Orden som döljer

Frisinnad Tidskrift 2022:3

Om inte ja är ja och nej är nej. Om inte orden förklarar utan döljer hur ska vi då förstå?

Lögn är politikens svarta synd men att säga något så att det låter som en sak men innebär något annat är dess förnämsta konstart. Putin och Trump bygger sitt välde på lögn och halvsanningar men även i ett sansat samtal smyger sig ord in som förleder istället för att förklara.

Att anpassa sitt sätt att tala efter vad mottagaren vill höra är lika gammalt som språket, men nu har det tillkommit en faktor. Politiken har inte vetat hur man skulle hantera Sverigedemokraterna och därför har metoden blivit största möjliga oklarhet. 

Är det med SD som med vargen? Vargen ansågs som ett så farligt väsen att det inte omnämndes med sitt rätta namn. SD´s namn nämns ständigt men deras politik analyseras mindre och ännu mindre vill man klargöra sin relation till SD. Är man negativ så blir det att SD har fel värdegrund eller har enkla svar på komplicerade frågor och vill man istället samarbeta så blir det prata med eller förhålla sig till. Eller är det mycket enklare och inte alls mytologiskt. Man har helt enkelt inte gjort sig besväret att sätta sig in i SD´s politik så att man kan angripa partiet där så ska ske och kunna instämma där man är ense.

Uttrycket ”prata med” borde utmönstras. Jo menar man verkligen detta, prata med, så ska man säga det men säg förhandla i enskilda frågor, eller utgöra regeringsunderlag eller bilda koalitionsregering om det är det man menar.

Och Liberalerna använde uttrycket ”söka samsyn” när partiet öppnade för SD. Samma här. Var på skalan av samarbete innebär det?

På andra sidan talas det om att man ”isolerar SD” eller ”utestänger”. ”Hur kan man utestänga en så stor del av väljarna” frågas det. Vad man egentligen menar är att partiet inte ingår i något regeringsunderlag.

Så har vi därmed fått en märklig politisk debatt som handlar om politiker som inte kan prata med varandra och som mobbar ut av folket valda och att landets problem skulle lösa om bara politikerna betedde sig som folk. Inte märkligt att många vill vända politiken ryggen. (Att det sedan finns de som faktiskt inte vill prata med eller ens vara i samma rum som vissa andra underblåser myten). Fast egentligen är det väldigt enkelt. De partier som kan bilda regering gör det med partier de står närmast. Övriga blir opposition. Men säg det då! Under alla år när Socialdemokraterna regerade var de borgliga opposition och saknade direkt inflytande. Om någon borglig klagade på detta fick han en lektion i demokratins fundament. Man talade klarspråk helt enkelt. Och när Socialdemokraterna behövde Bondeförbundet för att kunna regera vidare skedde detta. Även då med klarspråk om att politik är det möjligas konst. Men när Centerpartiet och Liberalerna efter 134 dagar medverkade till Januariavtalet gick Moderaterna till angrepp med att tala om trixande med demokratin och att valresultatet inte respekterades. Liberalerna teg istället för att förklara att detta är demokratins verklighet och detta var då den enda regeringsbildning som valresultatet gjorde möjlig. Och tal om trixande med demokratin var ett sätt att dölja detta faktum. 

Likaså är det om man inte har svar på frågan hur man ska få en regering efter kommande val. Då måste man dölja denna brist. Då används uttryck som att man inte ska hålla på med ”det politiska spelet” och ”vem tar vem”. Frågan som ställs är ju relevant och kunde besvaras med att det har jag ingen som helst aning om. Fast så kan man ju inte säga. Istället framställer man hela frågeställningen som ovärdig att diskutera. 

När det gäller jämlikhet och jämställdhet kan anklagelserna yra om vem som är för och vem som är emot när man egentligen borde diskutera om vilken utgångspunkt man bör ha; lika möjlighet eller lika utfall. 

I invandringsdiskussionen används begreppet ”papperslös”. Det låter som om det är en administrativ detalj som fattas när det i själva verket handlar om människor som illegalt uppehåller sig i vårt land. 

