Manifest för ett liberalt folkparti

 (2014-04, Ej publicerat)

Folkpartiet har haft en avgörande betydelse för svensk politik. Folkpartiet har varit pådrivande för mycket av det bästa i Sverige och ibland bromsat en politik som gått åt fel håll. Tillsammans med andra men påfallande ofta i främsta ledet. Men nu riskerar folkpartiet att hamna på ett stickspår just i en tid som så väl behöver ett parti som är garanti för liberala reformer.

Efter kriget vädrade socialdemokraterna morgonluft. De kände att nu var det skördetid. En socialiseringsvåg skulle dra fram över Sverige.  Folkpartiet var det största borgliga partiet och tog striden och pressade tillbaka socialdemokraterna. Här tillsammans med högerpartiet medan centerpartiet samtidigt bildade koalition med socialdemokraterna. Det fanns ju en del förmåner att vinna för jordbrukarna.

Under dessa år medverkade folkpartiet till många reformer. Det var utbyggnaden av skol- och utbildningsväsendet. Det var förbättringar för social trygghet och det var de reformer som betydde så mycket för jämställdheten som avskaffande av de särskilda kvinnolönerna, utbyggnaden av barnomsorgen och avskaffande av sambeskattningen.

Folkpartiet drev tidigt miljöfrågor och drev linjen att dessa bäst hanteras med miljöavgifter. Folkpartiet drev detta mot en vänster som motsatte sig att marknadsekonomiska mekanismer användes. ”Nedsmutsaren skulle inte kunna köpa sig fri” hette det. Och en höger som motsatte sig allt som kunde sorteras in under beteckningen skatter och statlig styrning. Nu är principen allmänt accepterad och ingen kommer ihåg vem som drev den.

En viktig tendens i vår tid är internationaliseringen. Här finns en avgörande skillnad mellan de partier som ser internationaliseringen som ett problem och de som ser den som en lösning och mellan de som ser nationsgränsen som gränsen för solidaritet och de som vill att Sverige tar ett ansvar för att förbättra världen. Folkpartiet är det mest EU- och NATO-positiva partiet och har utmanat på det mest tabubelagda området i svensk politik, den heliga neutraliteten. Folkpartiet har varit ledande när det gäller att pressa på för att Sverige skall driva biståndspolitik.

Folkpartiet genomdrev de nödvändiga förändringarna för att vända den nedåtgående trenden i svensk ekonomi. På 70-talet blev det uppenbart att festen var slut men viljan att göra något åt problemen var låg. Då lyckades folkpartiet 1981 åstadkomma en skattereform som sänkte de orimliga marginalskatterna och floden av bidrag till villaägare. Reformen åstadkoms med centerpartiet och socialdemokraterna medan moderaterna spräckte regeringen och kämpade emot förändringen. 1990 togs andra steget men då hade centerpartiet skrämts bort. Folkpartiet förlorade opinionsmässigt på dessa reformer men alla inser nu att de var rätt och att de var nödvändiga.

Folkpartiet har ökat människors frihet. De viktigaste frihetsfrågorna handlar om möjligheten att välja skola vård mm och att ej vara hänvisad till myndigheters överhöghet. Denna politik har bedrivits tillsammans med övriga borgliga partier.

Folkpartiet och Jan Björklund gör en oerhört viktig insats för att lyfta den svenska skolan. Reformeringen sker tillsammans med övriga borgliga partier men det är folkpartiet som utgör drivkraften. Mycket återstår att göra och blir det vänsterregering kommer förändringstakten att gå ner men ingen vill ha tillbaka det gamla. Detta är en seger för folkpartiet. Jan Björklund kommer att framstå som den store reformatorn av Sveriges viktigaste arbetsplats.

Det är storartat att detta 7-procentsparti kunnat åstadkomma så mycket. Resultaten har kommit när man vågat ta strid för viktiga liberala principer, när man utmanat intressegrupper och ingrodda förställningar. När man hukat i vinden har man hamnat fel.

På 60-70 talet vågade man inte ta strid för EU och utmana den socialdemokratiska hegemonin inom utrikespolitiken och man vågade inte ta tag i chansen att avskaffa hyresregleringen.

