Om den historiska Vietnamfrågan

En som var tonåring reflekterar

Frisinnad Tidskrift 2020:6

Vietnamkriget var det stora som hände i min ungdomsgeneration. Det bredde väg för det man kallar 68-generationen. En generation som genom sin storlek och sitt politiska engagemang kom att sätta avtryck i politiken ända in i våra dagar.

Debatten började så smått 1965. Det var några små demonstrationer och så ett tal av Olof Palme. Det år jag började gymnasiet i en politiskt diskuterande klass.

Själv ställde jag helt upp på USA´s sida. Var väl självklart. Kommunismen stod för förtryck. Nyss hade Berlinmuren byggts. USA hade stoppat Nordkoreas anfall på Sydkorea och ingen tyckte annat än att det var bra. Jag uppfattade vietnamkriget som att en kommunistisk förtryckarstat försökte erövra ett grannland. Väldigt enkelt.

Kriget blev en katastrof. Det var som om USA inte förstod världen utanför de egna gränserna. De förstod inte att detta var ett djungelkrig som inte vinns med flyg och teknologi och inte vinns tillsammans med en sydvietnamesisk regering som gjorde sig hatad bland den buddistiska befolkningen. En inkompetens som ledde till att det blev ett krig mot det folk som de kommit för att skydda. Och bombningen av Nordvietnam gjorde inte regimen där villig till eftergifter. Den brydde sig inte om folkets lidande, bara om seger i sitt krigsprojekt.

Opinionen i västvärlden svängde under några år. Inte så konstigt när man i TV såg förödelsen men det fanns också en passande beskrivning om det lilla fattiga landet som satte sig upp mot den rika världsmakten. Folkets lidande i både norr och söder förklarades i ett romantiserat skimmer som motståndsvilja och frihetskamp, men ingen hade frågat dem om vad de själva önskade.

Själv insåg jag så småningom att kriget var galenskap. Inget ändamål kunde försvara förödelsen. Jag har själv tänkt mycket på hur jag kunde vara så fastlåst i tänkandet att jag alltför länge försvarade det som så uppenbart var galenskap. En korrupt regering, ett urskillningslöst bombande och giftbesprutning som förstörde mark och människor.

Fast grundtanken. Att försvara ett land som angrips även om man ogillar regimen där. Är den fel? Sydkoreas regering på 50-talet var inte vacker. Nu kan vi vara tacksamma att Sydkorea inte är som Nordkorea. USA har skyddat Taiwan från Kina. Taiwan var också en diktatur från början men är nu ett demokratiskt föredöme. Världen ställde upp för att befria Kuwait från Irak trots den regering landet hade. Varför annars bry sig så mycket om Krim. Det kvittar väl om Krim tillhör Ryssland eller Ukraina och dessutom vill sannolikt många där hellre tillhöra Ryssland.

Så föll Saigon 1975. Nordvietnam hade segrat eller det vietnamesiska folket hade segrat som många beskrev det. Sveriges utrikesminister gratulerade Nordvietnams ambassadör och kallade det som hänt ”en stor seger för de progressiva krafterna”. Vietnam var befriat hette det på många håll. De kritiska rösterna hördes inte. 

Sedan blev det tyst. Kommunismen skapade ekonomiska bakslag och den nya regimen rensade ut sina motståndare och de som de trodde var motståndare. Många avrättades. Efter några år fick vi båtflyktingar. Människor i massor flydde. 2 miljoner. Många gav sig ut på havet i sin desperation i hopp om att kanske bli upplockade av något passerande fartyg

En del av dem kom till Sverige. Det fanns ett motstånd mot att ta emot båtflyktingar. De passade inte in i det politiska sammanhanget men det kom trots det en del. Rapporterna från Vietnam borde fått igång en debatt och åtminstone borde det ha skett när vi i våra samhällen träffade dessa båtflyktingar. Någon borde ha undrat varför de riskerade livet för att lämna paradiset. I USA var det många som inte ville nämna kriget. Det var ett alltför stort trauma, men vi som hade följt det på avstånd och var alla eniga, verkade det som, varför fick inte vi en uppgörelse eller åtminstone en nyanserad debatt?