Vill man rusta ner försvaret så låter det bättre att säga att man vill ha fred. Nedrustningsorganisationer har lyckats anamma begreppet fredsorganisationer och säger att de driver fredsopinion. Så vi som anser att Sverige behöver ett militärt försvar skulle alltså var mindre angelägna om fred. 

Det talas ofta om rättvisa när man menar ekonomisk utjämning. Så kan man ju tycka men här är åter ett exempel på hur en politisk riktning tar över ett värdeladdat ord och ger det ny innebörd. 

I skogspolitiken har man gett markägarna ”frihet under ansvar”. Men om ansvar inte utkrävs är det inte ansvar utan frivillighet. 

För några år sedan hörde man ständigt om eurokrisen. Men var det verkligen någon eurokris eller var det en skuldkris som orsakats av en ansvarslös ekonomisk politik. Genom att använda ordet eurokris har man skapat en föreställning att det är euron som är problemet. Inte så konstigt då att opinionen är så eurokritisk.

Orden formar tanken. Men om inte orden betyder det vi tror att de betyder, var hamnar vi då?

Ragnar Arvidsson

Helsingborg

 

Kan frisinnet rädda Liberalerna?

Frisinnad Tidskrift 2021:7  

Jag är inte kyrklig och inte nykterist. Jag talar inte Kanaans tungomål. Varför söker jag då en större roll för frisinnet i Liberalerna?

Det enkla svaret är att jag vill att partiet ska vara ett brett torg och ha en bred kontaktyta. Det mer förklarande är att partiets båda sidor behöver varandra och att skillnaderna är ytliga. Och när den ena falangen avviker från den smala stigen då kan den andra vara där och baxa upp de vilsegångna ur diket.

Frisinnade har förvisso sin bakgrund i frikyrkan och nykterhetsrörelsen men det jag tar fäste på är inte dessa organisationers budskap utan att vi här har människor formade i en ideell verksamhet där ansvar tas för en själv, sina närmaste, vårt samhälle men ofta också för människor på andra kontinenter. Till stor del var det samma människor som också bar upp hembygdsföreningen och naturskyddsföreningen.

Det är ju där man har själva essensen i liberalismen. Frihet sammanknutet med ansvar och frivillig gemenskap. Den som bärs av dessa ideal går inte in i politiken för att tillse att min, just min, skatt blir minimal eller för att staten ska ta över våra liv.  

Frikyrkan och nykterhetsrörelsen gjorde en fantastisk insats på 1800-talet och långt in på 1900-talet för att bekämpa farsoten massuperiet. Ofta tillsammans med fackföreningsrörelsen men så var det ju mycket samma folk som bar upp dessa folkrörelser. Det var alltså enskilda människor som tog ansvar. Det var inte Socialstyrelsen som räddade Sverige.

Så kommer då nästa skede. När en rörelse blir stark vill den bli allomfattande. Min övertygelse ska bli din lag. Det strider mot liberalismens och frisinnets innersta kärna. Dess grundbult. Eller som Waldemar Svensson uttryckte det. ”Och jag har aldrig trott att denna personliga klarhet (om vad som var min väg) skulle vara normgivande eller förpliktande för andra.”

Men frisinnade övergav sitt frihetbudskap och tron på den enskildes förmåga och var drivande för att gå statens väg. Vi fick allt från folkomröstning om rusdrycksförbud till motbok och allsköns regleringar. Med statens inträde tynade det folkliga engagemanget för nykterhet bort. Det var ju statens sak att ordna. Istället fick vi folksporten att runda restriktionerna.

Den statlig överhetens fostransnit var tydligt i statskyrkosystemet och i den konfessionsstyrda skolan. Jag hejade på FPU under min uppväxt när de gick till storms mot att kyrkans tro och moral hade hegemoni i skolan och hyllar fortfarande FPU för detta. De som förespråkade kyrklig överhöghet gick till KDS. Frisinnade och liberaler förenades mot statskyrkosystemet.

