Blogg

17. apr, 2018

Det är klart att feminister utnyttjar allt i sin kamp mot män, men hur kan Centerpartiets ledare stämma in i kören.  

Tre män lämnade Akademin på grund av att en kvinna tillåtits sitta kvar trots att hon brutit mot rimliga regler. Det blir diskussion för och emot om de gjorde rätt. Inget uppror. Inget om att matriakatet tvingat bort starka män som ville uträtta något medan kärringarna är kvar.  

Så avgår två kvinnor. En av dem är den vars brister utlöst allt. Då blir det uppror. Starka kvinnor tvingas bort av patriarkatet. Gubbvälde. Hån mot jämställdhet. S.k kulturpersonligheter talar om manliga dinosaurier. 

Detta är ju bara vi hade att vänta oss. Att sedan regeringsledamöter och särskilt kulturministern däremot uttalar sig borde vara otänkbart men det otänkbara kan tydligen ske.   

Fast lite mer kunde man förvänta sig av borgliga politiker. Annie Lööf blev fruktansvärt upprörd över att Danius lämnade. Genast tolkade hon det feministiskt, att detta var ett angrepp på kvinnor och på jämställdhet.  

”Vad vi ser är starka kvinnor som gör skillnad, som vill göra rätt, som får lämna – och gubbarna är kvar”.

 Varför säger hon inget om de tre män som lämnade då Akademin inte vill ta i problemet och att problemet är en kvinnlig ledamot. Och vad vet Lööf och andra som ställt upp för Danius om vad som verkligen hänt. Några menar att Danius ledarskap brister. Inte vet jag, men vet Lööf mer?  

Eller kvittar det vad som hänt eller inte hänt och kvittar det vad som är lämpligt för politiker att lägga sig i, det enda viktiga är att ställa sig på den rätta, goda sidan när drevet går.  

Även Anna Kinberg Batra har klätt sig i knytblus och från mitt parti har Birgitta Ohlsson naturligtvis hållit sig framme och talat om att det behövs knytblus istället för mansgrisar. Pinsamt för mig som liberal men Birgitta Ohlsson varken är, har varit eller kommer att bli partiledare.

20. jan, 2018

 

Arbetsgivaren är fiende och arbetsgivaren är skyldig. Det är en klar utgångspunkt om man skall skildra något, vad som helst. Det var det som var utgångspunkten när Uppdrag Granskning den 17 januari skildrade konflikten i Göteborgs Hamn.  

Konflikten gäller att LO-Transportarbetarförbundet tecknar kollektivavtal för stuveriarbetarna. Ett annat fack Hamnarbetarförbundet har majoriteten av de anställda. Eftersom Hamnarbetarförbundet inte har kollektivavtal har de fri strejkrätt. Hur man kan acceptera att något fack har fri strejkrätt är obegripligt.

Uppdrag Granskning bäddade för sitt ställningstagande med ett talande bildspråk Arbetsgivaren var storföretag, multinationell, mäktig, utövade sin makt, träffade regeringsföreträdare och då var det höll hemliga möten och bedrev smutsigt spel. Hamnarbetarna var sympatiska killar i vardagskläder som inte ens hade stolar att sitta på när de har möten. Kan ju inte vara någon tvekan om vem det är meningen att man skall hålla på.

Så intervjuade man en arbetsrättsexpert. För honom var det enkelt. Arbetsgivaren skulle naturligtvis teckna kollektivavtal med Hamnarbetarförbundet och därmed få arbetsfred. Gjorde man inte det fick man skylla sig själv.

Ingen ställde frågan om vad som skulle hända sedan. Om Transportarbetarförbundet blir utan kollektivavtal kan ju de strejka och då har de hela LO i ryggen. LO kan förinta Hamnen genom en blockad. Här har vi alltså en konflikt där arbetsgivarparten inte kan göra någonting för att få en lösning.

Så här kan man inte hålla på. Vi måste få en lagstiftning som reglerar vem som skall ha kollektivavtalet för ett visst område och sedan skall den här typen av strejker vara otillåtna. Mitt förslag är att Arbetsdomstolen med en sådan lagstiftning som grund får lösa dessa tvister.