Var det så att de som stött FNL, och till och med samlat ihop pengar till dem, inte ville beröra att befrielsen hade blivit ett nytt förtryck och de som argumenterat för andra sidan var så tilltufsade att de inte tordes ta till orda?

Olof Palme, Sveriges blivande statsminister, hade 1968 demonstrerat tillsammans med en representant för Nordvietnam, den stat som startat allt. De demonstrerade för fred vilket var en omskrivning för att Nordvietnam skulle få ostört fortsätta sitt krig. Palme blev fredsapostel och när fredsavtalet slöts 1973 hade Dagens Nyheter en löpsedel ”Hela världen hyllar Palme”. Än i våra dagar framställs Palme som den som gjorde Sverige till en moralisk stormakt.

Min generation, själv född 1948, den dittills mest välutbildade och välinformerade generationen. Uppvuxen i fred. Hyllade vår världs mest groteska ledare och politiska system. Hur kunde det hända? Alla var inte kommunister och diktaturkramare. Tvärtom var de en minoritet men de var de högljudda, de som satte avtryck, det coola-folket, de som kallades medvetna, de som gick mitt i korridoren medan vi andra stod vid sidorna.

Det finns ju en medialogik. Att hålla på den svage mot den starke. Den vietnamesiske bonden mot B52 bombplan. Att leta fel i vårt samhälle och överse med brister i något fjärran fattigt land som lätt leder till att hylla en tillvaro som man själv inte skulle vilja dela. Att säga att demokrati och frihet är för oss, men vi måste förstå att respektera samhällssystem i andra länder. Det är ju deras sätt att leva.

I det som synes som globalt tänkande finns det en västcentrering i att inte se mönstret i vårt olika betraktelsesätt på väst contra andra länder. Har någonsin någon gång någon i väst som kritiserat USA samtidigt kritiserat Nordvietnam för dess pansaroffensiv 1972, som bara den kostade 100.000 nordvietnameser livet och skapade en miljon sydvietnamesiska flyktingar?

Visst skall vi förvänta oss mer av demokratier men när mindre förväntningar på andra länder blir till ett okritiskt accepterande har vi förvänt perspektivet.

Nu på tryggt tidsavstånd skulle vi kunna ta den välgörande diskussionen. Visst var det en annan tid men frågeställningarna är allmängiltiga. Hur kunde så många inte bara kritisera USA utan också hylla det som var en förtryckarregim. Hur kunde så många låta sig ledas av det som visas i media utan att reflektera över om det fanns andra bilder men som inte kom fram. Varför är det så svårt att inse att också den sida man ställt sig på kan ifrågasättas. Och varför traskade alla patrull. Det som man kan kalla för åsiktskorridoren. Vilka fler åsiktskorridorer har vi haft och vilka har vi idag?

Ragnar Arvidsson

Helsingborg

Westerbergeffekten + replik Bengt Westerberg

WESTERBERGEFFEKTEN: SOCIALLIBERALA REFLEKTIONER
av Bengt Westerberg Fri Tanke, 2020

RECENSION Ragnar Arvidsson, Helsingborg, har läst tidigare FP-ledaren Bengt Westerbergs bok ”Westerbergeffekten” (Fri Tanke, 2020).

Tidskriften NU Det liberala nyhetsmagasinet 2020: 50

När Bengt Westerberg skriver sina memoarer får begreppet ”Westerbergeffekten” bli titel. Men vilken var denna Westerbergeffekt. Var det 14,2 procent i valet 1985, som det oftast förknippas med, eller var det utvecklingen därefter?