Nu är frisinnet svagt i partiet. Liberalerna är i kris. Finns det något samband?

Partier är bräckliga. Medlemstalen sjunker och därmed stabiliteten. Partierna följer en medialogik som går ut på att snabbt ta ställning, höras och synas och hänga på trender och fånga upp opinioner som väller in. 

Den frisinnade folkrörelsen däremot utmärks av folklig förankring och ett historiskt perspektiv som utgörs av trohet till idéer och ställningstagande som tas utan att snegla på hur det påverkar det personliga varumärkesbyggandet.

Det är klart att partier måste söka sin publik och politik kan inte bara vara idéer utan också det möjligas konst, men nog borde vi se hur vi kan knyta ihop vår idéutveckling med de som har sin grund i folklig anknytning och ideologisk kontinuitet.

Under en period kring 1970 deltog FPU i ett envig med 68-vänstern om vem som kunde vara mest radikal. En vänsterströmning som fyllde media och demonstrationståg men inte berörde den stora menigheten. Vpk fick i valet 1968 3,0%.

Vänstervågen berörde Fp men i mindre omfattning, men sedan hände något. Berlinmuren föll och den radikala vänstern fick hitta något nytt Shangri-La. De omskolade sig till vänsterfeminister. Det var ett framgångsrecept. Folkpartiet bugade och tog till sig. Partiet trodde att det handlade om jämställdhet när det som bjöds i själva verket var kollektivism, överhetsstyrning och en förvandling av den enskilde till ett verktyg för uppnåendet av ett rätlinjigt samhälleligt ideal där jämställdhet är att alla gör lika och väljer lika och utfallet blir lika.

Det som öppnade den stora dammluckan var pappamånaden 1993. Därefter har vi haft ständiga propåer om mer lagstyrning och uppfostran på olika områden och senast ville en arbetsgrupp införa kvotering av rätten till tjänstledighet för småbarnsföräldrar. Och motiv som att lagstiftningen skapar bättre normer hos folk. Alltså att staten ska skapa den nya människan.

Det finns ingen som helst acceptans hos våra presumtiva väljare för en sådan politik. Inte heller bland partiets gräsrötter. Ändå drivs den i full enighet av partiets ledande.

Denna politik är ju vad Waldemar Svensson kallade allstatligheten. Det han såg som bojor som hindrar människor från att utvecklas och därmed hela samhället att utvecklas. Grundat på en förvissning om att människor har en förmåga att förbättra världen för sig själv och andra. Det gäller bara att lyfta bort hindren.

Många förknippar kyrklighet med tvång och förbud. Förståeligt. Men i det frisinne som varit en så viktig del av vårt parti finns en tro på frihet och personlig utveckling. Har vi mist en viktig kraft och kanske även en styråra när frisinnet blivit svagare?

Och den andra sidan av frisinnet, den aldrig sviktande internationella solidariteten, behövs nu mer någonsin. Det internationella biståndet ifrågasätts. Flyktingpolitiken behöver diskuteras och kan förändras men utgångspunkten i dagsdebatten är på vår egen situation och de flyende människorna tänks bort. Här kan frisinnet ge eldunderstöd åt ett liberalt parti.

Liksom en gång de frisinnade gick vilse med överhetsattityd och regleringsiver och drev förbudslinje och regleringar och den liberala falangen vägrade inrätta sig i ledet så skulle nu ur frisinnet kunna komma den kraft som skapar en förnyelse som i själva verket är en trohet till de ursprungliga liberala tankarna. Det behövs en sådan oppositionsrörelse även i ett parti där debatt och kritik är själva livsluften.

Jag önskar att Liberalerna tar lärdom av frisinnet med sin folkliga förankring och ideologiska tänkande. Vi behöver ett parti som driver liberalism utan att dras med i vänstervåg eller feminismvåg eller nästa våg vilken den nu blir. Ett parti som är i takt med tidens frågeställningar men i grunden driver sin ideologi. Jag ser framför mig bilden som gav talesättet: ”Hundarna skäller men karavanen drar vidare.”

