A Voice for Men 2016-10-25

Feminismen är en statlig verksamhet. En del av den offentliga sektorn. Ungefär som statskyrkan var en gång i tiden. Skattefinansierad och en del av det offentliga livet. Alla förutsattes ingå i den. Staten inte bara sanktionerar feminismen utan försörjer den också. Feminismen har blivit det genusindustriella komplexet.

Ett industriellt komplex är när myndigheter, politik och någon organisation vävs samman av ett gemensamt intresse och suddar ut gränserna mellan sig. Över dessa nertrampade gränser rör sig pengar, personliga band och offentliga uppdrag.

Det finns ett särskilt anslag i statsbudgeten för kvinnors organisering. Det är på cirka 20 miljoner kronor och delas ut för ”att stärka kvinnors ställning i samhället” (http://www.mucf.se/bidrag-till-kvinnors-organisering). Det kan gå till opinionsbildande verksamhet. Staten bildar alltså opinion via bidrag till utvalda organisationer. Staten styr alltså medborgarna istället för att medborgarna styr staten.

Likaså finns det ett bidrag på cirka 15 miljoner kronor till riksdagspartiernas kvinnoförbund. Partierna har inte bara kvinnoförbund utan också arbetsgrupper och nätverk för miljöpolitik, företagarpolitik och mycket annat. Dessa andra får klara sig utan statliga bidrag och möjligheten till aktiviteter blir därefter.

Ett exempel är Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet. Ett förbund med endast 770 medlemmar över hela Sverige. Förbundet har ett centralt kansli med fem anställda. Förbundet fick år 2014 4,8 miljoner kronor i statsbidrag och projektmedel (http://www.ikff.se/wp-site/wp-content/uploads/2015/04/Verksamhetsberattelse-ink-bokslut-2015-webb.pdf). Många ideella föreningar där medlemmarna får jobba med allt från bokföring

Det finns män som vill medverka i dessa organisationer. Alla skall vara feminister heter det ju. Den sorten måste man hålla borta och därför krävs det att det är minst 75 procent kvinnor i organisationerna. Annars utgår inga bidrag. Föreningen ”Glöm aldrig Pela och Fadime” arbetar med att hjälpa dem som är utsatta för hedersrelaterat våld. Föreningen hade stadgar som var könsneutrala. Då ingrep staten. De fick inte hjälpa oberoende av om offret var man eller kvinna. Då skulle statsbidraget dras in. Föreningen blev tvungen att skriva om sina stadgar till ”kvinnofokus”. Man ligge ogill precis som lekare och smålänningar i den gamla landskapslagen (http://gapf.se/2013/10/kallelse-till-extra-arsmote-for-riksorganisationen-gapf/).

Skattemedel finansierar också feminismens mötesverksamhet. 2014 hölls det stora Nordisk Forum i Malmö. Syftet var ”att ge den feministiska rörelsen i Norden möjlighet och utrymme att formulera tydliga uppmaningar och krav till de nordiska regeringarna och andra politiker. ”Svensk arrangör var organisationen Sveriges Kvinnolobby. Denna organisation är en feministisk paraplyorganisation grundad på initiativ av statssekreteraren till jämställdhetsministern. (http://nf2014.org/). (Länk till sida med citatet:   http://nf2014.org/valkommen-till-nordiskt-forum/bakgrund/)

Arrangemanget Nordisk Forum erhöll 10 miljoner kronor från regeringen. Dåvarande jämställdhetsminister Maria Arnholm tronade som mötets goda fe. Mötet sponsrades också av statliga verk, länsstyrelserna, Malmö Kommun, Region Skåne och många fler. Genom att alla dessa ställde upp bidrog de inte bara med ännu mer skattepengar utan också till att legitimera mötet. Det blev som ett officiellt möte och detta oavsett att vissa inslag mer liknade ett internt partimöte i Feministiskt Initiativ.

