och köra på och sedan devalvera. Den metoden har vi tillämpat tillräckligt.

Är vi fixerade vid SD och att hålla dem borta från deras rättmätiga plats eller har det skapats en myt och det är den som den svenska politiken är fixerad vid. Nyamko Sabuni intervjuas i DN (20190503). Sverigedemokraterna är det stora ämnet. Det får mig att undra;

Sabuni: Vi skall sluta blockera SD i riksdagen, vita medelålders män gör en grej av att isolera dem, vi isolerade dem med Decemberöverenskommelsen, nu ska vi isolera dem med Januariavtalet.

Är vi fixerade och i så fall mer fixerade än vi har anledning att vara? För valresultatet kan vi väl inte springa ifrån. Alliansen fick inte majoritet och det fick inte heller de rödgröna och det måste väl var det som är utgångspunkten för det politiska arbetet.

Är det att blockera och isolera att inte ingå regeringssamarbete med vissa partier? Regeringsbildande innebär ju att man bildar regering med partier som är mest närstående och övriga blir opposition och har inget direkt inflytande. Så är det och har alltid varit och då kan man säga att det är många partier som varit blockerade och isolerade.

Januariavtalet liksom Decemberöverenskommelsen är ju just detta. Ett sätt att få regeringskonstellationer som kan fungera. Och övriga partier blir opposition och isolerade från direkt inflytande. V, M. KD, SD och i vissa fall C och L om det inte regleras i överenskommelsen och regeringen hittar andra bundsförvanter. Och Januariavtalet har ju ett innehåll. Politiken hade blivit annorlunda utan detta avtal. Kan man verkligen påstå att det handlar om att blockera SD.

De bästa myterna är de som det finns en viss sanning i. Visst finns det exempel på hur man försökt utestänga SD och att vissa inte ens kan visa vanlig hyfs mot SD-företrädare. Nyligen trixades SD bort från en vice talmanspost och från viceordförandeskap i vissa riksdagsutskott. Här har Sabuni uttryckt det som borde vara självklart, ”att riksdagens spelregler ska respekteras”.

Det har skapats en myt av besatthet av SD. Både anhängare och motståndare till SD har underblåst denna myt. Det är besattheten av myten som dominerar politiken, inte relationen till SD.