Under 70-talet kom en socialistisk våg. Den påverkade hela politiken. Folkpartiet föll undan och medverkade till en kollektivistisk arbetsrätt. Folkpartiet gjorde också misstaget att medverka till en sänkning av pensionsåldern och till delpension från 60-års ålder. Det var mycket tal om att arbete och kapital skulle likställas och vårt ungdomsförbund tävlade om vem som kunde vara längst till vänster.

Nuläge

Hur är läget nu. Folkpartiet arbetar oförtrutet med skolreformerna. Partiet står upp för EU när andra drar sig undan. Många frågor drivs på ett bra sätt. Men partiet har också hamnat på ett stickspår och lagt sig platt för vänsterfeminismen. Frihetspolitiken, en av liberalismens grundpelare, är hotad.

Beslutet 1993 om pappamånad var ett grundskott mot folkpartiet som frihetsparti. Partiet som verkar för människors rätt att forma sina liv efter egen agenda kan slår om och bli till ett överhetsparti. Partiet som verkat för frihet blir plötsligt ett förmyndarparti och sätter upp en mall som människor skall leva efter. Partiet som arbetar för människors frihet att välja barnens förskola vill inte ge dem möjlighet att välja om pappa eller mamma är hemma hos dem när de är små.

Till en början var motståndet starkt i partiet mot pappamånader och kravet tonades ner men under senare tid har de lanserats stort. Under senaste Landsmötet beslöts under klang och jubel om en tredje pappamånad. Den ene efter den andra gick fram och bekände sin synd, att de tidigare inte insett att frihet kräver tvång, och de lovade bot och bättring när de nu skådat ljuset.

För att riktigt pressa in människor i mallen vill folkpartiet att uttaget av vab-dagar skall vara jämt och vår jämställdhetsminister sätter som ett politiskt mål att hushållsarbetet skall vara jämt fördelat. Är det för detta vi kämpar för en liberal regering?

Vår jämställdhetsminister säger sig vara emot att staten könskvoterar bolagsstyrelser. Utmärkt, det är vår politik. Sedan lägger hon till att om bolagen inte gör som hon vill och utser tillräckligt många kvinnor kan hon tänka sig att kvotera. Och tyvärr är hon inte ensam i folkpartiet om detta synsätt. Vad anser man då? Är man för eller emot kvotering? Vi brukar säga att tydligast vinner. Här är man maximalt otydlig och intar båda ståndpunkter och en av dem är att man principiellt kan tänka sig att könskvotera bolagsstyrelser.

Här går jämställdhetsministern över en klar gräns när hon vill inskränka i företagsägarnas rätt att utse vem de vill till att styra deras företag.

Folkpartiet har ingen fastställd regel om kvoterade vallistor men det finns ett stort tryck från Riksorganisationen om jämn könsfördelning och helst varvade listor. Därmed driver partiet ett kollektivistiskt synsätt och är alltså beredd att, precis som när det gäller bolagsstyrelser, diskriminera individer.

Jämställdhetsministern säger att jämställdhet är en kunskapsfråga. Ett avslöjande uttalade. I det ligger att har man bara kunskap då ställer man upp på den nuvarande vänsterfeministiska politiken. Någon annan politik finns inte och vi som inte är med på detta är följaktligen okunniga. Det är en variant av enda vägens politik,

Men jämställdhet är inte en enda väg och jämställdhetspolitik handlar om ideologi. En liberal jämställdhetspolitik utgår ifrån individen och strävar efter rättigheter och rättvisa för individen. Ingen skall gynnas eller missgynnas på grund av sitt kön. Politiken handlar om frihet och bejakar olikheter. Vänsterfeminism utgår ifrån kollektivet och handlar om rättvisa för gruppen, om statsstyrning och att alla måste göra lika.

Det är samma ideologiska skiljelinjer som inom andra områden och tydligt i skolpolitiken. Där tar vi striden. Varför inte här?

Staten tar över utrymme från den civila sektorn. Genom diskrimineringslagarna går staten in i de centrala delarna av företagens personalpolitik. Lönesättning och rekrytering. Lagarna kan användas både för att styra enskildas löner och yrkeskategoriers löner. Det är lätt att argumentera om att man vill få bort orättvisor, men vill vi att staten tar på sig dessa uppgifter? Finns det objektivt rätta löner? Och ju längre bort från arbetsplatsen beslut tas om löner och tjänstetillsättningar desto mindre betydelse får den enskilde personen och hans prestationer.