Årligen är det en konferens som heter Jämställdhetsdagarna (http://jamstalldhetsdagarna.se/). Den riktar sig till dem som arbetar med jämställdhet och skall vara ett tillfälle för kompetensutveckling. Inget märkligt med det. Men även detta arrangeras av Sveriges Kvinnolobby.

Konferens om Mänskliga Rättigheter för personer som arbetar med detta. Även här är Sveriges Kvinnolobby med. Denna gång som medarrangör.

Vi har genusvetenskapliga institutioner vid våra universitet. Dessa anger själva att de grundar sig på feminismen. De studerar också om män fast då heter det Kritiska studier om män och maskulinitet (http://www.genus.se/kunskap-om-genus/om-kon-och-genus/vad-ar-genusforskning/). Det framförs som en vetenskaplig sanning att vi inte föds till kvinnor och män, vi formas till det. Dessa institutioner är alltså ideologiskt grundade och syftar till att främja feminismen. Och staten pressar kommunerna att med genuspedagogtjänster ta emot dem som utbildas där  (http://www.sydsvenskan.se/2013-11-13/genuspedagogerna-ar-har/)

Sedan finns Nationella sekretariatet för genusforskning med 30 anställda som arbetar för att främja genusvetenskap och för att genusperspektiv skall finnas i all forskning och för att forskningspolitiken skall bli feministisk. Det torde vara unikt att ett statligt institut anger vilka perspektiv forskning skall bedrivas efter. Dessa institutioner talar mycket om ett normkritiskt förhållningssätt men är själva fast förankrade i sin egen norm. 

Feministorganisationer har blivit en del av det officiella Sverige. Sveriges Kvinnolobby har erhållit konsultativ status hos FN:s ekonomiska och sociala råd och deltar vid FN:s Kvinnokommission Det tidigare nämnda Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (http://www.ikff.se), som representerar 0,008 procent av svenska folket, ingår i regeringens Folkrätts- och Nedrustningsdelegation (http://www.ikff.se/pressmeddelande-ikff-far-plats-i-wallstroms-folkratts-och-nedrustningsdelegation/). Utredaren i 2004 års Jämställdhetspolitiska utredningen blev senare ordförande i Sveriges Kvinnolobby.

Staten försörjer organisationer med direkta bidrag och med uppdrag. Organisationerna blir en del av staten genom uppdrag, remissmöjligheter och genom öppna dörrar mellan stat och organisationer. Staten förser feminismen med ideologiverkstäder vid våra universitet och anställningar efter utbildning. Feminismen har blivit en försörjningsmöjlighet och karriärväg. Det genusindustriella komplexet.

Facebook 201607

”Brexit var en varning till EU-byråkraterna” Så låter det i olika varianter efter den brittiske folkomröstningen. Nu måste vi lyssna på folket och sakta ner utvecklingen.

Visst är det mycket som kan ifrågasätta i EU, inte minst i jordbruks- och regionalpolitiken. Smalare men vassare är en bra slogan. Men är verkligen problemet att EU gör för mycket?

En av de viktigaste händelserna senare tid var Parisavtalet om klimatet. EU var mycket aktivt i att få detta till stånd. Vår EU-minister säger att det var tack vare EU som det blev något avtal. Var det fel att engagera sig i detta? Skulle EU gjort mindre och skall EU göra mindre för att fylla avtalet med innehåll?

EU-driver på för att skärpa miljökraven och för att företag inte skall tjäna på att flytta till ett land med mindre miljökrav. Skall ambitionerna minska här?

Världshaven håller på att utfiskas på grund av att varje land bara tänker på sig. Här driver EU igenom en fiskepolitik med kvoter så att fiskbestånden skall överleva. Onödigt?

Om antibiotika skulle bli verkningslöst stod vi inför en världskatastrof. Här arbetar EU för att förhindra uppkomsten av antibiotikaresistens. Inte minst Marit Paulsen har gjort stora insatsen för detta. Det är en kapplöpning med tiden. Skall EU vänta tills det är för sent?