Bengt Westerberg har haft stor betydelse för Folkpartiet och för Sverige. Inte bara i valet 1985. De områden där han gjort störst avtryck, och som också skildras i boken, är skattereformerna på 80-talet, flyktingpolitiken, LSS med assistansreformen och pappamånaden.

SKATTEREFORMERNA PÅ 80-TALET var det som vände Sveriges ekonomiska utförslöpa. Westerberg var involverad i ”Den underbara natten” 1981 som statssekreterare och som partiledare i den senare ”århundradet skattereform”. Trots att reformerna var helt rätt så kostade de Folkpartiet mycket i stöd. Westerberg kritiserar socialdemokraterna för att de i efterhand korrigerade och därmed tog tillbaka en del av de eftergifter de hade fått göra. Men kritiken mot Moderaterna är mycket lågmäld. Det var ju de som 1981 hade spräckt regeringen och de som gått till attack trots att reformerna borde vara i linje med vad också de önskade. Så var det då när det hände också. Partiet stod inte upp i stormen och tog debatten, men man kan ju tycka att åtminstone nu när det är allmänt accepterat, även bland moderater, att reformerna var rätt då borde man klarlägga moderaternas roll. Westerberg låter tillfället att rikta kritiken åt det hållet gå förbi.

Westerberg var då som nu engagerad för flyktingar. Hans uppbrott från soffan när Ny Demokratis Ian Wachtmeister satte sig där är ikoniskt. Flyktingfrågan i politiken då är ganska lik situationen nu fast nu är antalet flyktingar mycket större och problemen och debatten likaså. Westerberg såg behovet av bättre integration och nödvändigheten av svenskstudier. Visst kunde det uppstå kriminalitet med arbetslöshet och rotlöshet men det löser man med ett förstärkt samarbete mellan polisen och de sociala myndigheterna.

WESTERBERG SER DET mysiga med invandrarnas butiker och restauranger och noterar alla invandrare som arbetar i välfärden och konstaterar att det är uppenbart att för en fungerande välfärdsstat är invandringen av avgörande betydelse.

Westerberg har lättare att se de positiva effekterna med flyktinginvandring än de problem det för med sig. Eller utmaningarna som Westerberg uttrycker det. Westerberg undrar varför så lite har hänt på alla år för att förbättra integrationen. Men när det gäller den övergripande frågan om flyktingpolitik har tiden också gått utan att vi skapat någon hållbar och samtidigt solidarisk flyktingpolitik. Där såg han inte nödvändigheten av någon förändring och inte heller nu när han skriver sina memoarer ser han någon anledning till att vi måste förändra denna politik.

”DET GLÖMDA SVERIGE”. Det är sedan gammalt Folkpartiets signum för sitt sociala program. Alltså inte de med stora röststarka organisationer. I vår tid handlar det om LSS med assistansreformen. Den bär Westerbergs märke. Westerberg beskriver hur han sedan FPU-åren drivits av en önskan om att förbättra livet för de handikappade. Han valde också avsiktligt socialministerposten.

Denna reform har gjort livet lättare för många men är nu mycket kostsam. Den beräknades när den planerades 1991 kosta 2,5 miljarder vilket uppräknat med löneutvecklingen skulle innebära 4,5 miljarder 2015. Istället har kostnaden under perioden 2005 till 2015 utvecklats från 14 till 30 miljarder.

Westerberg finner kostnaden rimlig. I samhället i övrigt pågår det en diskussion om kostnaden, och då om all ifrån nivån på omsorgen till bättre kontroll. Men också om misstänkt fusk och brukarimport genom arbetskraftsinvandringen. Inget av detta ser Westerberg som något problem.

Kostnadsutvecklingen är ett hot mot reformen. Vill man försvara LSS måste den diskussionen tas.

