Decemberöverenskommelsen och Kd

Ej publicerad

Decemberöverenskommelsen var helt rätt. Nyval borde inte alls funnits på kartan. Svenska folket har röstat fram en riksdag. Det är då riksdagens uppgift att se till att landet kan regeras. Man kan inte gå tillbaka till väljarna med att det här valet Ni gjorde blev inte bra, Ni får göra om det. Nyval skall användas om något helt nytt och oväntat inträffat så det läge som var vid valet inte längre gäller.

Överenskommelsen gäller formerna och inte politiken. Oppositionsrollen förändras därför inte. Det blir med denna överenskommelse mer konsekvens i politiken. Släpper man fram en regering som inte har majoritet i riksdagen måste man ge den regeringen möjlighet att verka. Vill man inte det får man helt enkelt se till att det blir någon annan regeringskonstellation (vilken det nu skulle vara).

 Tänk situationen med en borglig regering efter nyval och den regeringen inte heller fått igenom sin budget. Så kan vi inte ha det

 Vilka är alternativen till Decemberöverenskommelsen? Mellan raderna kan man läsa att en del vill samarbeta med Sverigedemokraterna. Men säg det då! Och i så fall skulle ju inte en socialdemokratisk regering släppts fram.

 Det andra alternativet är en kompromissbudget. Många säger det, vi skulle sett till att få något i utbyte. Men vill vi verkligen ha en stor kompromiss där det inte går att klara ut vad som är borglig och vad som vänsterpolitik. Samtidigt hör jag från många håll att det måste bli klara linjer i politiken. En samförhandlad budget vore motsatsen till klara linjer.

 Sverigedemokraterna framställer sig gärna som det enda oppositionspartiet. Det är ju bara ett propagandatrick de kör, men med en samförhandlad budget hade det varit sant. Då hade Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet varit den enda oppositionen i svensk politik.

 Dessutom, oavsett vad man tycker om innehållet så står man för ingångna avtal. Kristdemokraternas avtalsbrott är allvarligt och gör att det inte går att lita på partiet längre. Deras förtroendekapital är förbrukat och politik är i förtroendebranschen.

 Ledaren för motståndet mot överenskommelsen, Sara Skyttedal, står i kongressalen inför alla delegaterna och skålar i champagne när beslutet kommit Det är att håna den egne partiledaren och alla andra delegater som ville ha den kvar. Väx upp!

Folkpartiet 1960 – Vad säger det oss?

Frisinnad Tidskrift  2015:6

Inget är så föråldrat som valmaterial måndagen efter valet. Vad skall man då säga om Folkpartiets valhandbok från 1960? Jo, att den säger mycket om sin tid men också om vad Folkpartiet är för parti - även idag.

Det man först slås av är den byråkratiska tonen och det är mycket om vilken riksdagsman som har lagt vilken motion eller interpellation. Och så finns där frågor som man är glad att slippa i dagens partidebatter. Som de om småbrukarstöd i relation till kalvbidrag och leverensstöd för mjölk. 

Mycket handlar om att beskriva och även kritisera handläggningen av ärenden. Då kan man ju ställa den klassiska frågan; Svarar vi på folks frågor? Folkpartiet sägs vara mästare på att svara på frågor som ingen ställt. Här tas upp om brott mot diplomatisk etikett och här ägnas en hel sida åt frågan om talmannens rösträtt och detta utan att man ens har en åsikt i sakfrågan. Det man kritiserar är att förslaget inte tagits upp i författningsutredningen innan det förelades riksdagen. Vi har senare år varit med om att fp drivit kamp om närradio när alla andra var upptagna av bekymmer om arbetslöshet och ekonomi och i senaste valrörelsen gjorde partiet jämställdhetsbonus till paradfråga. Så visst, det finns ett konsekvent inslag av tondövhet över decennierna. 

Det finns evighetsfrågor. En sådan är bostadssubventioner. Här säger fp att de generella bostadssubventionerna bör avvecklas. Det dröjde några årtionden men sedan kom ju skattereformerna på 80-talet där helt orimliga skattesubventioner av villor togs bort. Här var fp drivande. Sedan togs övriga subventioner bort under 90-talet.

