Inga liberala argument för pappamånader

Publicerad i tidningen Nu januari 2013

Föräldraförsäkringen är jämställd. Den är helt lika för män och kvinnor. Mer jämställd än så går det inte att bli. Ändå diskuteras denna försäkring ivrigt ur just jämställdhetssynpunkt. Hur kan det komma sig? Det kan väl inte finnas några argument som håller? Nej just så är det. Det finns det inte. Inga argument med liberal grund.

Kvinnor tar fler dagar än män. Ofta framförs bara detta faktum som ett skäl till statlig styrning. Så är det om man nu anser att män och kvinnor måste göra precis lika. Något problem är det däremot inte om man anser att jämställdhetspolitik är att lagar och regler är jämställda och att politikens uppgift är att möjliggöra för människor att forma sina liv.

Visst får folk göra som de vill med egna pengar, men nu betala ju staten och då måste staten få bestämma. Detta är det klara överhetstänkandet Alltså staten drar in våra pengar. När staten väl har dessa pengar kan staten göra vad den lyster. Säger staten hoppa då är det bara att hoppa. Vi skall sedan vara tacksamma att staten ger oss pengar. Fjärran är detta från den liberala tanken att staten är medborgarnas tjänare som skall lösa gemensamma problem. I detta fall föräldrars försörjning under småbarnstiden.

Barnen behöver båda föräldrarna. Visst är det så, men märkligt att misstron mot föräldrar kommer fram just här. Vi som annars betonar föräldraansvaret och föräldrars rätt att fostra sina barn och föräldrars rätt gentemot myndigheter när det gäller förskola och skola.

Det ojämna uttaget påverkar samhällsstrukturen. Förväntningarna på en ung kvinna som söker jobb är annorlunda än de på en ung man. Det är naturligtvis så, men vill vi ha ett samhälle där vi tvingas handla på ett visst sätt, inte för att det är bra för föräldrar eller barn utan för att uppfylla statens syn på hur samhället bör vara inrättat. När vi talar ideologi kallar vi detta att individen blir ett verktyg för staten och då är vi väldigt överens om att så vill vi inte ha det utan politikens mål och mening är den enskilde individen.

Kvotering gör det lättare för män som vill söka föräldraledighet. Jovisst men vill vi att staten styr åt oss för att vi skall slippa besvär.

Individualisering. Ett helt fantastiskt uttryck. Här finner jag ingen ideologi. Bara uppfinnarglädjen hos dem som hittat ett uttryck som låter liberalt. Och nog låter individualisering bättre än tvångsdelning men under fernissan är det samma sak. Så försöker man dra paralleller till sjukförsäkring och andra individuella sociala förmåner som om inte alla förstod skillnaden. Min sjukdom är min. Har jag brutit benet kan inte jag upp och springa och låta frun inta sjukläge, men barnen är gemensamma. Sorgligt att uppfinningsrikedomen används för att begränsa friheten när den så väl behövdes för att utöka den.

Det går inte att kombinera liberalism med kvoterad föräldraförsäkring. Detta olyckliga ställningstagande har gjort att fp inte kan driva frihetspolitik. Och hur kan man ha ett liberalt parti utan frihetspolitik? Låt oss inse misstaget och ta ny kurs på kommande landsmöte.

Ragnar Arvidsson

Helsingborg

Svar i tidningen Nu 2013-02

Tvång är frihet!

Endast staten kan göra oss fria. Vi undersåtar är fångna i vår inskränkhet och kan uppnå frihet endast genom att följa staten bud. Frihet, tycker Björn Rydberg (Nu nr 5,) det är om staten styr föräldrarna. Det är frihet eftersom det blir bättre. Folk har ju en massa felaktiga och oförståndiga åsikter om hur man skall leva sina liv. Rydberg vill ge mamman och pappan rätt till lika många månader var. Men det har de ju redan! Det finns inget hinder att dela lika. Men en rätt som inte samtidigt är ett tvång har inget värde för Rydberg.

Jag undrar vad det är som får Björn Rydberg och många andra folkpartister att vända och vrida på liberalismen så att den blir dess motsats. Så att kvotering blir individualisering, att erhålla sin kvot blir att tilldelas frihet, att jämställdhet fås att handla om statistik istället för ett förhållningssätt och att göra människor till verktyg för statsmakten blir rättvisa.

