10. jan, 2017

Om utrensningen av m-ordet

Facebook Språkpolisernas Högkvarter 

Jag och språkvetenskapen har alltid varit överens om att ordet ”man” sammansatt i t.ex ”rådman”, ”talesman”, ”gärningsman” inte är en könsbestämning och har inget att göra med de otäcka varelserna, alltså de som är icke-kvinnor.

Nu pågår ett snabbt borttagande av detta ord. Ibland ersätts det med att riksdagsman blir riksdagsledamot. Det går ju lika bra. Men alltför ofta med det konstlade ordet ”person”. ”Talesperson” börjar jag vänja mig vid, men sedan har vi fått sådant som ”ombudsperson” eller ”tjänsteperson”.

 Ännu värre är det när man det gäller en kvinna och man då skapar titeln ”riksdagskvinna” eller ”taleskvinna”. Jag trodde att man hade avskaffat kvinnliga titlar av typ lärarinna. Om en kvinna är kamrer så är hon väl kamrer och inte kvinnlig kamrer.  

Och så har vi pronomenet ”man” om obestämd person. T.ex ”man kan göra så här..” Inte heller det har med kön att göra. ”I kvinnogrupper anser man…”. Några försöker byta ut ”man” mot ”en”. Det kan gå när det bara gäller en person.

Då undrar jag vad man skall göra med ordet ”människa”. Skall det ändras till ”personniska” eller något ännu värre?  

Visst ändras språket över tid och det är bara att acceptera, men här ser jag en medveten politisk, feministiskt styrd, process där vissa media och vissa aktivister pressar fram en förändring av språket. En förändring som utarmar och krånglar till språket och allt byggt på en okunnighet och en tro att ordet ”man” är en besvärjelse som frammanar det onda.