Ryssland. Det är av yttersta vikt att omvärlden med sanktioner markerar mot Rysslands agerande. Skulle det bli något av med dessa sanktioner om varje land agerat var för sig?

Flyktingpolitik. En del har EU gjort både vad gäller mottagande och hjälp på plats men alldeles för lite eftersom länderna inte är eniga. Behovet att göra mer borde vara helt uppenbart.

Skatteflykt. Mycket har gjorts här. Bl.a. avtal med Schweiz. Endast en stark makt som EU kan tvinga de länder som gömmer skatteflykt- och knarkhandlarpengar att öppna sig. Vad skulle Sverige kunna göra på egen hand?

Romerna är grovt diskriminerade i sydöstra Europa. EU arbetar för att ändra på detta. Stängde vi gränserna skulle vi inte se romerna här, men vill vi verkligen ha ett Europa där folkgrupper kan diskrimineras?

Detta är bara ett axplock av uppgifter för EU. Samtidigt har vi kritiken mot allt som inte är gjort. Om man anser att EU gör både för lite och för mycket har man helgarderat sig.

Brexit måste bli ett uppvaknande för alla EU-vänner. Det är dags att vi tar till orda. Vi har alltför länge hukat i bänken. Vi måste framhålla nödvändigheten av EU och ta strid med dem som anser att EU gör alldeles för mycket men samtidigt klagar på att EU inte har löst alla problem i världen.

27. jul, 2016  Facebook

Miljöpartiets kris, är det bara några som haft otur när de tänkt eller är det, som också framförts, att de ogina socialdemokraterna inte velat bjuda partiet på några framgångar.

Nej, det är ännu enklare. Det är att partiets politik inte håller måttet och det är regeringsarbetet som är testet.

Vad hade hänt om Miljöpartiet fått egen majoritet i valet och bildat egen regering?

Hade de kunnat driva sin invandringspolitik som innebär i praktiken öppna gränser? Alltså ännu mer öppet än när det kom 10.000 i veckan. Kunde det pågå ständigt och sedan ännu mer när Tyskland stramade åt sin politik? Självklart inte. Partiets politik håller alltså inte.

Hade en miljöpartiregering kunnat rusta ner vår militär när Ryssland uppträder alltmer aggressivt mot sina grannländer? Skulle de kunna säga nej till värdlandsavtalet med NATO när de baltiska länderna hotas av Ryssland?

Hade de kunnat vara ett EU-kritiskt parti nu när EU behövs mer än någonsin? Partiet har slopat kravet på EU-utträde men fortfarande finns det en tveksamhet till EU i partiet.

Hade de kunnat sänka arbetstiden till 35 timmar i veckan för att sen kunna sänka ännu mer och dessutom ge möjlighet till friår och samtidigt öka personalstyrkan i vård, skola och omsorg.

Hade de kunnat avveckla kärnkraften?

Hade de kunnat lägga på locket på Vattenfalls kolgruvor i Tyskland? De hade kanske kunnat ta fram de miljarder som krävs. Vi har ju inte sett prislappen än. Men hur skulle Tyskland reagera på att Sverige styrde deras energipolitik och skulle det så småningom bli folkstorm om det visar sig att Tyskland bara skaffade sitt kol från annat håll.

 Visst har det begåtts många misstag i partiet. Misstag som minskat folks förtroende för partiet. Men dessa misstag är egentligen också en följd av partiets grundhållning. Partiet bildades inte bara för att arbeta med miljöfrågor. Man ville också ha en ny typ av politiker. Man kan kalla det ett antietablissemangsparti. Politiker skulle bytas ut efter en viss tid. Kvotering var viktig och hierarkier och beslutskraft skulle inte finnas. Därmed nervärderades kunskap, erfarenhet och förmåga. Inte då så märkligt att partiets första tid kännetecknades av allmän villervalla. Mycket har strukturerats upp och det är till och med ordning på deras kongresser, men grunddraget finns kvar. Mest tydligt i systemet med två könskvoterade språkrör.