Nu kommer bostadssubventionerna tillbaka. Regeringen lägger ett antal miljarder på byggande av hyresrätter. Alliansen gav efter för kristdemokraternas krav på att fastighetsskatten skulle tas bort. Det fanns en balans på bostadsmarknaden med ränteavdrag och skatt på bostadsförmånen. Denna balans är nu borta och vi har därmed fått en politik som subventionerar ägda bostäder. Inget är så svårt som att ta bort en förmån, men det enda logiska är att återinföra fastighetsskatt. För fp vore det att konsekvent fullfölja den politik man drivit sedan 50-talet.

Skolan var viktig 1960 även om det delvis var andra frågor än de som nu är aktuella. Fp medverkade till den stora och nödvändiga utbyggnaden av skolväsendet och universitet och högskolor som skedde dessa år. Partiet insåg även då att det inte är enbart högre utbildning som behövs och tar också upp vikten av lärlingsutbildning. Folkpartiets utbildningspolitik är ingen dagslända.

Jämställdhet får stort utrymme. Detta är ju något som fp alltid arbetat med. Från rösträtt, rätt till utbildning och yrken även för kvinnor. Här tas upp om avskaffande av sambeskattning, likalöneprincipen (då fanns det kollektivavtal med särskilda kvinnolöner). Senare blev det utbyggd barnomsorg och ökad kvinnlig representation i politiken. Här finns alltså en konsekvent politik som kan inge förtroende.

Då hette det kvinnofrågor. Idag dominerar feminism som signalord. Folkpartiet med dess historia borde vara det första parti som tar nästa steg och blir ett jämställdhetsparti. D.v.s. överger vänsterfeministiska idéer om överhetsstyrning med kvotering och åsikten att män och kvinnor måste göra samma val och istället tar itu med orättvisor oavsett om det är män eller kvinnor som drabbas.

Folkpartiet tar ett klart ställningstagande mot förtrycket som finns i många av världens länder och så här står det: ”De demokratiska länderna måste nu räcka handen åt de talrika folk som söker sin frihet.” Kommunismens förtryck betonas särskilt.

Apartheidpolitiken i Sydafrika angrips. Här har fp alltid varit drivande och man skulle kunna säga ledande.

Den heliga neutraliteten härskade 1960. Att tala om EEC, dagens EU, var modigt. Sverige var med i Efta och här talas det om att det i framtiden skulle slås en bro mellan Efta och EEC. Visst var det blygsamt men dock en inledning till den politik med EU, NATO och globalisering som fp nu driver.

 Internationellt bistånd poängteras. Fp var tidig med att ta upp frågan och har drivit detta under alla år. Även om det finns med nu också är det något man knappast talar om vilket är beklagligt. Det är extra viktigt att driva biståndsfrågan idag när det finns planer på mycket stora avräkningar p.g.a. flyktingmottagandet.

Liberalismen är internationalistisk och fp är det parti som främst drivit dessa frågor. Med den utveckling vi har i världen och en värld som krymper men trots det en debatt där många anser att vi är oss själv nog behövs Folkpartiets röst.

Sedan finns det politikområden som saknas. Det står inget om miljöfrågor. Fp liksom andra vaknade sent. Den debatten kom igång senare under 60-talet. Dessutom saknas en politik som gäller individens frihet. 1960 hade vi en konfessionell skola, statskyrka, censur och nöjesförbud på vissa helgdagar. Det var vid denna tid FPU så förtjänstfullt började ta i dessa frågor och blev ett betydelsefullt förbund som dominerade elevrörelsen.

Folkpartiet kan vara stolt över sin historia. En del kan kritiseras men ännu mer hedras. Det finns ett ideologiskt rättesnöre men jag önskar att fp ännu mer lägger sig vinn om att granska sin politik utifrån detta rättesnöre. Endast partier som är konsekventa ideologiskt och över tid har ett existensberättigande.

Var det socialdemokraterna som avskaffade apartheid?

Ej publicerad

TV 2 visade nyligen dokumentären ”Palmes hemliga agent”. Ett intressant reportage om hur Sverige hjälpte Sydafrikas ANC i deras kamp och där diplomaten Birgitta Karlström Dorph var en viktig mellanhand.

Det intryck man fick av programmet var att det var socialdemokraterna som drev politiken mot apartheid och att Palme var centralpersonen. Det var som om det var Palme mot världen och Palme segrade. Det enda tillfälle då andra nämndes var när Reagans och Thatchers och moderaternas motvilja mot sanktioner togs upp.