Folkpartiet vill i sexulbrottslagen skriva in om samtyckeskrav. Det bärande argumentet för detta är att en sådan lag påverkar människors normer. Detta är ett nytt sätt att se på lagstiftning. Att lagar kan införas enbart för att ändra människor tänkande går rakt emot principen att normer skapas av medborgarna i det civila samhället.

Socialister försökte tidigare socialisera företag. Sedan kom de på att det inte var så lyckat. Nu håller de istället på med att socialisera människor. Det går betydligt lättare. Folkpartiet och andra har inte ens upptäckt att det är en socialisering som pågår utan tror fortfarande på de till synes godhjärtade skälen till statens expansion.

Den borgliga regeringen har övertagit socialdemokraternas bidragstänkande. Vi har fått Rot-bidrag och när vi hade rotbidrag måste vi ha Rut-bidrag för jämviktens skull. Vi har resturangbidrag och differentierad moms. Det går, om än med viss möda, att hitta argument för vart och ett av dessa bidrag men problemet är att bidragen slår sönder tilltron till skattesystemet. Om skattesystemet upplevs som slumpmässigt så förlorar det sin legitimitet. Dessutom flyttar dessa bidrag fokus från det som är statens roll. Staten blir något som man skall lugga på pengar. Den politiska debatten blir mindre hur vi skall lösa gemensamma problem –hur skall Sverige utvecklas - och mer hur jag och mina gelikar skall få mer pengar. Inte minst är även detta en frihetsfråga. Bidragssystemet innebär att staten delar ut pengar för att styra vår konsumtion efter vad staten finner bäst

Denna omsvängning i sakpolitik har skett utan motsvarande förändring av ideologi. Fortfarande talas det högtidligt om liberalismens frihetskamp, att politikens syfte är att möjliggöra för människor att leva sitt liv efter egen agenda, att människor inte skall vara redskap för politik, vikten av ett starkt civilsamhälle och ett fritt näringsliv. Men om politiken och ideologin inte hänger ihop vinns inga segrar. Varken i debatter eller i val. Och den förda politiken blir obegriplig.

En liberal agenda

Den mest akuta åtgärden för folkpartiet är att göra upp med vänsterfeminismen. Här har partiet störst trovärdighetsproblem. Säga nej till pappamånader, bolagsstyrelsekvotering och varvade listor och hela tänkandet med formell eller informell kvotering. Klart deklarera att det inte är något politiskt problem om män och kvinnor gör olika val. Att det finns en civil sfär och en privat sfär där staten inte går in även om vi som politiker tycker att någon där borde agera annorlunda. Kort sagt hävda vår liberala frihetspolitik.

Här har vi en klar konfliktlinje och vi kommer att klara debatten. Hittills har vi backat in i debatten med vördnadsfulla lovprisningar av vänsterfeminismen som ju har nästan rätt, men vi har vissa små synpunkter. Vi skall istället gå till attack och säga att vi har en helt annan politik.

Så måste vi ta oss an de verkliga jämställdhetsproblemen. Pojkar halkar efter i skolan och skillnaden ökar. Detta kommer att förändra hela vårt samhälle. Här måste vi gå in och ställa frågan vad detta beror på. Uppenbarligen är det så att vi utformat skolan på ett sätt som inte fungerar lika bra för pojkar? Det finns en tendens att nonchalera hela problemet. När det är pojkar som är de som är drabbade så är det deras eget fel. Vi måste se till att vi får en skola där även pojkar kan lyfta.

Många kvinnor och en del män utsätts för våld i nära relationer. Här får samhället inte svika. Det är samhällets mest primära uppgift att skydda medborgarna mot brott.

Folkpartiet bör göra upp med bidragspolitiken. Rot, rut och restaurangbidrag bör avskaffas och vi bör få en enhetlig moms. Avskaffandet av fastighetsskatt är också ett exempel på godispolitik. Det fanns inga skattelogiska skäl för att avskaffa fastighetsskatten. Enda skälet var att det är en tydlig och synlig skatt. Vi bör också ta bort pensionärsskatten så att vi får ett sammanhållet skattesystem.

