5. nov, 2019

Motion om liberaliserad föräldraförsäkring

Jag har motionerat till Liberalernas Landsmöte som hålls nu i november om att pappamånaderna skall avskaffas. Inte första gången. Nej till varje Landsmöte sedan den kulna dystra oktobersöndag 1993 när Landsmötet med knapp majoritet beslöt att verka för pappamånader. Flera debattartiklar och debattinlägg har det också blivit.

Varför har jag drivit denna fråga så intensivt? Jo därför att det handlar om grundbulten i vårt parti – frihetspolitiken. Den enskildes rätt att inte vara en bricka i överhetens läggspel. Pappamånaderna är en stor och viktig fråga. Berör många människor, men viktigast är att de slår sönder vår frihetspolitik. Politik är i konsekvent-branschen. Är Du inte konsekvent så finns Du inte. Det hjälper inte om Du har 20 förslag åt ett håll om Du har ett förslag i motsatt riktning. 20 minus 1 är inte 19 utan 0.

Sedan pappamånader blivit partiets politik har det också öppnat för ännu mer åt det hållet. Vi fick kvotering av rätten till tjänstledighet för småbarnsföräldrar vid förra Landsmötet. Som tur är har det inte blivit uppmärksammat. Av och till kommer det upp en diskussion om kvotering till bolagsstyrelser och det förs alltmer i partiet en debatt om jämställdhet där detta likställs med lika antal kvinnor och män på alla poster. (Med undantag av de fall då det är flest kvinnor. Då är det att betrakta som ännu mer jämställt)

Vi har en situation där våra politiska motståndare driver en långtgående politik. Socialdemokraterna vill tvångskvotera hela föräldraförsäkringen, könskvotera privata bolags styrelser, tvinga universiteten att öka andelen kvinnliga professorer. Då borde Liberalerna rulla fram artilleriet och bara dundra på. Det finns ju ingen folklig förankring för sådan politik så vi har öppet mål.

Det kan vi inte. Vi har ingen trovärdighet. Vi kan säga att vissa förslag borde modifieras och inte gå så långt men kan inte driva en hård ideologiska debatt. Så i frihetsfrågan måste vi lämna walk-over.

Naturligtvis får ett liberalt parti problem om det inte kan driva frihetsfrågor. Om det gjort sig av med sin grundbult. Därför menar jag att Liberalerna aldrig kan bli ett väsentligt parti förrän man rensat ut antifrihetspolitiken och därför fortsätter jag att driva dessa frågor.

Här följer min motion

Motion J 104

Liberalisera föräldraförsäkringen

Frihet måste försvaras. Så är vår paroll. Och hur skall det åstadkommas. Jo, säger samma Riksmöte, genom en tydlighet i politiken.

Samtidigt driver partiet frågan om föräldraledighet i riktningen att minska friheten för föräldrarna. De beslut som borde tas av föräldrarna tas istället av politiker som anser sig veta bättre.

Ibland verkar partiet för att folk skall få ta egna val, men sedan när det finns risk för att folk väljer fel då gäller inte valfriheten. Detta göra att partiet får en helt otydlig frihetspolitik eller snarare ingen frihetspolitik alls.

Föräldraförsäkringen är helt jämställd eftersom den är lika för kvinnor och män. Det partiet går in och reglerar med pappamånader är utfallet. I andra sammanhang säger vi att vi skall verka för lika möjligheter och sedan kan utfallet bli olika. Denna grundläggande princip frångås här.  

Tvångskvoteringen har minimalt stöd av svenska folket och ännu mindre hos våra väljare och presumtiva väljare. Liberalt tänkande människor i vårt land tar avstånd från tvångskvoteringen. Till de få undantagen hör de som leder vårt parti.

Här driver Liberalerna alltså en politik som går helt på tvärs med vår ideologi och som dessutom har minimalt stöd bland liberalt sinnade. Det är obegripligt att det blivit så men nu måste vi rätta till detta.  

Yrkande

Att Liberalerna verkar för att de s.k. pappamånaderna avskaffas.