Visst var Palme mycket engagerad i kampen mot apartheid och de år som programmet fokuserade på, från 1982, var med socialdemokratisk regering, men var Karlström Dorph Palmes agent och var det bara socialdemokratin som drev antiapartheidpolitiken?

Från Sverige slussades 1,6 miljarder till ANC. Detta gick genom den s.k. Humanberedningen. Ett organ till för att hemlighålla Sveriges agerande. I det ingick samtliga partier utom vpk. Där ingick också LO och Arbetsgivarföreningen och hela folkrörelsesverige. Och Karlström Dorph var som diplomat representant för Sverige och inte för socialdemokratin eller för Olof Palme.

Det som helt kommer bort är folkpartiets engagemang mot apartheid. Ett engagemang som funnits från 50-talet och sedan under hela kampen. Sven Wedén, som var folkpartiledare 1967-69 och var företagare, hade tidigt stoppat sitt eget företags export till Sydafrika. Liberaler som DN´s chefredaktör Herbert Tingsten och David Wirmark, sedermera partisekreterare i folkpartiet, var starkt engagerade mot apartheid redan på 50-talet. Många, särskilt unga människor, engagerade sig tidigt mot apartheid. För Folkpartiets Ungdomsförbund var situationen i det vi kallar 3:e världen med kolonialkrig, rasism, förtryck och fattigdom en stor fråga och då var det naturligt att även engagera sig i medborgarrättskampen i Sydafrika.

Folkpartiet drev på 70-talet krav på stöd till ANC. Just detta som programmet handlade om, stöd till ANC kom till efter en motion i riksdagen från folkpartiet och centerpartiet. Folkpartiet drev också på för förbud mot investeringar i Sydafrika. Detta investeringsförbud och förbud mot kapitalexport infördes 1979 av folkpartiregeringen under Ola Ullsten.

Under 80-talet verkade folkpartiet för att dispenser inte skulle ges från investeringsförbudet och drev också på för handelssanktioner. Här tvekade den socialdemokratiska regeringen som ansåg att Sverige inte skulle genomföra sanktioner som inte var beslutade i FN´s säkerhetsråd. Den strikta neutralitet som socialdemokraterna ville driva gjorde att de tvekade att ta detta steg.  Danmark och Norge införde dessa sanktioner och folkpartiet satte socialdemokraterna under press och så småningom gick partiet med på att införa sanktioner.

Vi kan vara stolta över Sveriges insats för att avskaffa apartheid och heder åt Birgitta Karlström Dorph. Det är värt att framhålla Olof Palmes engagemang och insatser, men det är fel att framställa historien som om allt vore socialdemokraternas och Palmes verk. Det fanns motsträviga och det fanns de i olika läger som drev kampen. Folkpartiet var under alla åren djupt engagerad i kampen mot apartheid.

Möte med Bengt Westerberg

 Frisinnad tidskrift. 2015-4

1987 var en storhetstid för folkpartiet och Bengt Westerberg. Partiet hade nyligen upplevt ”Westerbergeffekten” i valet 1985 och opinionssiffrorna pekade uppåt. Det fanns en trygghet i partiet att man stod på säker mark ideologiskt. Partiet var enigt och optimistiskt.

I en intervjubok från det året ”Att tro på människorna” samtalar tidningsmannen mm Kurt Samuelsson med Bengt Westerberg.

När Westerberg valdes var han mest känd som ekonom med radikala grepp. Han hade spelat stor roll vid det första steget i den stora skattereformen, den underbara natten 1981. Han visade dock snart att han också hade bredd. Framgången i valet 1985 grundade sig på en tydlig marknadsekonomisk profil och ett socialt engagemang främst uttryckt i kravet på eget rum i långvården.

I boken går man igen politikens olika fält. Den gamla folkpartiparollen ”Det skall löna sig att arbeta” tas fram. BW betonar vikten av ett fritt näringsliv. Inte alls okontroversiellt i löntagarfondernas Sverige. Detta fick en stor grupp liberaler, många med förankring i företagarvärlden, att känna sig hemma i folkpartiet. De hade länge känt att dessa aspekter kommit i skymundan.

Det sociala engagemanget är tydligt. Det tas fram som den andra sidan av politiken. Välfärdssystemen behövs för att marknadsekonomin skall fungera. BW tar fram Bertil Ohlins tal om ”Det glömda Sverige” och kritiserar att gigantiska belopp läggs på bostads- och matsubventioner medan människor på livets skuggsida glöms bort.