Har partiet möjlighet att komma tillbaka som ett betydelsefullt parti? Jag menar att partiet med dess nuvarande politik och sätt att vara har havererat. Samtidigt är miljö- och solidaritetsfrågor nu lika viktiga som tidigare och människors engagemang för detta stort. Partiets möjlighet är att ta sig an dess frågor på ett nytt sätt. Sen är ju alltid frågan varför det skall finnas ett miljöparti. Hur man vill arbeta med miljöpolitik beror ju på vilken ideologi man har. Liberalerna borde vara det naturliga partiet för de som vill driva miljöfrågor enligt liberala riktlinjer

27. apr, 2016  Facebook

På Liberala Riksmötet fick Bengt Westerberg Karl Staaf-medaljen i guld. Den största heder en liberal kan föräras.

För många är Bengt Westerberg förknippad med Westerberg-effekten 1985 och partiets framträdande roll under 80-talet. Westerberg var en helt fantastisk politiker under 80-talet. Han klargjorde fp´s ställning som ett borgligt parti och han hade en avgörande roll i de skattereformer som la grunden till Sveriges ekonomiska upphämtning. Det var den s.k. underbara natten 1981 då han var statssekreterare och senare den stora skattereformen 1990. Reformerna gav inte utdelning i valen men numera inser de allra flesta att de var rätt och t.o.m. nödvändiga. Westerberg var också en klar liberal ideolog och kunde som få argumentera för frihetspolitik. Samtidigt var han socialt engagerad enligt den gamla fp-linjen att värna ”det glömda Sverige”. Westerbergeffekten var alltså ingen tillfällighet.

Så kom 90-talet och Westerberg svängde till en helt annan politik. I valrörelsen 1991, samtidigt som fp skrivit ihop sig med moderaterna antydde han att en regering med socialdemokraterna var möjlig. I valrörelsen 1994 när fp satt i en borglig regering öppnade han för samregerande med socialdemokraterna efter valet. Det skapade förvirring om vad vi var för ett slags parti och det är helt klart att tanken på en samregering med socialdemokraterna hade minimalt stöd bland våra aktiva och våra möjliga väljare.

Han blev också Jämställdhetsminister 1993. Det var samtidigt som vänsterfeminismen inledde sitt segertåg i hela västvärlden. Westerberg gick in för sitt uppdrag och åkte runt på feministkonferenser och anammade budskapet. Sedan kom den stora katastrofen. Westerberg övergav sin tidigare frihetslinje och lyckade få landsmötet att med knapp majoritet besluta om pappamånad. Det är svårt att tänka sig något annat ställningstagande som så totalt avviker från partiets ideologi. Detta är ju också en fråga där det finns minimalt stöd bland våra möjliga väljare. Våra aktiva däremot har i flesta fall efterhand rättat in sig i ledet.

Det var inte bara det att partiet tog ett impopulärt ställningstagande. Här öppnade man för en helt ny politik. Frihetsaspekten var inte längre grundläggande. Mer skulle följa. Det blev fler pappamånader, jämställdhetsbonus och nu finns det ledande personer i Liberalerna som förespråkar könskvotering av bolagsstyrelser. Vi kan inte längre driva en frihetsdebatt principiellt.

Westerberg avgick 1995 efter ett tredje förlustval. Men bland väljarna hänger minnet kvar och det blev ett fjärde förlustval. I valet 1998 blev resultatet 4,7 %. Vi var alltså nära att åka ut ur politiken. Valet 1998 kan kallas Westerbergeffekten nummer 2. Guldmedaljen gick alltså till den person som mer än någon annan bäddade för att det var nära att partiet försvann ur Riksdagen.