Björn Rydberg är orolig för att jag vill vrida klockan tillbaka. Det kanske jag vill. På 80 talet hade vi en partiledare Bengt Westerberg som var helt fantastisk innan han sveptes med i den kollektivistiska vågen.  Ha sa ”Vi kan gärna med argument försöka övertyga våra medmänniskor om de prioriteringar vi tror på, men låt oss avstå ifrån att med lagstiftningsmakt tvinga på dem våra värderingar” och ”att många beslut kommer att strida mot den politiska majoritetens uppfattning. Det tycker jag är att vara liberal.” ”Genom ofrihet förminskas människor och med små människor kan inget stort uträttas”. Jag var med och applåderade. Kanske Du också Björn Rydberg. Det var tider det. Moderna tider. Framtidens idéer

Ragnar Arvidsson

Helsingborg

Folkomröstningar – tveksam demokrati

(Newsmill 2013-03)

 Allt oftare hörs kravet på kommunala folkomröstningar. Folket måste få säga sin mening heter det. Folkomröstning ses som lösningen oavsett vilken typ av fråga det är som ska avgöras och framställs gärna som det enda riktigt demokratiska sättet att fatta beslut på.

Möjligheten att driva fram en folkomröstning genom s.k folkinitiativ har funnits sedan 1997. Nästan alla sådana folkinitiativ har sedan avslagits av fullmäktige. Det är självklart att alla avslagen skapar besvikelse och misstro och därmed har lagen motverkat sitt syfte. Men i stället för att kritisera kommunerna och kanske till och med tvinga dem att genomföra folkomröstningar borde man fundera över om det inte finns goda skäl till kommunernas inställning och diskutera under vilka förhållanden en folkomröstning kan vara meningsfull.

Jag anser att följande kriterier ska vara uppfyllda:

1. Det ska vara en fråga som verkligen engagerar väljarna.

2. Den ska beröra medborgarna någorlunda lika oavsett var i kommunen man bor och oavsett intresseinriktning eller livssituation.

3. Det ska vara en principfråga och inte en intressefråga. Det får inte vara så att någon grupp skaffar sig fördelar genom en omröstning och principen om likabehandling av medborgarna får inte äventyras.

4. Det ska finnas klara och tydliga alternativ som alla kan sätta sig in i.

5. Frågan ska kunna särskiljas från politiken i övrigt. Det får inte uppstå oklarhet om det är valet eller folkomröstningen som gäller.

6. Folkomröstningen måste få ett valdeltagande som ligger någorlunda i nivå med det i ett allmänt val.

Ett fall där folkomröstning är naturlig är frågan om kommundelning eller sammanslagning men de flesta av de frågor som diskuteras passar väldigt dåligt för denna beslutsform.

Att folkomrösta om skattehöjningar skulle strida mot kriterium nr 5 ovan och kunna hindra att en politik som fått stöd i allmänna val kan genomföras. Inte heller kan man folkomrösta om byggandet av en moské, eftersom det skulle strida mot kravet på likabehandling av medborgarna. Folkomröstning om trängselavgifter är ett typexempel på en fråga som berör människor mycket olika. Dessutom kan man fråga sig om det är en principfråga eller intressefråga.

I Ängelholm folkomröstade man om en väg. En väg påverkar en lite grupp boende negativt samtidigt som den underlättar för en stor grupp trafikanter. Hur kan man göra den avvägningen i en folkomröstning? Det blev nej till vägen och politikerna i Ängelholm har sedan haft stora problem att krångla sig ur den situationen.

Doroteaupproret kräver sjukvård för alla. Jaha, och vem skall tolka vad det innebär?

I den bekanta folkomröstningen i Sjöbo 1988 var den primära frågan - flyktingmottagandet - en kommunal fråga, men kampanjen utvecklades till att bli mest en strid för eller emot utlänningar.

Detta pekar på en risk med folkomröstningar, nämligen att vissa grupper, med stöd av 10 procent av invånarna, letar upp någon formellt korrekt kommunal fråga som förevändning för en folkomröstning och därmed skaffar sig en arena att agera på. Jag kan inte förstå varför kommunerna skulle ställa upp med denna service.