Orden som döljer

Ej publicerad

Om inte orden förklarar utan döljer hur ska vi då förstå?

September 2014, valkväll, slutpunkt inte bara för Alliansregeringen utan för en logiskt hållbar syn på regeringsbildning. Statsminister Reinfeldt meddelade att eftersom vänstersida blivit större än Alliansen så skulle vänstersidan bilda regering. Meddelandet var konsekvent med vad som tidigare sagts och accepterades allmänt.

Så kom budgetförslaget från den nya regeringen. Då formade sig allianspartierna som ett regeringsalternativ med en gemensam budget men utan vilja att bilda regering. Med en outsagd vädjan till SD, snälla rösta inte på vår budget, vilket de förstås gjorde.

Som svar kom då Decemberöverenskommelsen. Den är egentligen bara en bekräftelse på det som sas på valkvällen; det största blocket, Alliansen eller vänstersidan ska bilda regering. Enda skillnaden är att även Socialdemokraterna förband sig till denna princip.

Det blev en kritikstorm på sociala medier och många i M och KD var kritiska. Så bröts avtalet i oktober 2015 av KD och så såg M möjligheten att slippa den interna debatten och så följde L och C efter. Därefter var det som att alla insåg hur fel DÖ var.

Det sades om DÖ att det var att trixa, att inte respektera valresultatet, odemokratiskt och att man utestängde. Men var det verkligen det man menade eller var man bara besviken på resultatet? Partier bildar regering själv eller med andra partier som man står närmast. Övriga blir opposition och den har inget direkt inflytande. Och eftersom inget av de tre blocken fick egen majoritet så måste det bli någon form av samarbete över en blockgräns. Då måste man gissa sig till vad som var grund för kritiken. Ett rimligt antagande är att kritiker bara inte ville ha med S att göra men sedan inte hade tänkt så mycket längre om regeringsbildning. Den andra möjligheten är att man istället ville ha ett samarbete med SD.

Tänk så mycket enklare det hade varit om man sagt vad man menade. En del som bara tyckte illa om DÖ och betraktade det som just trixande kan ursäktas med att allianspartier talade om att man skulle utestänga SD från inflytande istället för att helt enkelt säga att man ville skapa möjlighet för bästa möjliga regeringsalternativ utifrån valresultatet. Som man ropar får man svar. Men av partier borde man kunna begära klartext när de säger upp ett avtal. På KD och M stämmor jublades det men utan att något besked gavs om vad som skulle komma istället. Och mer av detta skulle komma. Oklarheten förföljde allianspartierna hela mandatperioden och det var väl därför som det uppsagda avtalet i verkligheten kom att gälla hela perioden.

KD var mest konsekvent i att ge bestämda icke-svar. Det bestämda framträdandet i tonfallet stod i omvänd proportion till innehållet. Allianspartierna skulle lägga en gemensam budget. Vad som skulle hända sedan berördes inte.

I den omtalade presskonferensen i januari 2017 meddelande Moderaterna att de ville att alliansen lägger en gemensam budget. Jo M var beredd att ta ansvar men hur det ansvaret skulle utövas gavs inget besked.

Mandatperioden ut följdes sedan av en tirad av ordridåer av typ, man måste ju kunna prata med SD, man måste inse att SD finns i riksdagen, man måste förhålla sig till partiet. Men om regeringsbildning borde man inte prata. Det var politiskt spel av typ vem tar vem.

Dessa ordkaskader hade till syfte att undvika att avslöja att allianspartierna inte hade något regeringsalternativ. Kinberg Batra klarade dåligt av att ge icke-svar. Därför byttes hon ut mot Ulf Kristersson som kunde den konsten.

Inför valet 2018 sa Moderaterna: ”Mina värderingar är inte SD:s. Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”. Och KD sa sammalunda. Då borde saken vara klar. När valresultatet blev i princip samma som 2014 att vänstersidan blev större än Alliansen då borde man kunnat bilda en socialdemokratiskt ledd regering. Beklagligt men de hade ju vunnit valet. Istället fick vi en 134 lång regeringsbildningsperiod därför att M skulle först köra in i kaklet. Vad kunde då finnas där på andra sidan kaklet? Enda möjligheten var ju en regering med stöd av SD. Hade man ändrat sig och nu var det så man ville? Vet ej för det sas aldrig. Återigen bristen på klarspråk. Istället för att tala om hur man skulle få ihop en arbetsduglig regering så överöstes vi med tal om att om man bara ansträngde sig så skulle det gå.