Miljöpolitiken har hamnat i skymundan. Miljöpartiet har fått definiera vad miljöpolitik är. De anser att ekonomisk utveckling och globalisering är problemet. Därför vill de att vi skall arbeta mindre och de har ägnat det mesta av sin energi till att bekämpa EU. Folkpartiet som anser att ekonomisk/teknisk utvecklig och globalisering är lösningen på miljö och resursproblemen måste ta debatten och klarlägga att det finns en annan miljöpolitik är den Miljöpartiet anvisar.

Folkpartiet måste driva biståndspolitiken. Vår liberalism är inte tänkbar utan internationell solidaritet. Biståndspolitiken är inte nu på den politiska agendan. Den är knappast ifrågasatt men samtidigt ser man att biståndet naggas i kanten av andra uppgifter. Folkpartiet måste värna biståndet.

Det fattiga länderna behöver för att utvecklas är demokrati och internationell handel. Tyvärr har bistånd under årens lopp alltför mycket inriktas på socialistiska länder och u-länders exportmöjligheter har begränsats. Folkpartiet skall verka för att biståndet inriktas på demokratisering och folkpartiet skall främja internationell frihandel.

EU och Nato frågan drivs bra och här får folkpartiet inte släppa taget. För en liberal är det självklart att såväl försvar som andra gemensamma angelägenheter kan lösas gemensamt av demokratiska länder.

Flyktingfrågan är en av vår tids svåraste frågor. Det ankommer på oss som har internationell solidaritet som ledstjärna att utforma en flyktingpolitik som är hållbar. I takt med att världen blivit mindre har det blivit möjligt för stora flyktingströmmar att nå Sverige och Europa. Vi kan inte möta denna utmaning med ett kravlöst ”Kom hit”. Vi måste arbeta för en gemensam flyktingpolitik i EU som innebär både en bättre länderfördelning och att man söker andra lösningar än överföring till Europa. När den bästa lösningen är att vi tar emot skall vi göra det.

Vi har fått allt fler pensionärsår. Utmärkt, men det är enkelt att räkna ut att ökade utbetalningar av pension får konsekvenser. Hittills har alla blundat. Det är inte rimligt med oförändrad pensionsålder när medellivslängden ökar väsentligt. Folkpartiet borde våga säga det.

Skolreformerna måste fortsätta. Det återstår mycket att göra. Inte minst vad gäller att få en grundskola efter individen.

Sverige behöver genomgripande reformer på två stora områden. Det är bostadsmarknaden och arbetsmarknaden. På båda dessa områden finns det många vinnare som inte vill bli av med sina privilegier så partierna har inte vågat ta i dessa frågor.

Bostadssektorn har varit reglerad i 70 år. Under dessa år regleringen kostat skattebetalarna oerhörda summor i bostadssubventioner. Regleringen har skapat bostadsbrist och ett undermåligt miljonprogram. Regleringen har under en täckmantel av social omsorg ofördelat förmögenheter mer än något annat. Många har gjort sig jättevinster medan andra varit hänvisade till dåliga och dyra lägenheter långt bort. Det är de bäst ställda som haft bäst kontakter och kunnat utnyttja de möjligheter som regleringen ger.

Nu har vi bostadsbrist i stora delar av landet och samtidigt lågt byggande. Detta är tecken på att något är fel. Det är alltför svårt att bygga med lönsamhet. Det är naturligtvis inte de med kontakter eller de som sitter i en bostad som stiger i värde som drabbas av detta.

Här måste folkpartiet anvisa en politik där marknadskrafterna får en ökad betydelse.

Socialdemokraterna har skapat en arbetsrätt anpassat efter fackföreningarnas intresse. Vi har en arbetsrätt som handlar och kollektiv samtidigt som arbetet i sig alltmer handlar om individen även på arbetarsidan. Anställda arbetare är inte längre en homogen och utbytbar grupp utan det är den enskilde arbetarens kunnande och förmåga som spelar roll.

MBL ger rättigheter till facken – inte till de enskilda anställda. LAS ger facken möjlighet att förhandla om turordningslistor. Arbetstidslagen ger facken möjlighet att bevilja dispenser från lagens regler. Förtroendemannalagen ger facken rätt att driva verksamhet på arbetsgivarens bekostnad. Vad vi behöver är en arbetsrätt som utgår ifrån individen och inte ifrån facken.