Detta väcker också frågan om stabiliteten i partiet. Hur kunde det komma sig partiet kunde svänga fram och tillbaks om vem man ville regera med? Visste man inte att det var en kompakt majoritet i partiet för en borglig regering? Hur kunde partiet överge frihetspolitiken och ta ett ställningstagande om föräldraförsäkring som bara några på vänsterkanten instämde i och hur har de aktiva i partiet kunnat driva denna politik vidare istället för att inse att man hamnat fel? Talar de aldrig med vanliga väljare? Och hur kunde partiet tro att den politik med en pappamånad som var katastrofal 1998 skulle ge framgång med tre pappamånader plus jämställdhetsbonus i valet 2014?

Vi behöver en partiledning som är fast förankrad i liberalismen och även väl känner stämningen i partileden. Den som fixar det är värd den stora medaljen.

2. aug, 2016

Liberalerna måste nu gå vidare. På Prideparaden och annars kämpar liberaler för rättvisa åt HBTQ folket. Bra men det räcker inte. Nu måste partiet gå vidare och kämpa för rättvisa åt andra vars livsstil förnekas och bekämpas av en fördomsfull omgivning som använder statens maktmedel för att trycka ner dem.

 Vi kan kalla denna grupp X. Vi tänker oss en familj X. Mamma, pappa, barn. Till synes en vanlig familj. Föräldrarna verka vara som föräldrar är mest och barnen tycks vara glada och sunda. När de går på stan är det ingen som reagerar. Men bakom den alldagliga slöjan avtecknar sig en familj som inte följer standarden för statens normalfamilj. Mannen arbetar heltid. Tar inte ut någon föräldraledighet. Kvinnan tar hela föräldraledigheten. (Dessutom finns det uppgifter från grannarna att kvinnan överlåter åt mannen att laga taket och byta till vinterdäck på bilen). Försäkringskassan har fullgjort sin plikt med att försöka övertala dem att byta livsstil. De har varit oemottagliga för detta välvilliga upplysningsarbete. Det har sagts att kyrkan i förböner försökt omvända dem men just detta är obekräftat.

 De har hårdnackat och hårdhjärtat slagit ifrån sig statstjänstemäns förmaningar och påstår sig kunna utläsa ur skrifter att de skulle ha rätt till sitt sätt att leva. De hänvisar till LUF som säger ”Mitt liv är fan inte Ditt liv” och Liberalerna som säger ”Individens frihet får ej förkvävas” och ”Vårt uppdrag är att utifrån liberala idéer ta strid för varje människas frihet att forma sitt eget liv”. Statens tjänstemän har då förklarat att frihet inte skall tolkas inskränkt bokstavligt som att man menar frihet utan en mer positivistisk tolkning utifrån lämplighet och vad som kan överensstämma med statens vilja måste göras. Att läsa vad där står och sedan tillämpa det måste betecknas som fundamentalism och det vet vi ju vad vi tycker om det.

 Dessa är därför diskriminerade. Ekonomiskt i föräldraförsäkringen. Liberalerna bör därför i Prideparaden ha en egen avdelning där vi kämpar för allas rätt. För HBTQX. Banderollen från i år kan användas. Där står ju redan texten ”DU BESTÄMMER”.  

14. sep, 2016

Facebook

Debatten som nu blossat upp med sådan kraft gäller inte så mycket vad Birgitta Ohlsson får eller inte får uttala sig om. Det gäller vilken inriktning vårt parti skall ha.

Den stora helt dominerande frågan i politiken handlar om invandring och dess följder. Här är vårt parti frånvarande. Inte märkligt då att vi går tillbaka i opinionen. Ett frånvarande parti åstadkommer inget och förtjänar inga röster.

Det är klart att partiet är splittrat och därför inte har någon politik att visa upp.