Så slöt C och L Januariöverenskommelsen med S och Mp. Då kom kanonaden om att C och L övergett Alliansen och valt S istället för Alliansen. Valt Löfven istället för Kristersson. Detta är ju ett sätt att förvirra begreppen eftersom det inte fanns något regeringsunderlag för en Alliansregering. Budskapet om svek gick hem och har satt sig.

C fann sig väl tillrätta i samarbetet med S och Mp och fann ingen större anledning att försvara sin position. Inom L var motståndet mot överenskommelsen stort. De som var emot använde samma argument som M och de som var för låg lågt. Därmed var det inget som hejdade kritiken. Så säger Nyamko Sabuni i TV att partiet svikit sina väljare genom Januariöverenskommelsen. Och inget parti kan driva en politik som den egna partiledaren betraktar och uttrycker som ett svek. Något måste hända.

Det som hände var att Liberalerna beslöt om sitt Vägval. Där meddelades att L vill ha en borglig regering. Men det hade man ju önskat hela tiden! Sedan var det mycket tal om att söka samsyn med alla, prata med alla, förhålla sig till alla men total oklarhet om det helt avgörande nämligen hur denna önskade borgliga regering får igenom sin budget.

Är det med SD som med vargen? Vargen ansågs som ett så farligt väsen att det inte omnämndes med sitt rätta namn. SD´s namn nämns ständigt men deras politik analyseras mindre och ännu mindre vill man klargöra vår relation till SD. Är man negativ så blir det att SD har fel värdegrund eller har enkla svar på komplicerade frågor och vill man istället samarbeta så blir det prata med eller förhålla sig till. Eller är det mycket enklare och inte alls mytologiskt. Man har helt enkelt inte ogjort sig besväret att sätta sig in i SD´s politik så att man kan angripa partiet där så ska ske och kunna instämma där man är ense.

Varför domineras debatten av frågor om SD? Varför har de senaste åren blivit den stora oredans tid i svensk politik? Jo därför att partier inte ger svar. För att man använder ord som döljer vad man menar eller döljer att man inte har något svar. Hur får vi en politisk debatt där man talar i klartext och där man skiljer mellan ”att prata med” och ”att bilda regering med”?

 

 

Sverigedemokraterna. Partiet, myten och politiken

Ej publicerad

SD kräver lägre invandring, det är vad folk vill ha, och så är folk upprörda över att SD mobbas.

Är det så enkelt? Är det därför de får stöd? Är det en rättvis bild av SD? Nej, det är det inte men det ligger något i denna syn på SD och myter som har en del sanning i sig är de mest effektiva att odla.

Sverigedemokraterna är elefanten i rummet och elefanter kan inte viftas bort. Alltför länge har alltför många bara försökt avfärda partiet. Trott att det räckte med några slagordsargument. Av typ de tror inte på alla människors lika värde. De har enkla svar på komplicerade frågor. De är eller åtminstone har varit rasister, fascister, bruna. Sedan har man inte klarat av eller ens brytt sig om att utveckla detta. Ett så nonchalant sätt att debattera ger ett von oben intryck som i sig självt förstärker SD som utmanare av etablissemanget. Och när SD inte får svar på sina frågor så dör inte debatten. Den får nytt bränsle.

 

I stället ska partiet granskas och analyseras. Är det ett enfrågeparti eller är invandring bara en bit av synen på kultur och nation? Och så måste vi ha svar på de frågor som SD tar upp. Så länge SD kan tala om massinvandring som skapar kriminalitet och stök, problem i skola, sjukvård och ekonomi och vi inte har klara svar så kvittar det vad vi har att säga om partiets människosyn.