Fackföreningarna har använt sin makt till att driva upp ingångslönerna. Vi vet så väl varför Sverige har så hög ungdomsarbetslöshet. Förutom att gymnasieskolan inte har fungerat väl för åtskilliga av dem som gått praktisk-yrkesinriktad utbildning så är det de höga ingångslönerna som gör det svårt för dem som är nya på arbetsmarknaden. Gymnasieskolan åtgärdas nu men de höga ingångslönerna kvarstår. Det är arbetsmarknadens parter som sätter lönerna, men vi kan som parti inte acceptera att denna lönesättning skapar ett samhällsproblem. Vi måste påtala problemet och verka för att regeringen i förhandlingar med LO om jobbpakt och andra arbetsmarknadslösningar driver frågan.

Vi har en arbetsmarknad med lugn och få strejkdagar. Samtidigt är det klart att löner i en stor industrisektor sätts till stor del av fackens möjlighet att skada arbetsgivaren vid en strejk. Lönen sätts inte av marknadssituationen. Strejker får så förödande konsekvenser i vårt samhälle att det ofta räcker att antyda om strejk för arbetsgivaren skall ge med sig. En industri har inget att sätta emot vid en strejk som inte drabbar arbetsgivaren värst. Sedan finns det en stor offentlig sektor där strejker inte givet ger framgång och där lönerna också släpar efter. 

Det allra minsta man kan göra för att begränsa strejkandet är en lagstiftning som ger den som slutit kollektivavtal arbetsfred. Så sägs det att det är men det finns undantag. Arbetsgivaren kan drabbas av sympatistrejk. Alltså drabbas av en konflikt som han inte alls är inblandad i eller kan göra något åt. Det finns politiska strejker. Visserligen väl omgärdade av bestämmelser men det är obegripligt att i en demokrati strejk kan användas som ett politiskt vapen. Det finns också rätt för fackföreningar utan eget kollektivavtal att strejka även om det på arbetsplatsen finns kollektivavtal.

Fackföreningarna administrerar arbetslöshetsförsäkringen. Detta trots att den är skattefinansierad till allra största delen. Fackföreningarna fick ju a-kassan för att underlätta deras medlemsrekrytering. Självklart skall en statligt finansierad försäkring administreras av staten.

Det har länge funnits en järntriangel mellan socialdemokratin-LO-statsförvaltningen. Här har facket levererat röster, pengar och valarbete åt socialdemokraterna och i gengäld erhållit en politik som gynnat facken. Järntriangeln har skapat en mycket stark arbetarrörelse. Även om järntriangeln försvagats på senare år finns den kvar. Folkpartiet bör driva en politik som inte gynnar denna järntriangel.

Folkpartiet skall leda politiken

Folkpartiet måste ta sig ur sitt stickspår och ta plats som Sveriges reformparti. Folkpartiet har visat att partiet kan driva politiken framåt. Nu gäller det att ta tag i de viktiga frågorna och ha modet att utmana dem som tjänar på att inget görs.

Klara folkpartiet detta opinionsmässigt? Tål folk att höra av ett parti att de skall ha högre pensionsålder och mista bidrag och inte bli rika på villan? Klarar folkpartiet att utmana fackföreningsrörelsen? När folkpartiet drev igenom skattereformerna på 80-talet gick partiet tillbaka i opinionen trots att bidragsminskningarna tydligt följdes av skattesänkningar.

Det är självklart inte enkelt att reformera Sverige, men jag är helt övertygad om att det finns utrymme för ett parti som inte ägnar sig åt godisutdelning och som lyfter fram de verkliga problem som behöver åtgärdas. Som inte är ett intresseparti utan ett i bästa mening folkparti – ett parti för hela folket. Det krävs dock något som inte är enkelt – konsekvens. Och skall man bevisa konsekvensen i politiken behövs tid. Förändring är inte omöjlig. Vi har lyckats slå hål på de heligaste av alla myter, de om neutraliteten och om ATP.

Låt oss bli det parti Sverige behöver. Vi har chansen.

 

Ragnar Arvidsson