Jag tror på en politik som är solidarisk mot flyktingarna men inte innebär att vi skall ta emot alla som önskar komma eller alla som smugglarna behagar skicka hit. Vi måste inse att det är stora problem med ett högt flyktingmottagande. Vi skall trots det ta emot när det är bästa lösningen, men vi skall först se på andra lösningar att hjälpa. De vi tar emot kan gärna flyga hit i första klass. Det är billigare än att åka med smuggelbåt. De som fått avslag på asylansökan måste lämna landet. Vi bör införa en mer restriktiv arbetskraftinvandring. Jag är övertygad om att det finns en opinion för en flyktingpolitik med detta som grund.

Vi kan då inte ha en ledande företrädare som Birgitta Ohlsson som har uttalat sig för fri invandring, att det är rätt att gömma flyktingar och nu senast röstat emot partiets flyktingpolitik.

Hur vi hanterar Sverigedemokraterna är väl inte vårt lands ödesfråga men dock något som många har synpunkter på. Jag anser att det är i grunden ett misstag att tro att man kan besegra ett parti genom att trakassera det. Det är därför fel att ha som princip att inte inbjuda SD till överläggningar. Sedan behöver man ju inte göra upp med dem men det är en annan sak.

Samtidigt borde vi ta en hårdare fajt med SD. T.ex. borde vi ifrågasätta deras ständiga tal om att man skall hjälpa på plats. Partiets EU parlamentariker motsätter sig avtalet Turkiet-EU som verkligen handlar om detta. Fast nu är det ju så att vi inte har våra egna EU-parlamentariker med oss så vad skall vi göra då? Återigen gäller det att först göra hemläxan och utforma en politik som håller om man vill ge sig in i striden.

De måste bli ett slut på batongpolitiken och kravställande på familjer och på företag.

De verkliga kravliberalerna är de som vill styra familjernas sätt att leva. Att styra familjerna borde vara det sista man ger sig på. Det strider mot allt liberalismen står för. Liberalerna har medverkat till tre pappamånader. Det finns minimalt stöd för detta bland våra väljare eller potentiella väljare.

Birgitta Ohlsson har uttalat sig för att tvångskvotera hela föräldraförsäkringen. Den olycka som pappamånaderna varit för Liberalerna vill BO förvärra.

Av och till har det diskuterats om könskvotering av bolagsstyrelser. Nu kommer regeringen att lägga ett sådant förslag. Könskvotering innebär inskränkning i äganderätten och könsdiskriminering. Lyder inte företagen statens direktiv följer kännbara sanktioner. Tala om batongpolitik. Här får Liberalerna inte tveka. Det måste bli en kompromisslös politisk strid och vi kommer att vinna om vi bara är beredda att driva striden.

I denna avgörande fråga har vi Birgitta Ohlsson som anser att könskvotering skall införas.

Valrörelsen 2014 var den sämsta partiet drivit i mannaminne(så långt jag minns). Partiet försökte bli en variant av Feministiskt Initiativ. Valresultatet var välförtjänt. Låt oss inte tro att ännu mer av det som drog ner oss i det valet skulle rädda oss nästa gång.

Debatten nu handlar inte bara om vilka utspel Birgitta Ohlsson skall tillåtas göra utan om grundläggande frågor om inriktningen av vår politik. Jag är övertygad om att det finns förutsättningar för Liberalerna att bli betydande i svensk politik. Men det krävs en tydlighet. Vi måste ta ställning och inte som hittills låtsas som att oförenliga ställningstagande visst går pressa in i ett parti och hjälpligt hantera.

19. okt, 2016

Svar till Liberalernas samråd om företagande.)

Det är lätt att komma med käcka utrop om regelrensning men skall man åstadkomma något måste man våga utmana etablerade strukturer. Här kommer ett förslag som skulle spara mängder av miljarder i administration.