WESTERBERG HADE STOR betydelse för beslutet att Folkpartiet skulle förorda pappamånad. Westerbergs omsvängning är märklig. Han som var en så genomtänkt frihetsideolog. Han som i beskrivningen i dessa memoarer om hur han blev liberal poängterar hur viktigt frihets- och individperspektivet var. För honom var frihet inte en dekoration, något trevligt att plocka fram, utan grunden för ett liberalt samhälle. Frihet och därmed ansvar lyfter individen och samhället. Han höll lysande tal på detta tema och mottog stående ovationer från partimedlemmarna. Så kom omsvängningen. Hans skildring av bakgrunden är talande. Det fanns utredningar och det fanns statistik och tidsstudier och prognoser. Dessa visade att folk inte betedde sig som de borde. Då måste åtgärder till. Det är en helt ingenjörsmässig syn på saken. Här finns avvikelser från idealet. Då får vi se till att skruva det rätt. Social ingenjörskonst om man så vill. Ingenstans får man en förklaring till hur partiets grundbult – frihetsidén – så lätt kunde överges. Inget om någon idéernas dragkamp mellan den statliga överheten och individen. Inget om någon tvekan när man skiftar fokus från principen om lika möjlighet till lika utfall. Nej bara att här är ett problem. Då fixar vi till det.

Här är Westerbergs stora gåta. På sitt sätt får man förklaringen i boken. Den liberala ideologin nämns inte. Den är bortkopplad.

I DET BUDSKAP till nutiden som Westerberg ger oss dominerar hans avståndstagande mot Sverigedemokraterna. Han anser att de är värre än Ny Demokrati på sin tid. Han framför goda skäl för detta. Han vill ha ett självständigt Liberalerna som tar striden mot alla partier men som också kan samarbeta under rätt förutsättningar. Och han vill ha en sammanslagning med Centerpartiet.

Hur agerar man mot ett 20 procentsparti som funnits tio år i riksdagen, hur självständiga kan man vara när väljarna vill veta vilken regering vi kan få, och hur ska vi betrakta Centerpartiet med dess näraliggande historia av neutralitetsvurm och kärnkraftsmotstånd och en lättsinnig invandringspolitik som gav oss gymnasielagen? Det är avgörande frågor. Westerberg kastar upp bollen. För oss att fånga.

Ragnar Arvidsson

 Replik: Bengt Westerberg:

Tidskriften NU Det liberala nyhetsmagasinet 2020: 51

Arvidsson förenklar kritiken

RAGNAR ARVIDSSON (RA) har i NU nr 50 recenserat min bok ”Westerbergeffekten. Socialliberala reflektioner”. Hans värdeomdömen ska jag naturligtvis avstå från att ha synpunkter på, men några av de påståenden i sak som han gör tarvar en kommentar.

RA skriver: ”Trots att (skatte) reformerna var helt rätt så kostade de Folkpartiet mycket stöd.”

Det stämmer knappast. Efter den underbara natten 1981 låg partiets stöd i Sifo kvar på oförändrad nivå i långt över ett år, efter uppgörelsen om århundradets skattereform 1990 ökade stödet och låg fram till slutet av året på omkring 13 procent. Nedgången började i samband med samarbetet med Moderaterna kring ”Ny start för Sverige” (för vilket jag i hög grad var ansvarig). (Jag skriver om detta i min bok på s 398-400.)

RA skriver: ”Partiet stod inte upp i stormen (om skatterna) och tog debatten.” I samband med skattereformen 1990 tog jag i hög grad debatten. Jag har kvar mängder av tidningsartiklar från den tiden som visar det. (Hur det var 1981 har jag ingen tydlig minnesbild av.)

RA SKRIVER: ”WESTERBERG låter tillfället att rikta kritik (mot Moderaterna för att de inte ställde upp på skattereformerna) gå förbi.” Moderaterna ville i motsats till Folkpartiet framförallt sänka det totala skatteuttaget och skära ner på välfärden. Jag går ingalunda ”förbi” denna åsiktsskillnad. Tvärtom försvarar jag utförligt välfärdspolitiken och de relativt höga skatter som är dess förutsättning (t ex s 118-121, 199-202, 212).