 

Partiets historia åberopas ofta. Det finns all anledning att göra så men det räcker inte med att komma med någon gammal nazist som var med på 80-talet. Vi måste ha mer att säga när SD kontrar med att är vi inte färdiga med den diskussionen snart. För det finns mer. Mycket mer.

De nu ledande i partiet gick med när partiet ville förbjuda utomeuropeiska adoptioner, vilket var fram till 2002, och partiledaren fram till 1995 kom från nazistiska Nordiska rikspartiet. Var det inget som störde?

Länge var SD ett Rysslandsvänligt parti. Det har de nu släppt men står istället gärna upp för Polen och Ungern.

Under årens lopp har många medlemmar i SD uteslutits. 300 sedan de kommit in i riksdagen. Inte nog med det. De har kopplat bort hela sitt ungdomsförbund och startat ett nytt. Då kan man ju säga att nu har de rensat så nu är där inga problem längre. Visst har SD förändrats och det måste vi tillstå. Sedan kan man konstatera att de utrensade tydligen har trivts helt utmärkt i SD ända fram tills de råkade säga något som blev offentligt. Och det fortsätter. Nya avslöjanden görs och vi får höra att det är enstaka personer. Hur många enstaka personer finns det och när tar det slut?

 

Mycket av det som kallas mobbning handlar helt enkelt om att man tog avstånd från det parti som SD var. Inte så konstigt. Men det som inte kan accepteras är att partier tummar på demokratins regler och tricksar för att utestänga SD från det som deras valresultat berättigat dem till. Så sent som efter valet 2018 fick SD inte de poster de borde ha i riksdagen. 

Till Nobelfesten inbjuds alla partiledarna utom Jimmie Åkesson. Fackföreningar utestänger medlemmar i SD ibland som medlemmar, ibland som förtroendevalda. Aftonbladet vägrade partiet att annonsera 2009. Dessa organisationer bestämmer själva över sin verksamhet men medverkar på detta sätt till att skapa bilden av SD som mobbat av samhällets elit.

 

Den bärande idén med SD är ju att bromsa invandringen, speciellt från avlägsna länder. Istället menar de att vi bör hjälpa på plats. Grundtanken är ju helt riktig. Flyktingar ska tas omhand så tidigt som möjligt och om det sedan är så att de ska komma till ett västland så ska de få en flygbiljett dit. Billigt och enkelt. Istället har vi varit så fixerade vid asyltänkandet, alltså att flyktingarna ska passera gränsen till oss för att få hjälp. Med följd att vi kräver att flyktingarna ska risker sina liv och ge sina pengar till smugglare för att räknas som riktiga flyktingar. EU´s nyligen lagda förslag om migration förändrar inte detta. Visst ger vi hjälp på plats men helt otillräckligt. Ibland är förhållandena så eländiga i flyktinglägren att människorna där ser smugglingsvägen till Europa som enda möjligheten. När SD påtalar detta så viftar vi bara bort frågan. Och när en fråga inte får något svar så försvinner den inte. Den växer. Och många tycker att hjälp på plats låter som det bästa. För flyktingarna och för oss. Vi borde dels ändra vår politik till hjälp på plats där det är det rätta och dels förklara oss där detta inte är möjligt.

SD kan acceptera ett mindre antal flyktingar men de ska stanna endast så länge som orsaken till att de måste fly består. Kan man utvisa en familj som rotat sig i Sverige, och har barn som inget vet om ursprungslandet, efter 10 år, efter 20 år, efter 30 år?

Därutöver bör vi ifrågasätta om SD verkligen driver politik för hjälp på plats. Det främsta exemplet på denna flyktinghjälp är EU´s avtal med Turkiet där 4 miljoner flyktingar får hjälp på EU´s bekostnad. Detta avtal är SD emot. EU har också avtal med flera nordafrikanska länder för att bromsa flyktingvågen och strävar efter att åstadkomma fler avtal av Turkiet-typ. Visst är FN genom UNHCR en viktig aktör och bör ha ökat stöd men det är EU som har kraft att åstadkomma de stora resultaten och EU vill SD upplösa.  