Samtidigt betonar BW det personliga engagemanget. Regionalpolitik kan ge möjligheter men den som bara väntar på att staten skall lösa alla problem blir förlorare. U-landsbistånd betonas men som möjlighet för människor att arbeta för att förbättra sin situation. Och vårt engagemang för våra medmänniskor i vardagen poängteras.

Det som är utmärkande i boken är synen på frihet och synen på människan. Det som gett boken dess namn. BW är här oerhört klar och lyfter upp frihetsaspekten. ”Liberalismens bias är just den individuella friheten”. Han betonar den privata sfären. ”Allt är inte politik. Politik skall inte lösa allt.” ”Människor får aldrig behandlas som medel för något annat. Det uttrycker den högsta moraliska normen.” Särskilt intressant är hur BW beskriver frihet som en kraft som lyfter människan. Genom frihet utvecklas engagemanget inte bara för en själv utan också för omgivningen. Människor vill göra rätt för sig, förverkliga idéer, förändra det i omgivningen eller samhället man finner vara fel. BW har här en optimistisk syn på att människan, ensam eller i samverkan, kan utvecklas och på vad hon kan förmå.

Ett förslag om att avskaffa frihetssamhället skulle aldrig vinna gehör. Hotet kommer istället från vad BW kallar ”De små stegens tyranni”. Det innebär åtgärder som var och en har ett gott syfte men när ett stort antal av dessa små steg tagits har vi fått ett annat samhälle än det vi ville ha.

BW har vid denna tid väl förvaltat arvet från Ohlineran. De tre målen som Ohlin satt upp om ekonomisk utveckling, trygghet och frihet var även 1987 ledstjärnor för partiet och drevs i den tidens verklighet. Inte så märkligt att vi här har de två höjdpunkterna i folkpartiets utveckling.

Hur har folkpartiet nu fullföljt politiken. Skolpolitiken uppfyller med råge alla kriterier. Engagemanget för EU, NATO och försvaret likaså. Valfriheten i välfärden drivs på ett bra sätt. Men ingenting hjälper när partiet tror att Sveriges stora utmaning handlar om att öka jämställdhetsbonusen och om en tredje pappamånad. När partiet försöker bli en borglig variant av Feministiskt Initiativ och det finns ledande folkpartister som vill könskvotera bolagsstyrelser, när pappamånader motiveras med att de behövs för att skapa den sorts idealstat som vissa politiker önskar sig, alltså människor behandlas som medel för något annat, då har vi kommit väldigt långt ifrån de idéer som BW formulerade 1987 och ifrån de idéer som väglett partiet under hela dess historia.

Hur kunde denna förändring ske? Det som var det stora brottet mot den liberala utvecklingen var beslutet om pappamånad 1993. Ett beslut som BW otroligt nog låg bakom. Och enligt logiken i ”de små stegens tyranni” var det ett beslut som många såg som ofarligt och att det kunde ha positiva effekter men som följdes av fler steg och som även lämnade folkpartiet vidöppet för den feministiska våg som kom under 90-talet.

Det talas så mycket om att partier skall förnya sig. Vad skulle det vara bra för? OK, det kommer nya frågor som klimathotet, flyktingvågen och Sovjets fall och Putins uppgång men med en fast liberal kurs hanterar man nya frågor. Det som det gäller är att hålla fast vid liberalismens grundpelare. Folkpartister har mycket att lära av denna bok och av Bengt Westerberg från 1987. Jag skulle önska att många läste den. Mest önskar jag att Bengt Westerberg själv skulle läsa och begrunda.

En liberal arbetsrätt

Nu 2015:35

(under rubriken:"Värna de anställdas rättigheter")

(Även Nu 2015:38 under rubriken;"Fp bör ge sig på arbetsrätten)

Arbetsrätt bör bli folkpartiets nästa stora reformområde! Nu är det dags att vi tar tag i detta det mest socialistpräglade området av alla. Här har socialdemokraterna och facket fått fritt spelrum medan övriga hukat så det är minerad mark vi beträder.