Varken LO eller socialdemokraterna har tidigare inte visat något intresse för den typen av lösning. Det kan ju då hända att någon annan än LO får avtalsrätten och det skulle ju rubba LO´s monopolanspråk som företrädare för arbetargruppen.

Nu har regeringen tillsatt en utredning om hur problemet skall lösas. Det finns tydligen gränser även för socialdemokrater. Redan nu har motståndet vaknat. För vissa är det tabu att ens diskutera formerna för den heliga strejkrätten. ”Land skall med strejk byggas” tycks vara mottot.

8. dec, 2017

Kommentar till DN-debatt 2017-12-07 ”Sju skäl till att den svenska modellen hotar att falla.  https://www.dn.se/debatt/sju-skal-till-att-den-svenska-modellen-hotar-att-falla

Arbetsmarknaden förändras, men facklig struktur och arbetsrätt står kvar.

 

En gång i tiden var det mycket tydligt vem som var arbetare och vem som var tjänsteman. Nu är många arbetarjobb specialiserade och kvalificerade och skillnaden mellan arbetare och tjänstemän oklar. Det är dags att slopa gränsen mellan dessa kategorier och dags att slopa systemet med att lön sätts av centrala parter långt ifrån den anställde och långt ifrån företaget. Önskemodellen är att det finns ett enda kollektivavtal för hela arbetsmarknaden. Stat, kommun och privat. Arbetare och tjänstemän. Det skall reglera sådant som övertid, ob, semester m.m. men ej lön. Sedan har var och en ett anställningsavtal som reglerar lön och även eventuella undantag från det generella kollektivavtalet.  

Konflikträtten anses vara helig. Den är egentligen omöjlig i ett samhälle med just-in-time och allas beroende av varandra. Konsekvenserna av konflikter kan bli enorma och arbetsgivaren kan inte göra något som inte skadar denne allra mest. Här behövs ett omtänkande.  

Politiken skall hållas utanför enligt svenska modellen. Nu har vi ett stort antal utanför arbetsmarknaden. Politiken kan inte strunta i denna grupp. Överlåter man frågan till parterna innebär det att en intresseorganisation för dem inne på arbetsmarknaden får i uppgift att lösa problemen för dem utanför. Här fungerar inte den svenska modellen.

14. nov, 2017

 

Jasenko Selimovic, DN Kulturdebatt 2017-10-10:

Om en farlig politisk lek: Vem tar vem – vem bryr sig?

Fixeringen vid möjliga regeringskoalitioner efter nästa val är destruktiv och urholkar demokratin. Jasenko Selimovic efterlyser politiker som vågar slåss för sina idéer.

Jasenko Selimovic är dramatiker och ledamot för Liberalerna i Europaparlamentet.

 

 

Svar till Jasenko Selimovic:

Jovisst talas det mycket om regeringsfrågan, eller om man vill säga det så – Vem tar vem. Men det beror inte på några spinndoktorers lekhumör utan på att partierna vägrar att ge besked. Och när frågaren inte får svar så försvinner inte frågan utan den återkommer. Gång på gång.  

För det är en viktig fråga i politiken vilken regering som skall bildas. Om ett parti kämpar aldrig så för sin politik så blir ändå politiken beroende på vilken regering partiet låter bildas. Varför skall jag då som väljare nöja mig med att få veta partiets ställning i sakfrågor men strunta i inställningen i regeringsfrågan? 

För visst är det så att ett parti måste ge efterkall på viss del av sin politik i en koalitionsregering. Ju mindre parti ju mer kompromiss. Om det nu skall betecknas som att överge sina principer så är det ju bättre att väljarna får veta det före valet än efter. Och vilka principer skall överges? Blir det vänsterprinciperna om partiet går in i en högerregering eller högerprinciperna med en vänsterregering.  

Det partierna nu skall göra är inte att sluta tala om regeringsalternativ utan istället att ge besked i frågan. Det finns tre alternativ oavsett om alliansen eller de rödgröna blir störst. Samarbete över blockgränsen, samarbete med SD eller decemberöverenskommelsen (vilket är det som i praktiken gäller nu). Det fjärde alternativet som ständigt lyfts att regera med hjälp av SD men utan att de får någonting i utbyte är bara fantasier.  

Alltså, tala om vilket av dessa tre alternativ som gäller. Därefter kan den politiska diskussionen handla om sakfrågor och inte om vem tar vem.