SD vill också dra ner på vårt u-landsbistånd och på EU`s-bistånd. Det som kan medverka till en värld där människor inte behöver fly.

Det finns därför anledning att ifrågasätta hållbarheten i SD tal om hjälp på plats. Och så bör vi lansera en egen hållbar flyktingpolitik. Detta istället för att bara vifta bort frågan och åse strömmen av väljare som dras till SD.

 

Den andra stora profilfrågan för SD är den om brott och straff. Att alltid kräva hårdare tag och strängare straff. Det är helt klart att här behöver göras åtskilligt. Vi kan då vara överens om vissa delar av deras politik och andra inte, men det finns inslag i SD´s politik som är oacceptabla.

SD säger att utvisning ska kunna ske även om det finns verkställighetshinder. Sverige är en rättsstat och dessutom bryter detta mot Europarådets konvention om mänskliga rättigheter. Vi har varken dödsstraff eller tortyr. Att vilja utvisa någon efter avklarat straff till detta, oavsett vad personen gjort sig skyldig till, säger mycket om partiet. Och SD anser att utvisningsbeslut alltid ska förenas med frihetsberövande. Om man inte kan utvisa, hur länge ska någon vara frihetsberövad efter avtjänat straff? Iran har nu varit styrt av ayatollorna i 42 år.

 

Demokrati är basen i politiken. Men demokrati är inte bara att man respekterar folkets röst i allmänna val. Det handlar också om respekt för varandra och om att en majoritet inte ska beröva en minoritet dess rättigheter. Ett exempel. Partisekreteraren Jomshof sammankopplar religionen islam med islamism och att islam är jämförbart med nazism och kommunism. Med en sådan inställning följer naturligt ett avståndstagande till en folkgrupp. I flera fall har SD sagt nej till moskébyggen. Partiet ställer alltså inte upp på religionsfrihet. När Turkiet skjutsade flyktingar till gränsen mot Grekland och manade dem till att ta sig över gränsen reste partiledaren till Turkiet men inte för att förmå regeringen där att upphöra med att använda flyktingar som redskap mot väst, utan resan gick till flyktingarna vid gränser och för att där dela ut flygblad till dem. Alltså att angripa dessa människor och framställa dem istället för den turkiska regeringen som en fara för Europa. I valrörelsen 2010 visade SD en film där muslimer med burka och barnvagnar väller fram som spöken ur mörkret som hotar gamla pensionärer.

Det är denna människosyn, att demonisera flyktingarna, som inte går ihop med demokratin.

SD har motverkat att EU vidtar åtgärder mot brist på demokrati och rättsstatliga principer när dessa hotas i Centraleuropeiska stater.

 

Sverigedemokraterna har tidigare velat framställa sig som ett mittenparti vad gäller ekonomisk politik. De röstade med vänstern för avskaffande av Lex Laval och talar gärna om folkhemmet och Per Albin. Så sent som i valrörelsen 2014 drev de kampanj mot valfrihet i välfärden. På senare tid har partiet markerat sig som ett parti på borgliga sidan. Det man kan undra över är hur grundlig den förändringen är.

 

SD har engagerat sig alltmer i kulturpolitiken. Partiet har en helt annan inställning till kultur än den liberala. Liberaler ser kultur som ett egenvärde och något som kan ifrågasätta och förnya vårt tänkande. För att citera SD´s budgetmotion 2018: ”För oss spelar kulturen en central roll för sammanhållning och hållbar utveckling för nationen”. Alltså kultur ses som ett verktyg i för politiken. De sätter det homogena folkhemmet som motsats till dagens ”själlösa och splittrade” samhälle. Här har SD samma principiella inställning som den radikala vänstern. Det är samma kollektivistiska syn på människor. Klass och identitetspolitik för vänstern och nation för SD och samma uppfostrande attityd.    