Skapa ett enhetligt pensionssystem! Varför har vi två pensionssystem? För ett 20-tal år sedan fick vi ett nytt alldeles utmärkt statligt pensionssystem. Då behöver vi inte bredvid denna en tjänstepension styrd av arbetsmarknadens parter.

Det finns ett antal olika slags tjänstepensionssystem. Olika för stat, kommun och privat och på privata sidan olika för tjänstemän och arbetare. Det finns skillnader mellan dessa men ingen kan förklara varför vissa anställda skall ha vissa regler och andra få sin pension uträknad på ett annat sätt. På senare år har det skett förändringar som gör dessa pensionssystem mer lika varandra och mer lika den statliga pensionen.

Att administrerar tjänstepensionen drar stora kostnader. Central skall allt registreras och utbetalas. På arbetsplatser skall uppgifter lämnas in och anställda skall informeras. På stora arbetsplatser kan det mesta ordnas genom avancerade löneprogram men som vanligt drabbas småföretagaren värst som måste sätta sig in i detta och administrera uppgifter för bara ett fåtal personer. Allt detta skulle kunna ersättas av att den statliga pensionen, avgifter och utbetalningar, räknades upp med vad tjänstepensionen motsvarar.

Samtidigt som man minskar krångel och administration så ökar man överblickbarheten för den enskilde. Många om inte rent av de flesta har tämligen oklara begrepp om vad tjänstepensionen innebär för dem. De skulle bli mycket lättare att förstå vad pensionen ger om man hade ett system istället för två. Men ännu viktigare är att man skulle komma ifrån fall då folk har blivit utan tjänstepension och alldeles för sent blivit klara över att deras jobb inte gett tjänstepension. Med ett enhetligt system blir det enkelt. Betalar Du skatt får Du pension.  

    Insänt Helsingborgs Dagblad 20160929, ej publicerad

Vi är inga Stalinkramare säger Vänsterns Peter Ahlbom och Ingrid Mattiasson Saarinen på Opinion den 27 september. 

Skribenterna försöker ge bilden av ett parti som blev demokratiskt när CH Hermansson (som verkligen varit Stalinkramare) blev partiledare 1964. 

Visst inleddes en process 1964 bort från kommunism men den processen har gått väldigt långsamt och är ännu inte helt klar. 

Ännu 25 år senare, 1989 hyllade partiet de kommunistiska diktaturerna i öst. Partiet deltog i DDR´s 40 års firande och t.o.m. den groteske diktatorn Ceausescu i Rumänien hyllades. Så föll då diktatorerna och folket jublade och då var det inte så lätt att vara kommunist. Då tog man bort ordet kommunist ur partinamnet, men inte ens det var självklart. En stor ståndaktig minoritet ville fortsätta som kommunister. 

En del av Sveriges internationella bistånd slussas vidare av partierna. Vänsterpartiet ger sin del till bl.a ett colombianskt kommunistparti som använder pengarna till ”marxistisk-leninistisk träning”, till terrorgruppen ”Den demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP)” och till den Putinkopplade separatistgruppen Borotba i Ukraina. 

Här i denna tidning, 2 juni, försöker Vänsterpartiet i Helsingborg försvara vänsterregimen i Venezuela som inte bara störtat detta oljerika land i misär utan också förföljer de oppositionella. 

Förre partiledaren Lars Ohly kallade sig kommunist och först när han insåg att det inte var någon publikfriare så slutade han med det. 

Och nuvarande partiledaren Jonas Sjöstedt, som verkar så snäll och god när han delar ut bidrag åt barn, gick i sin ungdom in i organisationen Kommunistisk Ungdom.

När Vänsterpartiet talar om sin historia så handlar det om hur de skall kunna dölja så mycket som möjligt. När vi i Liberalerna talar om vår historia handlar det om rösträtt, demokrati mot kungamakt, kvinnors rätt till utbildning och yrken och om kunskapsutveckling och internationellt samarbete. Det är mycket roligare att vara liberal.