Folkomröstningskrav är alltför ofta ett sätt för de som driver en fråga  att få extra uppmärksamhet. Och får de nej kan de spela martyrer och tala om att demokratin inte är välkommen och om medborgarna som trycks ner när det egentligen handlar om att de inte fått sin kommunfinansierade kampanj.

Här i Helsingborg hade vi för en del år sedan en folkomröstning om placeringen av det nya muséet som skulle byggas. Endast få personer hade satt sig in i hur det skulle ta sig ut på de olika platserna. Kampanjen för en omröstning drevs av en liten men skrivkunnig grupp museiintresserade men frågan engagerade inte gemene man. Tror någon att sådana folkomröstningar stärker demokratin?

Vi har också här i Helsingborg, som i många andra orter, då och då intensiva kampanjer för att det skall bli folkomröstning om något byggprojekt. Naturligtvis går det inte att folkomrösta om ett byggprojekt eftersom alternativen inte är två eller tre utan hur många som helst. Om man röstar nej, vad röstar man då för - en liten ändring eller en stor ändring och i så fall vilken ändring? Folkomröstning kan ses som ett sätt att protestera, men inte som en konstruktiv metod att få fram ett beslut. Och vad gör man om 90 procent vill ha en ny väg, men varje alternativ till sträckning fälls i folkomröstningar? Röstar tills folk storknar?

Låt oss ta debatten om folkomröstningar verkligen tjänar demokratin. Hittills har alltför många duckat. Och låt oss försvara den representativa demokratin i stället för att undergräva den.

Ragnar Arvidsson

Helsingborg

Tredje pappamånad

(2013-09, Ej publicerad)

Nu förelår partistyrelsen en tredje pappamånad. Vi kan inte stillatigande finna oss i detta. Vi måste engagera oss för ett nej till detta förslag och till att det alls finns några pappamånader. Pappamånaderna strider fullständigt mot vår ideologi.  När dessutom en kompakt majoritet av dem som är, eller skulle kunna vara, våra väljare är emot detta så borde det vara självklart att fp var emot.

Första tiden efter landsmötesbeslutet 1993 så tänkte jag att detta är så fullständigt felaktigt att det bara måste bli tillrättat. Istället ser vi att partiet går djupare ner i malströmmen.  Inte bara med den tredje månaden utan också att denna kvotering blir avstamp för nästa steg i kvoteringshierarkin. Könskvotering av bolagsstyrelser. Vår jämställdhetsminister har själv öppnat för det i princip. Hon för en argumentation som jag inte kan acceptera. Hon säger sig vara helt emot kvotering, fast det är klart att om bolagen inte gör som hon vill på frivillig väg då får det ju bli med lagstiftning. Är man då för eller emot könskvotering? Det finns fler i vårt parti som resonerar precis så.

Med dessa idéer och sedan ovanpå det lite otur eller oskicklighet så kan fp mycket väl sparkas ut ur politiken.  Det var ju nära 1998 efter den första pappamånaden när vi räddades med 4,7%. Det är skrämmande att dessa kvoteringsanhängare är likgiltiga för att de riskerar fp´s existens.

Problemet är att det finns en liten högljudd grupp som driver kvotering. Sedan finns det en grupp som hänger med. De fattar att nu är det detta som gäller och då är det bara att anpassa sig. Sedan den stora gruppen som är emot bryr sig inte. En del tycker att det kan väl kvitta och att det finns viktigare saker att engagera sig i. Andra vill bara inte ta strid mot tongivande grupper som nu har medvind i såväl fp som i den allmänna samhällsdebatten.

Idéer med kollektivism, överhetstänkande och frihetsförakt och med kvotering som vapen har nått så djupt in i fp att vi som vill att fp skall vara ett liberalt parti inte kan sitta still längre och hoppas på att förvillelsen skall gå över. Vi måste agera. Vi kan mejla till våra riksdagsledamöter, landsmötesombud och partiledningen. Tala med dem vi träffar och inte minst sprida budskapet vidare till alla dem som tycker som vi och uppmana dem att göra något och i sin tur föra budsket vidare till dem de känner.

Ragnar Arvidsson

Helsingborg

Senaste kommentaren