RA skriver: ”(När det gäller flyktingpolitiken) såg han inte nödvändigheten av någon förändring och inte heller nu … ser han någon anledning till att vi måste förändra denna politik.”

När man läser detta ska man ha klart för sig att RA tillhör dem som vill avskaffa asylrätten som är inskriven i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det vill inte jag. Men jag skriver: ”… det finns många fler människor i världen som enligt svensk lag, och även enligt Genèvekonventionen, har rätt till skydd än vad vi mäktar att ta emot och ge ett rimligt liv i Sverige. Vi kan alltså känna oss tvingade att säga nej även till konventionsflyktingar. Frågan är dock om man inte får acceptera att det då och då inträffar extrema händelser som kräver särskilda beslut (som 1993 och 2015), hellre än att tro att vi kan utforma en politik som är anpassad till alla upptänkliga situationer.”

RA SKRIVER: ”WESTERBERG finner kostnaden (för personlig assistans) rimlig. … Kostnadsutvecklingen är ett hot mot reformen. Vill man försvara LSS måste den diskussionen tas.”

Jag håller helt med om att diskussionen måste tas, men RA:s konstaterande kan ge intrycket att jag skulle vara av någon annan uppfattning. I själva verket för jag i boken ett omfattande resonemang om kostnaderna för assistansen (s 178-185).

Jag har också i en särskild rapport redovisat en mer detaljerad analys av kostnadsutvecklingen och alternativkostnaderna (”Personlig assistans – en kritisk granskning av regeringens direktiv till LSS-utredningen”). Slutsatsen är den som jag redovisar i boken (s 184):

Att kostnaderna skulle ligga på en orimligt hög nivå eller att utvecklingen skulle vara ohållbar kan man bara hävda om man anser att det är fel att insatserna för personer med omfattande funktionsnedsättningar hänger med i standardutvecklingen.

RA SKRIVER: ”INGET av detta (misstänkt fusk med assistansen och brukarimport genom arbetskraftsinvandringen) ser Westerberg som något problem.”

Men tvärtom framhåller jag att fusk och kriminalitet i samband med assistansen har fått betydande uppmärksamhet och att det självfallet måste bekämpas. Men jag konstaterar samtidigt att det inte är av sådan omfattning att det utgör någon grund för att ifrågasätta hela reformen.

Från regeringshåll har det ibland hävdats att fusket skulle motsvara så mycket som tio procent av kostnaderna för assistansersättningen. Jag uppskattar att det snarare handlar om en halv procent, men även det är mycket pengar och motiverar förstärkta kontrollåtgärder (underlag för min uppskattning om omfattningen finns i den ovannämnda rapporten) (s 186).

RA SKRIVER APROPÅ den första pappamånaden: ”Det fanns utredningar och det fanns statistik och tidsstudier och prognoser. Dessa visade att folk inte betedda sig som de borde. Då måste åtgärder till … Ingenstans får man en förklaring till hur partiets grundbult – frihetsidén – så lätt kunde överges … Inget om någon tvekan när man skiftar fokus från principen om lika möjligheter till lika utfall. … Här är Westerbergs stora gåta.”

Det är riktigt att det fanns utredningar och statistik som underlag för förslaget om pappamånad. Jag har svårt att se att det är särskilt gåtfullt att man som politiker tar intryck av fakta som redovisas (ibland i form av statistik).

Sålunda kunde Ingemar Mundebo i en utredning om löneskillnader mellan kvinnor och män visa att det förekom lönediskriminering av kvinnor – en orättvisa i utfall – som han menade berodde bland annat på att män och kvinnor inte hade samma ansvar för hem och barn – alltså en orättvisa i möjligheter. Hans slutsats var att större rättvisa i utfall krävde en större rättvisa i möjligheter, dvs en mer rättvis arbetsfördelning i hemmen.