Strejkvapnet är idag oerhört kraftfullt. Arbetsgivaren har inget att sätta emot som inte skadar denne ännu mer. I vår värld där en liten grupp med en strejk kan slå ut kommunikationer, varuförsörjning och stora industrier finns det egentligen inget utrymme för strejker. Många gånger räcker det med att strejkvapnet finns i bakgrunden för att få en uppgörelse. Denna uppgörelse kan då vara på helt andra nivåer än vad som gäller för grupper som inte har lika verksamt strejkvapen. Så det är inte marknadsekonomin som råder på arbetsmarknaden om nu någon trodde det. Det är då märkligt att ingen debatt förs om strejkvapnet. Nyligen drabbades 35.000 resenärer per dag vid en strejk på ett flygbolag. Är det ingen av dessa 35.000 eller någon annan frågar sig om detta är ett rimligt sätt att lösa en konflikt inom ett bolag?

Grundbulten för avtalsförhandlingar är att arbetsgivaren går med på ett kollektivavtal och facket ger arbetsfred under avtalstiden. Så sluter parterna avtal och förutsätter att varje part håller sina förpliktelser. Men arbetsgivaren kan trots detta drabbas av strejk helt lagligt. Det vanligaste är sympatistrejk. Dvs företag drabbas av strejk som påtryckning i en helt annan konflikt. Ett annat fall är då det finns andra fackföreningar på ett område än den som slutit kollektivavtalet så har dessa fri strejkrätt. Arbetsgivaren har här ingen möjlighet att göra något. Sluts avtal med en utbrytarfackförening skulle LO krossa företaget. Hamnarbetarförbundet som organiserar stuveriarbetare men Transportarbetarförbundet har avtalsrätten är ett sådant förbund. De skulle kunna lamslå Sveriges utrikeshandel. Det finns också politiska strejker. Denna rätt är kraftigt beskuren och spelar obetydlig roll men i en demokrati borde detta inte alls finnas.

Det borde vara en rimlig politisk linje för folkpartiet att driva att företag som tecknat kollektivavtal skall vara fredade från strejker.

Sverige har en omfattande arbetsrättslagstiftning. Det utmärkande för denna är att den utgår ifrån facken, inte från den enskilde anställde. MBL, som utsågs till den stora demokratireformen, ger inte den enskilde anställde någon rätt. Rättigheterna tillkommer fackföreningarna. LAS ger facken stor makt att förhandla men tar alltför lite hänsyn till den enskildes kompetens. Arbetstidslagen ger facken stora rättigheter över möjligheten till övertidsuttag. Förtroendemannalagen ger arbetsgivaren stora skyldigheter att finansiera lokal facklig verksamhet.

A-kassan fingerar som ett rekryteringshjälpmedel åt facken. A-kassan bör vara allmän och drivas av den som betalar merparten av den, alltså staten. Vill facken ha egna kassor som komplement kan de ordna det, men de skall då inte skattefinansieras.

Folkpartiet bör värna om anställdas rättigheter och vara allmänt positiv till fackföreningar men bör driva att arbetsrätten skall ha den enskilde anställde som utgångspunkt.

De höga ingångslönerna är ett stort problem och ett skäl till den höga ungdomsarbetslösheten. I andra länder fastställs lägstalönen i lag. I Sverige i kollektivavtal. Socialdemokraterna försvarar de höga ingångslönerna och vi bör pressa dem i debatten.

Fackliga representanter sitter i bolagsstyrelserna enligt lag. Detta strider mot vår syn på ägandet. Bolagets ägare bör utse sin styrelse. Om sedan en del bolag ändå vill ta in fackrepresentanter eller om parterna sluter kollektivavtal om detta så har vi inga synpunkter på det.

Arbetsdomstolen som dömer i rättstvister på arbetsmarknaden har partsföreträdare. Vill parterna inrätta en skiljedomsnämnd kan de göra det men ett statligt organ bör inte ha partsföreträdare.

Genom denna järntriangel med fack, parti och en statsförvaltning som anpassats till detta har röster och politiska kampanjer levererats och en lagstiftning skapats som ytterligare förstärkt banden och styrkan i rörelsen . Så har vi fått världens starkaste socialdemokratiska och fackliga rörelse. Det finns ingen anledning att vi skall låta denna socialdemokratiska skapelse vara fredad.

Det krävs en bättre flyktingpolitik

Nu 2015:32

Folkpartiet har inte en trovärdig invandringspolitik. Första steget till sådan politik är att erkänna problemet. Att ta emot en halv miljon människor på några få år är en gigantisk utmaning. Inte bara för migrationsverket utan främst för skola, bostads- och arbetsmarknad. Det förstår vem som helst så de partier som försöker vifta bort problemet kommer i underläge.