 

SD är ett populistiskt parti. Populism det är att det finns ett folk och en elit. Folket står för det goda och det förtrycks av en elit som är ondsint. Ständigt hör vi från SD detta med eliten eller dom i media eller etablissemanget. Detta är ett sätt att skapa motsättningar av ett parti som säger sig vilja verka för sammanhållning. Från förakt för eliten är steget till kunskapsförakt litet.

 

SD är motståndare till EU. Visserligen har de bytt taktik på så sätt att de inte driver utträdeskravet. Det förändrar inte den principiella ståndpunkten. Partiet anser att det är ett brott mot vår grundlag och vår demokrati att beslut tas i internationella organ som binder oss. Det är ett brott mot grundprincipen för vår demokrati att all offentlig makten utgår ifrån folket. SD´s linje här är oerhört långtgående. Den innebär inte bara att vi måste lämna EU utan allt internationellt samarbete där gemensamma beslut tas. Vi måste lämna FN. Säkerhetsrådets beslut är ju bindande. Och vi måste lämna Världshandelsorganisationen WTO och åtskilliga andra organ.   

 

Medlemskap i NATO är naturligtvis uteslutet med partiets syn på internationellt samarbete. SD röstade även nej till Värdlandsavtalet med NATO. Detta avtal är mycket viktigt för möjligheten att skydda de baltiska staternas fred och säkerhet. SD har nu tagit ett steg närmre NATO genom att ställa sig bakom NATO-option men betonar likafullt att man är emot medlemskap och att optionen handlar om att likställa oss med Finland.  

 

SD röstade nej till Parisavtalet om klimatet. Partiet förnekar inte klimatförändringen och dess orsaker men med att rösta nej till Parisavtalet har de ställt sig utanför arbetet med klimatet. SD tonar ner klimatfrågan och drar ner på anslagen till åtgärder. Att åtgärda klimatförändringen är det viktigaste åtagande världen har just nu.    

 

Frågan om hur vi ska förhålla oss till SD har hängt över partierna i tio år. Det har varit allt ifrån totalt avståndstagande till tal om regeringssamverkan. Vi har inte haft något klart svar på hur vi betraktar SD. Detta har SD utnyttjat genom sitt tal om att vi har beröringsångest och att vi inte kan tala med SD. Kom upp ur sandlådan manar SD. De har lyckats väl genom att hos många skapa bilden att problemet i politiken och med regeringsbildningen är att vi inte kan tala med SD. Gör vi bara det så ordnar allt sig. Detta synsätt har förstärkts genom Moderaternas och Kristdemokraternas märkliga agerande i regeringsfrågan efter valet 2018. De har gjort klart att de inte vill regeringsförhandla med SD och SD har gjort lika klart att i så fall blir det inget. Trots detta har M och KD agerat som om det fanns en möjlighet till en Alliansregering och då med SD som dörrmatta. Man skulle köra in kaklet och man skulle pröva möjligheten för något man visste inte fanns. Och för de som trodde på att det skulle finnas något på andra sidan kaklet så blev Liberalerna och Centerpartiet betraktade som svikare.    

 

Jag anser att vi inte bara ska prata med SD, vilket vi alltid gjort, utan även förhandla i enskilda sakfrågor. Oavsett hur långt vi står ifrån varandra ideologiskt så om vi har i grunden samma uppfattning i en fråga finns det ingen anledning att inte prata ihop oss för att få ett gemensamt förslag som kan gå igenom. Bland väljarna är förståelsen minimal för att vi inte driver våra frågor så långt vi kan bara för att vi inte vill det en del kallar prata med men är att förhandla med något visst parti. Vi kan likaså bilda minoritetsregering när Alliansen är större än vänstersidan precis som 2010-14.

Däremot kan jag inte tänka mig att ha SD som regeringsunderlag. EU, NATO, Klimatavtalet och en positiv inställning till globalisering och internationell solidaritet utgör grunden för vårt internationella sammanhang och frihet och ett individuellt perspektiv och därmed respekt för människor oavsett ursprung och en öppenhet för kulturella och intellektuella impulser vår moraliska bas. Detta är viktigare än någon procentsats i A-kassan eller något bidrag i bostadspolitiken.