Mot den bakgrunden föreslog han två pappa- (och två mamma-) månader. Det blev en, till att börja med. Det handlade i detta fall inte att ”skifta fokus från lika möjligheter till lika utfall” utan om att skapa ett (mer) lika utfall just genom att skapa (mer) lika möjligheter (en utförlig diskussion om hela frågan finns på s 225-226 och 242-252).

RA PÅSTÅR VIDARE att den liberala ideologin inte nämns i försvaret för pappamånaden, men jag citerar bl a Eva Moberg som var tidigt ute med kravet att män och kvinnor skulle dela ansvaret för hem och barn. Vilken är den ideologiska grunden för det, frågar hon sig och svarar (s 239):

Det är mycket möjligt att det finns flera, men själv har jag inte kunnat finna mer än en: det liberala kravet på den enskilda individens friast möjliga utveckling.

Jag instämmer.

BENGT WESTERBERG

Tidigare partiledare Folkpartiet 1983-1995

Ska vi medlemsomrösta om partiledare?

Gunnar Helén - Sedd efter 50 år

Frisinnad Tidskrift 2020 nr 3

Gunnar Helén blev partiledare 1969 i en tid av socialistisk revolutionsstämning, grön våg, en vaknande oro för miljöproblem och ett internationellt engagemang.

Vad stod Helén för och vad var hans drivkraft i politiken? Två böcker ger svar. ”Politik för ett mänskligare samhälle” innehåller hans viktigaste tal och artiklar kring 1970. Några år senare kom ”Frihet i gemenskap”.

Helén är känd för ett uttryck som han en gång myntat och som därefter envist hängt fast. Ofta har han blivit hånad för det. Det är ”att vara liberal är att vara kluven”. Det tas som intäkt för att man inte har någon åsikt, inte bryr sig om vilket. I själva verket är det tvärtom. Det är att ha ett intellektuellt sätt att se på politiken. Att erkänna att det finns motsatta värden som är relevanta. Motsatsen till att avfärda invändningar med sina egna alternativa fakta.

Folkpartiet byggde under många år upp vårt skolsystem tillsammans med socialdemokraterna. Det var i stort samförstånd ända fram tills socialdemokraterna slog in på vägen mot flumskolan. Helén var en viktig person i denna skolutveckling. Han för fram tankar som var radikala då om statligt stöd till enskilda skolor om dessa är pedagogiska reformhärdar eller annars kompletterar de allmänna skolorna. Samtidigt ser han ett parallellskolesystem med privatskolor som en skräckmålning. Helén borde ha kastat loss från den socialdemokratiska hegemonin som såg alternativ som något ont samtidigt som reformatorerna som skapat dagens skola hade vunnit på att anamma något av Heléns försiktighet.

Kring 1970 skedde den stora kommunsammanslagningen. Samhället präglades av stordrift och centralisering. Den som ville ha en bostad fick tacksamt ta emot vad som bjöds. Det fanns en allmän känsla av allt längre avstånd till besluten och rent av en maktlöshet. Där socialdemokraterna pekade på politiken, fackföreningar och hyresgästföreningar kontrade folkpartiet med den enskilde människan. Den enskilde kommuninvånaren, den boende, den anställde. Begreppet närdemokrati myntades.

Det var en värdefull debatt som partiet drev. Lika aktuell idag. Det främsta förslaget var direktvalda kommundelsråd. Jag är inte säker på att det skulle lyckas, att det finns tillräckligt engagemang, men bland alla idéer om samråd, enkäter, lyssnamöten är detta förslag det enda som förenar lokalt inflytande med demokratisk legitimitet. Idéen om kommundelsråd har legat i dvala. Kanske dags att väcka upp?

Närdemokrati skulle också gälla näringslivet. Här menar jag att Helén och partiet gick vilse alltför inspirerade av tidsandans antikapitalism. Man fastslog att arbete och kapital skall ha likvärdig ställning och med det kom förslag som begränsade ägarrätten. Bland andra om andel i företagens kapitalbildning som våra motståndare sedan knöt ihop med löntagarfondförslaget.