På så kort tid som tio år har antalet ensamkommande flyktingbarn 20-dubblats och prognosen för 2015 tyder på en väsentlig ökning . Samtidigt tar våra grannländer bara emot ett fåtal. Inget parti kan blunda för denna verklighet.

Det antal vi talar om är endast prognoser. Det kan bli färre men om det blir fler, kanske många fler, finns det inga gränser för vårt mottagande. I takt med att världens kommunikationer blir bättre kan fler ta sig till Europa eller dess närhet. Invandringspolitiken är därför inte bara dagsaktuell utan en viktig framtidsfråga.

De förändringar som föreslås kommer inte att lösa problemet men kanske minska inflödet något. Varför inte erkänna att avsikten är att minska antalet som kommer istället för att maskera förslagen till integrationspolitik.

Inte heller har vi någon politik för att förhindra drunkningsdöden i Medelhavet. Några tusen som får komma som kvotflyktingar löser inte problemet. Flyktingströmmarna och drunkningsdöden kommer att fortsätta. Då försöker man ge sig på flyktingsmugglarna. Det är naturligtvis populärt. De tjänar ju grova pengar på människors nöd. Men är det inte något märkligt här. De som kommer med flyktingsmugglarna tas ju emot i Sverige och övriga Europa, De anses alltså ha asylskäl. Men om de som har asylskäl tas emot här och får stanna, då är det väl bra att de kan komma? Då skulle vi ju tacka flyktingsmugglarna istället. Det måste ju vara bakvända världen att bygga upp så höga murar vi kan runt Europa och Sverige och sedan välkomna de som lyckas ta sig över.

Flyktingar som kommer i sjöodugliga båtar räddas och får komma in i Europa. De får absolut inte skickas tillbaka utan asylprövning. Samtidigt diskuteras sätt att hindra dessa båtar från att lämna den afrikanska kusten. Ja det diskuteras t.o.m. militäraktioner. Då är det inte viktigt om någon har asylskäl. Det finns konventioner som styr hur man får agera men det finns inte någon logik.

Möjligheten är någon form uppsamlingsstationer på andra sidan haven där beslut tas om flyktingarnas vidare öden och detta blir enda vägen in i Europa. Det är ingen lätt sak att ordna och inget för Sverige ensamt. Här krävs de möjligheter som EU har så partier som är emot EU tige i debatten. Även om detta inte är något vi kan åstadkomma själva så måste fp kunna tala om att det är så vi vill ha det och att man arbetar för det. Eller finns det något annat förslag?

En vanlig åsikt är att det är bättre att hjälpa på plats eller så nära hemlandet som möjligt med en arbetsmarknad som liknar det egna landets. Det låter ju rimligt och eftersom ingen säger emot så blir det den gällande uppfattningen. I många fall är det så. Då skall vi ge hjälpen på plats. I de fall det bästa är att de får komma hit måste vi kunna motivera det.

När flyktingar kom från Ungern 1956 gick folk ut till järnvägsstationerna och välkomnade dem. Så kan det bli igen men det kräver en bättre flyktingpolitik och att vi bättre motiverar flyktingmottagandet.

En liberal föräldraförsäkring

En liberal föräldraförsäkring                                                                Motion till Folkpartiets landsmöte 2015

”Individens frihet får ej förkvävas”

Så står det på den valaffisch från 1944 som Jan Björklund har vid sitt tjänsterum. Jan Björklund är stolt över att ha denna affisch. Vi är stolta över ett parti med en historia av att kämpat för individens frihet och med ett program och med uttalanden som tar ställning för individens frihet. Vi är stolta över ett parti som drivit viktiga frihetsfrågor. Men på senare år har dessa två inte stämt överens. Vi talar om att människor skall ha mer frihet att växa samtidigt som partiet lägger förslag om hur familjers liv skall styras. Vi talar om ett liberalt frihetsbegrepp som innebär lika förutsättningar samtidigt som partiets förslag handlar om att det skall bli lika utfall. I längden är det ohållbart för ett liberalt parti att inte ha en frihetspolitik som hänger ihop.