Helén var kompromisslös om internationell solidaritet. Det gällde såväl mot dem som ansåg att man skulle acceptera sovjetväldet som mot rasförtrycket i Sydafrika. Han kritiserade USA`s krigföring i Vietnam men hade inget till övers för den opinion som förletts till att hylla regimen i Nordvietnam. U-landsbistånd och enprocentsmålet var viktigt. Det ger perspektiv på politiken att vi har så mycket högre standard idag än då för 50 år sedan men ändå är argumenten de samma. Vi har inte råd. Lös våra egna problem först.

Början av 70-talet var en period med en begynnande uppvaknande om miljö- och naturresursproblemen. Helén var tidigt ute med en radikal ansats och drev också förslaget om miljöavgifter. Nu är det allmänt accepterat men på den tiden fanns det på vänstersidan en stor tvekan mot detta marknadsekonomiska angreppssätt. ”Man skall inte kunna köpa sig fri” var ett vanligt argument. Helén talar till och med om ”dårarnas paradis” när han karaktäriserar slöseriet med naturresurser och bristande miljöåtgärder. Denna radikalitet hos Helén har varit för lite känd och för lite tillvaratagen.

För Folkpartiet har jämställhet alltid varit en självklarhet. Så måste det vara för ett parti som utgår ifrån individen. Under dessa år genomfördes särbeskattning. Ett krav partiet länge drivit. Men Helén går längre och då utgår han inte från individen utan från sin vision om det jämställda samhället. Där blir individen verktyget och staten den sociala ingenjör som ställer allt till rätta. Även här faller Helén för tidsandan, eller kan man säga att han var före sin tid. Förekom den vänsterfeminism som väntade. Det skulle bli arbetstidsförkortning och detta för att det är bra för jämställdheten och denna skall tas ut som sex timmars dagsarbetstid. Sker arbetstidsförkortningen på annat sätt finns risk att den används fel. En jämställdhetslag behövs inte bara för att motverka diskriminering utan också för att påverka den allmänna uppfattningen om könsroller och valfrihet är bra men måste styras. Genom lagar och regler skall målet uppnås; att människors attityder förändras.

Att staten skall styra attityder och därmed skapa den nya människan. Den tanken är fortfarande alltför stark i vårt parti.

Det fanns ett socialt engagemang hos Helén eller skall man kanske säga patos. En politik för det vi kallar det glömda Sverige. Det handlade inte bara om utbyggda samhällsprogram utan mycket gäller värdighet. Att varje individ behandlas värdigt. Just fokus på människans värdighet pekar framåt på förslaget senare om eget rum i äldrevården. Och allt kan inte det offentliga stå för. Idealiteten och ansvar för dem i ens omvärld är oundgänglig. I ett sådant samhälle finns gemenskap. Ett mänskligt samhälle kan endast vara det med gemenskap.

Helén var ingen framgångsrik partiledare. Han som varit en lysande radioreporter och var en stilist när han skrev fritt hamnade i politikens byråkratspråk där han involverade sig i utredningar och propositioner även i de stora talen. Som slagordet ”för ett mänskligare samhälle” i sin tomhet får folk att vända i dörren. Han klagade på brister i beslutsunderlag och remissbehandlingar och det även i det som man funnit mödan värt att trycka i bok.

Helén saknade det som är själva essensen hos en framgångsrik politiker. Förmågan att med entusiasm levandegöra sin vision. Folkpartiet gjorde ett uselt val 1973 medan Centerpartiet med gröna vågen och kärnkraftsfritt skapade ett driv och 25% i valet. Men sett i dagens ljus. Centerpartiets vision höll inte så länge, men mycket av det Helén pekade på som närdemokrati, kunskapsskola, internationalism, politik för det glömda Sverige, kompromisslös inställning till demokrati och en intellektuell ansats i politiken bär lika mycket idag.

Ragnar Arvidsson

Helsingborg

Senaste kommentaren