Det stora misstaget är pappamånaderna. Denna politik har allvarligt skadat partiet. Det är klart att när partiet har övergett frihetspolitiken, en av sina grundpelare, skall man inte förvånas över ett katastrofalt dåligt valresultat. Andra partier har i sådana lägen analyserat politiken och sagt: ”Vi gjorde fel”, och förändrat politiken och sedan kunnat ta avstamp för framgång. Vi måste ta i denna fråga.

Jan Björklund sa i riksdagen: ”Attityden att politiker är bäst på att göra våra livsval, den attityden måste få ett slut”. Ja, låt den få ett slut i folkpartiet.

yrkande

att folkpartiet skall verka för att de s.k. pappamånaderna avskaffas.

Ragnar Arvidsson

Helsingborg

Vart tog han vägen? Vänsterns popstjärne-ekonom.

Frisinnad Tidskrift 2015-3

För ett år sedan var han rubrikernas man, Thomas Piketty. Han föreläste i London, New York och Almedalen. Han blev en vänsterikon. Det blir man om man pekar på ökade förmögenhetsklyfter och dessutom ger en släng åt direktörers girighet. Särskilt om man har ett gediget forskningsarbete bakom sig och teoretiska modeller. Vänstern söker ju någon ny ledstjärna när nu gamle Karl Marx är i vanrykte. Men Piketty syns inte så mycket numera. Det finns kanske skäl till det.

Piketty´s forskning är imponerande. Han har i sin bok ”Kapitalet i 21 århundrandet” samlat oerhört mycket statistik om historisk förmögenhets- och inkomstutveckling. Han sätter upp modeller som han menar ger oss en prognos för framtiden och slutligen ger han politiska förslag för en mer jämlik värld.

Statistiken han presenterar säger tämligen entydigt att från en ojämn förmögenhetsfördelning år 1900 skedde en drastisk utjämning under århundradets första halva. Det var krig och depression som raderade ut mycket kapitaltillgångar. Även höga skatter på inkomster och förmögenhet hjälpte till. Sedan har från ca 1980 gruppen de mest förmögna tagit igen en del av sin ställning.

Intressant ja, men knappast omskakande.

Det Piketty sedan försöker göra är att påvisa att dessa nu växande klyftor kommer att fortsätta att växa. Han formulerar en kapitalismens lag som säger att avkastningen från kapital är större än tillväxten i samhället. Alltså ökar de förmögna sin förmögenhet och utjämningen under första halvan av 1900-talet var ett undantag.

Till sist kommer Piketty med recept för en ökad jämlikhet nämligen global förmögenhetsskatt. Intressant är att inte ens Piketty själv tror att det är genomförbart.

Det finns många skäl att ifrågasätta Piketty´s teori om en lagbunden ökad ojämlikhet. Teorin har sin grund i ett statiskt samhälle. Där ärver man sin förmögenhet som sedan förmerar sig. Men en stor del av dagens rikaste har gjort sin förmögenhet på kort tid genom att utveckla handel eller teknik samtidigt som nya tider har fått många släktförmögenheter att krympa.

Man bör också beakta den utjämning som skapas av en stor offentlig sektor med fri skola, sjukvård och omsorg.

Vad är då det liberala svaret på Piketty´s farhågor? Jo att skapa en värld där individer och hela länder kan förbättra sin situation och att fokusera mer på att lyfta de fattiga än att begränsa för de förmögna.

Piketty pekar faktiskt på en del av den verkliga lösningen. Den mest utjämnande faktorn mellan individer och länder är spridning av kunskap och ett väl fungerande utbildningssystem. Något folkpartiet vetat länge.

Det som därutöver behövs är marknadsekonomi, frihandel och globalisering. Det ger ekonomisk utveckling men också den dynamik som såväl kan utradera förmögenheter som skapa rikedom för den som åstadkommer innovationer människor efterfrågar.

Under den tidsperiod där Piketty ser ökade förmögenhetsklyfter har den andel människor som lever i yttersta fattigdom mer än halverats. Kan det finnas något bättre mått på jämlikhet?

Denna förändring beror på att Kina lämnat den kommunistiska ekonomin, att fler länder kommit med i den globala ekonomin och att många ledare i 3.e världen som fostrats i att inte bara ogilla kolonialländerna utan också deras ekonomiska system har bytts ut.

Liberaler har svaret. Socialister får fortsätta att leta efter sin ikon och Piketty kan återgå till forskningen.

Senaste kommentaren